Bilderna från Serbien var för personliga för gatufototävlingen

För ett par dagar sedan gick jag igenom en av mina hårddiskar på jakt efter bilder från Serbien till en kollektion som jag tänkte skicka in till Gothenburg Street Photo Festival.

Jag jobbar ofta i reportageform när jag fotograferar. Målet är att bilderna ska bilda en helhet eller kollektion som för berättelsen framåt. Även om det fanns många bilder från Serbien att bygga kollektion av i mitt arkiv föll de på den lilla detaljen i regelverket för tävlingen som poängterade att "bilderna får inte vara arrangerade eller på människor du känner". Det är sällan som jag arrangerar bilder, men på många av mina bilder från Serbien finns det med människor som jag känner på ett eller annat sätt, och att delta med sådana bilder i en gatufototävling hade varit fel enligt regelverket.

Regler är till för att följas och därför valde jag att inte skicka in någon kollektion till tävlingen. Men letandet var inte förgäves, förutom de bilderna som jag tänkt använda till kollektionen hittade jag några dokumentärbilder som jag tagit i gatumiljö i de romska kvarteren i den serbiska staden Surdulica som du kan se i denna artikeln. Några av dem har jag inte visat tidigare.

Någon kollektion blev det som sagt var inte, men jag skickade in fem svartvita bilder och en färgbild från Huskvarna som höll sig inom regelverket för enkelbilder i tävlingen. Nu återstår att se om några av bilderna blir nominerade och får ingå i utställningen på Gothenburg Street Photo Festival.

Text och foto: Mikael Good

Går det att tävla i foto?

Frågan om det går att tävla i konst och musik har stötts och blötts genom historien. En del säger si andra säger så, men aldrig mötas de två.



Personligen har jag svårt för tävlingar i konst såsom; musik, foto, måleri, poesi und so weiter. Konst handlar om en subjektiv upplevelse, och därför är det mycket svårt ja rent ut sagt omöjligt att rent tekniskt avgöra vad som är bra eller dåligt. Konst ställer riktigt höga krav på betraktaren för att han eller hon ska kunna göra en hyfsat korrekt bedömning av verket. Men å andra sidan går det att rent tekniskt att bedöma ett verk utifrån färdiga premisser, men det förfaringssättet stänger även effektivt dörren för den subjektiva upplevelsen.



Inom sportvärlden om man bortser från bedömningssporter är det det alltid den som följt regelboken och som är snabbast över mållinjen som segrar. Inte den som springer snyggast eller mest kreativt eller som springer på ett konstnärligt tilltalande sätt. Målet för en idrottsman är att segra, att bli bäst och få en guldmedalj runt halsen, samt sist och inte minst en rejäl prissumma för sina insatser. Tiden då toppidrottsmän la ned 40 timmar i veckan bara för att det var kul och för att få diplom och pokaler att sätta i prishyllan är sedan länge förbi.



Jag skulle vara tacksam om någon kunde förklara för mig vad drivkraften i att tävla i foto är när du bara får stjärnor, plaketter, pokaler, omnämnande och diplom i pris? Även om jag personligen inte anser att man kan tävla i fotografi har jag full förståelse för dem som ställer upp i tävlingar där det förutom äran även erbjuds rejäla vinster i form av kameror, objektiv och ibland pengar. Men vad är det sin driver dig till att tävla när du inte får något i utbyte?



Det har även hänt att jag själv har skickat in bilder till tävlingar som ger något tillbaka och utdelningen har faktiskt varit ganska så hyfsad genom åren. Men jag skulle aldrig få för mig att lägga ned mycket tid på att skicka in bilder till de många olika stjärn- och diplomtävlingarna i fotografi som finns. Att i bästa fall få med en eller ett par tekniskt perfekta bilder på en utställning eller i en katalog och få några diplom, pokaler eller stjärnor lockar inte mig.




Men å andra sidan är inte foto någon tävling för mig. För mig är syftet att vara med och förändra världen och att skapa möten mellan människor genom mina bilder. Jag tror att många av de fördomarna som vi människor har mot varandra kommer att brytas ned när vi möts och lär känna varandra. Foto är bara ett verktyg bland många andra för mig att skapa dessa möten. Framförallt brinner jag för att dokumentera människor och miljöer i både text och bild. Bilderna i inlägget har jag tagit under reportageresor i Kina, Lettland, Ryssland och Serbien.



Text och foto: Mikael Good