Instagram - en både älskad och hatad plattform för fotografer

Instagram är en plattform som är både älskad och hatad av fotografer. Men tänk om Instagram inte är för oss fotografer utan för alla dem som kravlöst vill dela sin privata och personliga bilder med vänner och familj. De som tar sina bilder med den smarta telefonen, och som med ett par knapptryck, ett filter eller två laddar upp dem i flödet.

När jag efter en tids tvekan började ”Instagramma” för drygt fem år sedan flödade plattformen över av bra dokumentärbilder, gatufoton, reportagebilder och andra högklassiga bilder som gav mig inspiration. Genom algoritmer exponerades jag för ännu mer bra dokumentärfotografi, och det var oftast en njutning att låta fingret svepa över skärmen och swajpa igenom flödet efter nya bildfynd.

Men i takt med att kommersiella krafter såsom influensers, kändisar och varumärkesstrateger tagit över Instagram har mitt intresse svalnat. Med åren har jag utvecklat en svår allergi mot reklam, och de överproducerade bilderna som följer i reklamens kölvatten får mig att må illa. Idag svämmar Instagram över med selfies, intetsägande filmer, rosenlundare och sockersöta bilder på husdjur och bebisar som ska locka till likes, allt varvat med kändisar, influensers och annonser som ska leda till konsumtion.

Om man bortser från den dåliga bildkvaliteten var Instagram till för ett par år sedan ett relativt bra forum för fotografer från hela världen att visa upp smakprov från sitt arbete på, och på så vis nå en större publik än vad de annars hade fått. Via bion kunde man enkelt klicka vidare till deras hemsidor, som serverade ett större smörgåsbord av högupplösta bilder av högsta klass.

Personligen är jag inte så förtjust i Instagram. Framförallt tycker jag att det är krångligt att ladda upp bilder. Tanken är i och för sig att man ska ta bilder med sin smarta telefon, men jag avskyr att fota med telefon, och vill helst ha en sökare att titta i när jag fotograferar. Jag vill helst kunna ladda upp bilderna som jag tagit med min kamera via datorn, och det kan jag av någon outgrundlig anledning inte göra med Instagram. Jag är hänvisad till att ladda upp bilderna med en flipprig smartphone, som är långsam att arbeta med.

Jag har insett att Instagram är fel forum för mig. Och jag behöver egentligen inte Instagram för att nå ut. Men jag fortsätter ändå att periodvis skapa innehåll, utan att själv konsumera. Andra forum fungerar mycket bättre för mig. De senaste fem åren har ett par tusen av mina bilder publicerats och nått en betydligt större publik än vad de gjort på Instagram. Även bloggen på Fotosidan har varit ett bättre forum att nå ut på för mig, och många av inläggen landar runt 10 000 besök över tid.

Men jag har kanske fel glasögon när jag ser på Instagram. Det kanske inte alls är en plattform för fotografi. Tänk om det är en plats där människor får jämföra sig med varandra, där de får dela sina gladaste och mörkaste stunder, peppa varandra, engagera sig, och låta sig inspireras genom att swajpa i det ständigt växande flödet av bilder som kankse får dem att må bra och drömma sig bort en stund. Kanske har de bättre resistens mot reklam än vad jag har, eller så väljer de helt enkelt att sugas in i reklamens svarta hål.

Text och foto: Mikael Good

En lögn springer fort, men sanningen hinner alltid ifatt den

De senaste veckorna har nyheter om hur den ena bloggprofilen och influeraren efter den andra fastnat med handen i kakburken, och nu misstänks de för att ha fabricerat sina inlägg för att få mer uppmärksamhet och trafik.

Influerare (influencers) är personer som på olika sätt har vunnit sina följares förtroende och försöker påverka deras attityder och handlingar i syfte att påverka dem åt ett visst håll. En del influerare får betalt av företag för att påverka sina följare, medan andra är det för att påverka opinionen åt ett visst håll. Influerare har mycket makt, och under lång tid har de undgått den mediala granskningen som andra personer med makt och inflytande med rätta utsätts för. Men nu har media börjat granska denna nya tidens makthavare och deras förehavande. Det visade sig ganska snart att några av de mest kända influerarnas uppgifter var misstänkt fabricerade och i en del fall plagierade.

För några år sedan hade jag bra snurr i bloggen och riktigt bra veckor hade jag runt 50 000 besök. Även om jag inte tjänade något på min blogg försökte jag hela tiden att toppa mina inlägg för att bibehålla antalet läsare och nå ännu fler. Ett tag var det nästan som att jag kände mig berusad över att jag hade så många läsare, och jag gjorde det mesta för att toppa mina inlägg. Vid ett tillfälle var jag ytterst nära att korsa den tunna röda linjen mellan sanning och fiktion, men i sista stund kom jag på bättre tankar och förpassade artikeln där jag gled på sanningen till papperskorgen där den hörde hemma.

Jag tror att det är precis det som har hänt influerarna som har granskats av media. De började med att sudda ut gränserna mellan sanning och fiktion i förhoppning att nå längre och påverka ännu fler. De rättfärdigade säkerligen sina lögner med förespeglingen att så länge syftet är gott så helgar ändamålet medlen. Oavsett vilket tror jag att det är viktigt att alltid hålla sig till sanningen. Ett italiensk ordspråk lyder: "En lögn springer fort, men sanningen hinner alltid ifatt den". När lögnen väl avslöjats kan det vara svårt att få tillbaka förtroendet till den som farit med lögn. Och all deras strävan och intentioner, hur goda de än har varit riskerar att slås i bitar och tyna bort. 

Självklart tycker jag att det är kul när mina blogginlägg röner uppmärksamhet och når lite längre, men jag drivs inte längre av det. Jag skriver för att jag tycker att det är kul, och så länge det är roligt kommer jag att fortsätta, oavsett om mina inlägg har ett par hundra besökare eller flera tusen.

Text och foto: Mikael Good