Jag vill tillbaka till Rigas bakgårdar

Jag läser reportage efter reportage, artikel efter artikel. Ett envist rabblande av vackert klädda ord och meningar men ack så tomma. Barn som bedjande stirrar in i mina ögon från bilder utan vare sig närvaro och passion. Texterna rör mig inte i ryggen och det enda som de gör är att framkalla en djup suck i mitt inre.

Jag vill komma in under ytan. Jag vill ha ett riktigt urklipp ur verkligheten. Fyllt med glödande passion och närvaron av en brinnande penna som skriver på ett sådant sätt att jag tvingas in i berättelsen och fastnar i den. Får jag det, ja då ska jag börja ge igen.

Jag längtar tillbaka till Rigas bakgårdar. Jag längtar efter att få umgås fram bilder och texter och åter låta skaparglöden och passionen få leda mig framåt så att jag får lämna det som skett långt bakom mig.

Aleksey Myakishev har en ny hemsida: http://myakishev.viewbook.com/ kolla in den det är en order.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights reserved.

Till alla er som längtar efter en varm kram

När jag hade hoppats på en gnutta empati möttes jag mest av munhuggande. Raderade en elak kommentarer där jag blev kallad för rättshaverits och en där min mandom blev ifrågasatt. Med en lätt ilsken men dock bestämd knapptryckning raderade jag till sist hela texten. Jag är tacksam för den friheten. Man kan inte vinna allas hjärtan men har man en gång vunnit frihet då har man vunnit allt.

Jag har tämjt min ungdoms vrede. Istället för att den okontrollerat kokar över har jag lärt mig att projicera den precis som när man brygger en perfekt kopp presso på en varm och rödglödgad spisplatta. Vreden kommer nu andra till gagn. Den har blivit empatisk. Det är en motsägelse men för mig fungerar det. Jag har fått vara med och hjälpa många fattiga och förtryckta. Över 2100 verser i Bibeln handlar om fattiga och förtryckta. Gud står på deras sida.

Hur jag än försöker kan jag inte alltid försvara mig trots att jag i grund och botten är en fighter. Jag blir bara känsligare med åren och ju mer jag anstränger mig desto mer inser jag att man till syende och sist är utlämnad åt skapandet och det som har hänt och alla de modiga änglarna som ständigt vakar över varje steg som jag tar. Allt det andra är lätt overkligt och i många fall helt oväsentligt. Alla kan hata, det är egentligen väldigt enkelt. Att älska, glömma och förlåta är däremot en svår gåta som måste lösas innan det sista andetaget dras.

Det händer att man snubblar över oväntade saker i livet. Precis som en gammal farbror vars prostata envist gör sig påmind om natten och som sakta snubblar sig fram till toaletten i nattens mörker.

Jag rullar sakta genom ett evighetslångt Huskvarna på min cykel. Själv är jag allt annat än evig. Spegeln har slutat ljuga för mig. Jag orkar inte att hålla in magen längre och varför ska jag egentligen göra det nu när jag passerat 40? Men trots min ålder och mina begynnande ålderskrämpor drivs jag fortfarande av samma ungdomliga lust att skapa.

Har man egentligen den minsta lust att se hela sammanhanget genom alla mörka charader som spelas av alla män och kvinnor med makt? Är sammanhanget synligt för oss alla? Bryr vi oss? Svensk sjukvård har gått från att vara en av världens bästa till att bli en välanvänd vuxenblöja som slängts bort på en smutsig bakgård på bara några få år. Internationella riskkapitalbolag roffar girigt åt sig alla russinen från sjukvårdskakan och lämnar bara kvar de torra smulorna till oss skattebetalare. Svensk sjukvård har blivit cynisk sedan girigheten drev omtanken på flykt. 

När jag drack och härjade som värst på 90-talet brukade jag längta efter någon att krama om när jag vaknade som ett grått och hålögt vrak med smak av askfat framåt lördagseftermiddagen. Jag är helt nykter sedan 13 år och nu har jag ständigt den där varma kramen inom räckhåll. Den är inte alltid synlig men den är ständigt närvarande i mitt liv.

Hösten, en författare kallade den här för mig så trista, regniga och kalla årstiden för en öppen årstid. Vem vet, han kanske hade rätt ändå. Ibland måste man beskriva verkligheten som man önskar att den var och inte bara i efterhand beskriva hur den blev.

Text och foto: © Mikael Good.

Ett oavsiktligt massmail från Linkedin

I början av veckan gick jag med i Linkedin, som är är en webbtjänst där man kan sköta sitt privata och professionella nätverk. Tjänsten är huvudsakligen inriktad på att man ska kunna återknyta kontakten med gamla vänner och kollegor. Med hjälp av sitt kontaktnät kan man sedan hitta nytt arbete eller nya affärsmöjligheter. (Källa Wikipedia)

I samband med att jag gick med fick jag en förfrågan om jag ville lägga till de kontakterna som jag hade i mitt mailregister. Jag klickade i rutan med förhoppning att själv kunna välja ut de personerna och företagen som jag ville skicka informationen till. Men tyvärr gick något snett och förfrågan skickades ut till alla i mitt adressregister.

Har du fått ett mail som ser ut som det nedan så är det inte något spam-mail och du får själv välja om du vill gå med i mitt nätverk på Linkedin eller inte. Jag hoppas att ingen har känt sig besvärad över det olyckliga "massmailet" och om så skulle vara så ber jag så mycket om ursäkt för det inträffade.



Jag önskar er alla en fortsatt underbar dag

Mikael Good

Bloggar du för att synas eller för att det är kul?

I dagens mediesamhälle är det viktigt att synas. Syns man inte så finns man inte. Därför är det många som fläker ut sina liv i bloggar och på twitter för att få så många träffar, följare och så mycket uppmärksamhet runt sin person som möjligt.

Inget ämne är för stort och inget ämne är för litet att skriva om huvudsaken är att många ser inläggen och ger kommentarer. På twitter är det så viktigt att ha många följare att företag har börjat göra business på att sälja följare: 
- Sätter du in 100 dollar på vårt konto så ska vi se till att du får 10 000 nya följare över en natt…
Vem kan egentligen motstå ett sådant fantastiskt erbjudande som gör att du stiger som en raket på den nationella twitterlistan?

En del kändisar följer mig på Twitter och en del skulle offra sin vänstra lillfinger för att samma personer skulle följa dem, så att de får något att skryta om för sina vänner. Det är lite kul att de följer mig men ärligt talat så bryr jag mig inte så mycket. Jag umgås hellre med människor som är okända och räknas som ringa, det är av dem som jag har fått lära mig att vara ödmjuk och tacksam för det lilla som har blivit mig givet. 

Den stora trenden bland bloggare förutom att fläka ut sitt och andra personers privatliv är att blogga om prylar. Butiker, kläder, smink och accessoarer står högt i kurs bland många fotoprofana bloggare. På Fotosidan dominerar bloggandet om kameror och objektiv. Det är kanske är förståeligt när någon precis har köpt en ny kamera och den nya prylförälskelsen är het, glödande och passionerad. Även om jag skulle önska att det var bilderna som smittades av den passionen. 

Att blogga om samma kamera och objektiv i inlägg efter inlägg lockar inte läsare i längden och jag bryr mig oftast inte ens om att klicka mig in på ett inlägg med ett kameranamn i rubriken. En fantastisk kamera och objektiv måste ju bara leda till helt fantastiska bilder annars är det inte någon fantastisk kamera och talet om hur bra den är tråkar bara ut mig. Utan bra bildexempel är det bara en pryl i mängden som varken gör till eller från i det stora hela.

Personligen så bloggar jag för att jag tycker att det är kul att skriva och så länge som jag har minst en läsare kommer jag att fortsätt att skriva i min blogg. Även om det skulle kunna vara frestande så tänker jag inte tråka ut mina läsare med bloggposter om kameror i onödan. Oavsett vad som står på kameran och objektivet så mår de alltid bäst av att användas flitigt.


Sinai in the sunrise.

"I want you to be concerned about your next door neighbor. Do you know your next door neighbor?" - Mother Teresa

Den här tjejen kommer vi nog att få höra mer av i en nära framtid: http://keairalashae.com/home/

Text och foto: © Mikael Good, 2012. All rights reserved.