Skörden kan vara skillnaden mellan liv och död

Nu står hösten åter för dörren och äppelträden dignar under tyngden av all frukt. Min hustru och jag kan omöjligen ta hand om och plocka alla mogna äpplen, men vi brukar dela med oss av våra goda äpplen till grannar, släktingar och vänner för att så lite som möjligt ska gå till spillo.

Skulle det bli missväxt är det inte hela världen för oss. Både min fru och jag har relativt stadiga inkomster och vi är inte beroende av att få en god skörd, om vi inte skulle få det kan vi köpa de äpplena som vi behöver i butik. För en utsatt familj i hjärtat av Lettland kan en dålig skörd innebära att de inte kan lägga undan tillräckligt med mat för vintern och att deras barn får gå och lägga sig med hungerkurrande magar under den långa och mörka årstiden.

Ett mycket tragiskt exempel på vad ett par dåliga somrar i rad kan ställa till med är berättelsen om Sapņise och Edgars Nākotne som fick betala ett allt för högt pris på grund av vädrets nyckfullhet. Av respekt för den drabbade familjen har jag valt att ändra på en del datum, platser och detaljer i berättelsen. Berättelsen bygger delvis på den intervju som jag gjorde med Sapņise i november 2010 och resten av berättelsen har jag fått återberättad för mig av en engagerad lettisk socialsekreterare som jag har kontakt med och som även är god vän med Sapņise.

Givetvis heter Sapņise något helt annat i verkligheten och bilderna som illustrerar artikeln har inget med familjen Nākotne att göra. Lettland är ett litet land med drygt två miljoner invånare och det skulle annars vara ganska så enkelt att avslöja familjens rätta identitet. Du kan läsa hela den tragiska berättelsen om Sapņise och Edgars här: Drömmen som gick i tusen bitar

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved

Den økonomiske krisens store tapere

Du har sikkert hørt om den økonomiske krisen i Latvia. Det meste som skrives om Latvia i media er tall og uttalelser som kommer fra politikere og økonomer, eller artikler om krisen som skrives av utenlandske journalister over en kaffe latte på en trendy kafé i Riga. La meg i stedet ta deg med på en tur til den pittoreske middelalderbyen Cesis, 85 km nordøst for Riga, der jeg møtte noen av de virkelige taperne under og etter den økonomiske krisen.



Hakk i hæl på sosialarbeider Ivita fra Cesis kommune og bistandsarbeider Liana Velka fra Riga gikk jeg opp en gammel, knirkende spiraltrapp i en nedslitt boligblokk til en like nedslitt leilighet. I døren til leiligheten ble vi møtt av en smilende ung mor, Dace Gimenes, som tok imot oss. Daniela 4 år, så nysgjerrig opp bak sin mor. Vi gikk gjennom det lille kjøkkenet og inn i stuen, hvor jeg hilste på faren Aldis, Sandra 2 år og lille Krister 11 måneder. Den eldste datteren, Adrija, er 6 år og går på førskolen. Familien Gimenes hadde sett frem til vårt besøk med store forventninger. Det var første gang de hadde fått besøk av noen fra et annet land, og barna hadde på seg sine fineste klær. For latviere er det viktig å holde fasaden utad og ikke se fattig ut.
- Du arbeider vel ikke for en latvisk avis, sier Dace og ser litt spent på meg. Da jeg forklarte at jeg er en skandinavisk frilansjournalist, slappet hun av.
Familien var bekymret for hva naboene ville tro hvis artikkelen ble publisert i en latvisk avis, for i Latvia er det skamfullt å være fattig.

Uegnet leilighet for ung familie
De seks personene i denne familien klynger seg sammen i en liten, slitt ett-roms leilighet på 40 kvm med stort behov for renovering. Rommet varmes opp av en gammel vedovn som sprer varmen til hele rommet. Det er mugg på de gulnede veggene som opprinnelig er dekket med tapet, et skittent, blått teppe ligger på parketten foran en lav og skitten sovesofa som har sett sine beste dager for lenge siden. En ekkel stank av urin ligger over leiligheten. Den kommer fra toalettet i samme etasje, et toalett som de deler med en annen familie.
- Huff det er så skittent og fælt her; du må vel ikke ta bilde av kjøkkenet eller badet? sa mamma Dace og så bedende på meg da jeg løftet kameraet for å ta et bilde. Det lille kjøkkenet hadde vannskader og var fullt av mugg og helt uegnet for en småbarnsfamilie …
- Jeg forsøkte å gjøre leiligheten ren og ryddig før dere kom, men jeg klarer ikke å få den ren selv om jeg prøver hardt, sa mamma Dace.
Selv om jeg ikke har en spesielt ømfintlig nese, avstod jeg fra å besøke det stinkende toalettet.



Uegnet leilighet for småbarnsforeldre
Som småbarnsforelder ville jeg aldri ha bodd slik familien Gimenes bor. Spesielt ikke med en liten gutt som Krister, som nysgjerrig smaker på alt han finner på gulvet. Mamma Dace og pappa Aldis gjør alt for å holde motet opp, slik at barna ikke skal bli engstelige. Aldis er svært bekymret for situasjonen., Han har uførepensjon på grunn av en hørselsskade, men vil likevel arbeide slik at han kan klare seg selv, forsørge familien og ikke være avhengig av støtte og andre menneskers velvilje.
- Ingen ønsker å ansette småbarnsforeldre. De vi kjenner som har jobb, får lavere og lavere lønn og etter noen måneder får de ikke lønn i det hele tatt, sier Dace med tårer i øynene.
Jeg løfter kamerat og tar et bilde av barnet. Daniela ville se bildet på kameradisplayet med én gang. Hun kommenterte bildet på latvisk samtidig som hun lo sånn at hun nesten ble kvalt. Hun minner meg om min egen datter Marcia, som er i samme alder. De har det samme glimtet i øyet og samme nysgjerrighet på verden omkring seg.



Merkelig gjeldsordning
Med strøm og varme koster leiligheten ca kr 1 500 pr måned. Det er for dyrt for familien Gimenes, som flyttet til den lille kommune Cesis for et år siden i håp om å finne arbeid. Aldis’ uførepensjon er på kr 1 125 i måneden. Mamma Dace får for tiden kr 1 500 måneden i fødselspenger for sønnen Krister. Når Krister fyller et år opphører fødselspengene og går over til barnebidrag på ca kr 120 måneden per barn.
- Jeg vet ikke hvordan vi skal klare oss når fødselspermisjonen opphører; vi kommer ikke til å ha penger til mat til barna våre. Min eldste datter Adrija har taleforstyrrelser og hun trenger en logoped, men det har vi heller ikke penger til.

Familien har stort behov for sosialhjelp, men for å få det må de først bli registrert i Cesis. Det ville ikke ha vært noe problem hvis ikke eieren av leiligheten hadde satt foten ned og nektet. Eieren krever at familien først skal betale et depositum på kr 2 250 før han vil registrere dem på leilighetens adresse, og det er penger som familien ikke har mulighet for å skaffe. Den forrige leietakeren forlot bare leiligheten og ingen vet hvor han befinner seg. Selv om det høres rart ut i våre ører, er det i Latvia lov å kreve den gamle leietakerens gjeld fra nye leietakere.
Jeg spurte hvorfor ikke denne familien også forlot leiligheten og la gjelden bak seg.
- Hvor skal vi gjøre av barna våre nå i vinter da? svarte Dace.



Den økonomiske krisens store tapere
- Vi prøver å finne et billigere sted å bo utenfor byen eller på landet der barna kan løpe fritt omkring. Her blir jeg redd hver gang vi går ut på grunn av trafikken. Vi ønsker også å dyrke poteter og grønnsaker for å holde kostnadene nede, sier Dace Gimenes. Med matpriser som er like høye som i Norge, er det vanskelig for familien å få matpengene til å strekke til.  Som oftest har de bare råd til å kjøpe basisvarer som poteter, brød og løk.

Jeg sa adjø og forlot familien Gimenes. Det føltes som jeg hadde sittet i en tidkapsel og blitt ført tilbake til det fattige Sverige på 1920-tallet, som min gamle bestemor har fortalt meg om mange ganger.



Oppriktig medfølelse for dem med stor behov for hjelp
Sosialarbeideren Ivita er fortvilet over familien Gimenes situasjon og hun gjør alt som står i hennes makt for å hjelpe dem. Da sosialtjenestens reglene hindret henne i å gi dem mer hjelp, tok hun kontakt med Liana Velka fra Riga, og gjennom henne har familien mottatt krisehjelp i form av mat, klær, hygieneprodukter og til og med leker til barna. Det som først og fremst slo meg under mitt besøk i Cesis var engasjementet de ansatte i sosialtjenesten la for dagen for sine klienter, til tross for at arbeidsmengden deres har fordoblet seg siden i fjor samtidig som lønnen deres er redusert med ca 40%. Sosialtjenesten får mindre og mindre penger til sin virksomhet. Sosialarbeiderne i Cesis drives av en oppriktig medfølelse med de som trenger hjelp. De liker ikke å gi dem penger i hånden. I stedet betaler de en del av husleieutgiftene, kjøper basisvarer og vitaminpiller til barna, samt betaler skolepenger og barnehageavgifter.

Familien Gimenes er en familie som ønsker å gjøre rett for seg. I mange fattige familier i dette området har fedrene, og i noen tilfeller også mødrene, lett for å ta til flasken for å drukne sine sorger, med det resultatet at de da iallfall blir ute av stand til å ta seg av barna sine. Det er grunnen til at sosialtjenesten ikke ønsker å gi sine kunder kontante penger i hånden. Risikoen er stor for at pengene blir drukket opp.



Tekst & foto: Mikael Good 

Klicka på länken om du vill läsa reportaget på svenska: http://chasid68.blogspot.se

Jag skyr helst rampljuset

Även om det alltid är kul med uppskattning och uppmärksamhet för mitt engagemang för de minsta och svagaste grupperna i Lettland så är det inte det som driver mig. Min drivkraft är att få vara med om att förändra livssituationen för mina lettiska grannar. Om en stund i rampljuset för mig kan leda till att de utsatta letterna får det bättre så är det värt det, även om jag helst skyr rampljuset :)


Barnavdelningen på ett lettiskt sjukhus veckan före julafton © Mikael Good

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved.

Skulle du vilja byta hus med dem?

Lettland är det landet inom EU som har drabbats allra hårdats av den ekonomiska krisen. Människor som hade det svårt redan innan krisen har fått det ännu sämre och många lettiska familjer lever idag under existensminimum.

Den tidigare så hoppfulla ekonomiska tillväxten i Lettland som pumpades upp av bl a de svenska storbankernas aggressiva utlåning har helt avstannat och landet har gått in i en djup ekonomisk depression. Uppemot trettio procent av befolkningen mellan 18 och 40 år har sökt sig utomlands på jakt efter ett arbete så att den kan försörja sina familjer, många av dem har i bästa fall lämnat sina barn hos far- eller morföräldrar och träffar dem bara högst ett par gånger per år. I en del fall har föräldrarna bara försvunnit och ingen vet var de är...


I det här huset på den lettiska landsbygden bor en pensionär © Mikael Good, 2008


I det här huset i Riga bor en trebarns familj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006

Arbetslösheten i Lettland stiger i och med att den ena arbetsplatsen efter den andra går i konkurs. Alkoholismen och hopplösheten breder ut sig. Kommuner slås ihop och hälsovårdsmottagningar, mataffärer och post avvecklas och lönerna sjunker. Detta samtidigt som priserna på mat och varor stiger. Myndigheterna saknar resurser till ordentliga pensioner, barnbidrag och arbetslöshetsersättningar. De största förlorarna är, som alltid, de som redan är svaga och utsatta; barn, pensionärer, ensamstående mammor och pappor, sjuka, handikappade och arbetslösa.


I det här huset i Riga bor en fembarnsfamilj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006


I det här huset i Riga bor tre stycken pensionärer © Mikael Good, 2008

Det stora problemet är att det är väldigt få personer i Sverige och de övriga EU-länderna som egentligen har förstått den fulla vidden av den ekonomiska krisen i Lettland. Jag har i ett stort antal artiklar och reportage, genom utställningar och i mina bägge bloggar försökt göra förståelsen för den totala vidden av letternas ekonomiska katastrof större och det har glädjande nog resulterat i ett stort antal penningåvor till de mest utsatta i Lettland. Men jag är medveten om att mitt arbete bara är en liten droppe i havet av alla behov.

Ni har sett mina bilder från Lettland och läst mina artiklar och många har engagerat sig i letternas situation. Människor bor i rivningshus, det är bedrövligt att barn ska behöva växa upp under så bedrövliga förhållanden...

Tänk om vi kunde förmå de svenska storbankerna som har fått ta över många överbelånade och nyrenoverade lägenheter och hus i Lettland att upplåta dem till lettiska familjer i kris som nu bor i fallfärdiga ruckel eller på gatan. Om så skedde så skulle det ge de svenska bankerna mycket välbehövlig goodwill i Lettland.


I det här huset i Riga bor uteliggare på den utbrunna undervåningen och på övervåningen bor en ensamstående mamma med sina två barn © Mikael Good, 2006


I den här lägenheten på den lettiska landsbygden bor en mamma, pappa, son och en mormor © Mikael Good, 2006

Dagens låt: In The Gettio - Papa San

Text och foto: Mikael Good

Om du klickar dig in till min blog på blogger får du se inlägget som jag vill att det ska se ut. Prenumerera gärna på min blogg eller anslut dig till min webbplats så att du inte missar något inlägg, du hittar bloggen här: chasid68.blogspot.com 

Regina är arbetslös och utförsäkrad

Bara en timmas flygresa från Sverige, ligger Lettlands huvudstad Riga med nybyggda trendiga caféer och stora välfyllda, moderna shoppingcentra - där allt går att köpa för den som har pengar. Ute i ett litet flerfamiljshus på landsbygden, elva mil norr om Riga, gråter mormor Regina över en situation som hon inte kan hantera. Möt familjen Išlenktas en av många stora förlorare i den ekonomiska krisen.

Efter att ha skakat runt på mörka, snöiga och gropiga småvägar en bra stund kommer vi äntligen fram till familjen Išlenktas i Vārsts kommun. Doften av vedspis slår emot mig och trots den isande kylan utanför känns det riktigt varmt och skönt. Här bor mormor Regina, 52 år tillsammans med barnbarnen Emilija 14, Rickards 9 och Beatrise 8 år. Den lilla lägenheten saknar mycket som åtminstone jag förväntar mig; vatten hämtar de i brunnen på gården, utedasset delar de med två andra familjer och värmen kommer från vedspisen.

  

Svältkur för den fattige
Till för ett år sedan hade Regina ett nattjobb som säkerhetsvakt/vaktmästare på en byggfirma, idag är hon, liksom många andra, arbetslös och utförsäkrad. Så länge hon jobbade hade familjen det ganska bra. Nu försöker de klara sig på social- och barnbidrag, totalt 2 700 kronor per månad. Hyran för lägenheten är 850 kronor och barnens skolpeng 600 kronor. Resten, drygt 1 000 kronor, går till värme, el, mat, kläder och hygien¬artiklar, priserna på det är ungefär som i Sverige.

Vintern är värst
För att ändå få det att gå ihop jobbar hela familjen hårt; av kommunen har de fått en liten markplätt där de kan odla potatis och grönsaker, de plockade bär och svamp i skogen som de, tillsammans med midsommar- och julkransar som Regina tillverkar, säljer på marknaden i byn. Tidigare var det en hobby men nu är det ett viktigt ekonomiskt tillskott. Allt de tjänar sparas till vintern då utgifterna på framförallt värme och el stiger.

  

En fin fasad 
Samtalet avbryts när familjens lilla haltande pudel försöker ta min penna. Trots den svåra situationen bryter alla ut i skratt, ett hjärtligt skratt som får familjen att för en kort stund glömma sina svårigheter. Innan vi går frågar jag Regina om det är något mer hon behöver, förutom det fina Julpaket som hon fått. 
– Mina barn behöver varma vinterjackor, en ny vinterjacka kostar 600 kronor, det har jag inte råd med. Regina tittar ned i golvet som om hon skäms över sin situation. 
I Lettland är det viktigt att inte se fattig ut. Barn som har slitna eller otidsenliga kläder blir mobbade för det.

Det är dags att fortsätta; vi säger hej då till varandra och hoppar in i bilen. På trappan står familjen länge och vinkar. På väg tillbaka till Riga kan jag inte låta bli att tänka på alla de lettiska familjer som jag träffat under dagen. Många av dem har stora skulder till gasbolag, elbolag och hyresvärdar för att de pengar som de får ihop, går till mat. I vinter riskerar många lettiska barnfamiljer att bli vräkta från sina bostäder på grund av sina skulder. Än en gång kan jag konstatera hur bra vi har det i Sverige. Trots det är vi snabba på att klaga på våra löner, på våra höga skatter och på att vi inte har råd att köpa alla de saker vi vill eller åka på de resor som vi vill...

Text och foto: © Mikael Good

Reportaget om familjen Išlenktas gjorde jag 2009 det har tidigare publicerats i Hoppets Stjärnas månadsbrev. Det var många som engagerade sig i familjens svåra situation och idag har de fått den hjälp och det stöd som de behöver. Jag var själv med och gjorde en återrapport 2010, förutom att det var ett kärt återseend så gick det inte att ta miste på den uppriktiga glädjen som de kände över all den hjälp och det stöd som de fått efter reportaget :) Familjen heter egentligen något annat, men med tanke på att jag nu publicerar reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn.

Om du klickar din in till min blog på blogger får du se inlägget som jag vill att det ska se ut. Prenumerera gärna på min blogg eller anslut dig till min webbplats så att du inte missar något inlägg, du hittar bloggen här: chasid68.blogspot.com