Zorro – En maskerad hämnare

Romanfiguren Zorro känner de allra flesta till. Med sin värja och sin piska var han en folkets hämnare som kämpade mot den tyranniska guvernören i Kalifornien på den tiden staten tillhörde Mexico.

1919 skrev Johnston McCulley boken The Curse of Capistrano där rikemanssonen Don Diego de la Vega klädde ut sig till Zorro och kämpade för rättvisa. Det har gjorts många filmatiseringar av Zorro. Den första från 1920 var en stumfilm med Douglas Fairbanks i huvudrollen, filmen blev en storsuccé och sedan dess har Zorro behållt sin plats i rampljuset genom filmer, romaner, tecknade serier och olika TV-serier. Zorro blev också en föregångare till de superhjältar som dök upp i seriernas och filmernas värld på 1930-talet.

Även i Sverige har Zorro sin givna plats. På somrarna sätter han på sig sin mask och sin cape, plockar upp sin värja och sin piska och kämpar mot guvernörens tyranni i Old Mexico på High Chaparral mitt i de småländska skogarna. Det är förövrigt där som jag tog bilden för ett par år sedan.

Text och foto: Mikael Good

Fickameran från 2006 som inte höll måttet





Jag har i princip alltid med mig en kamera. Även om mobilkamerorna blir allt bättre har jag svårt att fotografera med dem. Helst av allt vill jag kunna sätta ögat till en sökare och snabbt komponera ihop en bild. 




Oftast har jag haft med mig en liten smidig kamera som lätt glider ned i fickan. För 13 år sedan när jag tog bilderna i inlägget hade jag en Ricoh GR till vilken jag hade en extern GV-1 sökare. När jag skärskådar bilderna som jag tog med Ricohn håller de flesta av dem inte måttet rent tekniskt. I ärlighetens namn missade jag en hel del bilder på grund av usel hög- och lågdagerteckning och stundtals slö autofokus. 
Skillnaden mellan GR med liten sensor och dagens GR III är astronomisk, den senare kameran har allt det jag önskade 2008. 

Till sist fick jag nog av den usla bildkvaliteten och gjorde mig av med min GR och ersatte den med en annan kompaktkamera som bättre passade mina behov.
 Hade jag haft en bättre kompaktkamera då det begav sig hade min ”hitrate” varit betydligt högre. Men trots de stora begränsningarna gick det ändå att ta en och annan vettig bild med Ricoh GR.
 Men jag lärde mig att aldrig mer köpa en kamera med mindre sensor än 4:3-formatet. Mobilen har en liten sensor och det är en anledning till att jag nästan aldrig använder den till att fota med.


Text och foto: Mikael Good

Leica M8 – 15 åringen som fortfarande levererar

Jag föredrar att fotografera i svartvitt och vill ha en enkel digital kamera med svartvit sensor som inte kostar för mycket. Det finns en kamera som i stort fyller alla mina önskmål, det är Leica M Monochrom och den kostar runt 30 000 kronor begagnad. Problemet är att jag inte vill lägga så mycket pengar på en kamera oavsett hur bra den än är.





Efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att Leica M8 också uppfyller i stort sett alla mina krav och dess smått antika CCD-sensor från Kodak gör den utmärkt för svartvitt. Jag har kört med M8 tidigare och jag vet att den är riktigt, riktigt bra på svartvitt. När en bättre begagnad M8:a dök upp på en nätauktion bestämde jag mig för att försöka ropa hem den, till min glädje vann jag auktionen och fick kameran ett par tusenlappar billigare än förväntat. 





Rent tekniskt är Leica M8 långsam, den har en usel display, en cropfaktor som förlänger brännvidden med 1.3 vilket inte är så kul om man vill köra med vidvinklar, färgbilderna blir inte så bra och man får vara beredd att jobba en del för att få fason på dem om man tänkt jobba i färg. Å andra sidan är M8:an välbyggd och den har en kopplad mätsökare vilket jag föredrar, och slår man om bilderna till svartvitt kan de bli snudd på magiska om man är medveten om sensorns för och nackdelar.




Jag har bara haft kameran i ett dygn men har redan hunnit med att motionera den flitigt. Bilderna i inlägget är tagna med några timmars mellanrum och jag har använt mig av objektiv av högsta klass från Zeiss, Leica och Voigtländer. De har framkallats i ACR på auto och jag har kört ett macro enligt principen "less is more" i Silver Efex Pro 2. Bland befintliga kameror är det bara M Monochrom CCD som i mitt tycke levererar snyggare svartvitt. De nyare monokrom Leicorna med CMOS-sensor är också bra men den här nivån når de inte upp till.





Om man kan leva med nackdelarna och njuta av fördelarna är Leica M8 trots sin aktningsvärda ålder fortfarande en fullt användbar digitalkamera som har mycket kvar att ge. Det skulle inte förvåna mig om efterfrågan blir stor på M8:or inom en nära framtid. Leica M9 har också en liknande CCD från Kodak men av någon anledning blir svartvitt inte lika snyggt med den kameran.




Text och foto: Mikael Good

En "spökbild" från 1940-talet

På bilden syns min farfar Oskar Good (t h) och en av hans arbetskamrater på Krokshallstorget i Borås i slutet av 1940-talet. Farfar jobbade som grovarbetare på byggen och på den här bilden har han på sig sina arbetskläder och är förmodligen på väg till den närliggande stationen för att ta tåget till hemmet i Dalsjöfors. Vad arbetskamraten heter vet jag tyvärr inte, om du vet det får du gärna skriva det i kommentarsfältet.

Om du tittar riktigt noga i högerkant av bilden ser du en fot och ett underben från en pojke som tycks lösas upp i tomma intet (jag tror att det är en pojke på grund av de rutiga knästrumporna och antydan till golfbyxor som pojkar brukade ha innan de konfirmerades). En del skulle säkert påstå att fotografen fått med ett spöke eller en ande på bilden. Men förklaringen är enkel och inte fullt så dramatisk. Kameran som användes var en enkel lådkamera, med B och T och några olika bländare att välja på. Det gällde för dem som porträtterades att stå riktigt stilla för att inte bli oskarpa. En pojke sprang förbi precis i exponeringsögonblicket. Kameran hann inte registrera honom och därför syns bara hans fot och underben på bilden.

Text: Mikael Good. Foto: Okänd

Victor från Valakiet

För ett par år sedan fick jag en annorlunda bildförfrågan. Victor som jag lärt känna under en reportageresa till Rumänien hade precis dött efter en tids sjukdom. Genom en bekant kontaktade hans änka mig och frågade om hon kunde få använda porträttet som jag tagit på Victor under begravningen och sedermera sätta det på hans gravsten. Jag kände mig hedrad, bejakade hennes förfrågan, och sände enligt önskemål en färgvariant av bilden till min bekant som lät göra en förstoring åt henne.

Text och foto: Mikael Good