WeTransfer om fotografen själv får välja

Efter att jag gjort en högst ovetenskaplig undersökning med 27 fotografer i samband med artikeln "Hur levererar du bilder till dina kunder?". Har jag kommit fram till att mer än hälften använder WeTransfer när de levererar bilder, men även Google Drive och Smugmug använd av en del fotografer. Det fanns även ett par som var riktigt old school och levererade bilder på USB-sticka eller CD-rom om önskemål om det fanns från kund.

Jag tog bilden i inlägget med en Leica M240 och ett Zeiss 21mm. Bilden på den amerikanska Hip Hop-stjärnan Lecraes entusiastiska publik ingick i en batch på 300 bilder på sammanlagt 1,8 gigabyte som jag skickade till kund via Wetransfer, 10 minuter senare hade de levererats. Men problemet med allt snabbare möjlighet till leverans är att en del kunder helst vill ha bilderna i samma ögonblick som de tas. 

Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Nationell bönekonferens på Ralingsåsgården 2019

För många svenskar är frikyrkovärlden en tämligen okänd värld. Idag är det inte ovanligt att man inte besökt en Gudstjänst eller något annat möte i en frikyrka. Fram till 1980-talet var situationen en annan och på den tiden hade de flesta varit på en Gudstjänst eller en konsert i ett frikyrkligt sammanhang.

Förr i tiden var det inte ovanligt att fotografer bevakade det som hände i frikyrkovärden. Vem minns inte Lennart Nilssons reportage om Frälsningsarmén från början av 1960-talet. Det resulterade i tre bildreportage, boken Halleluja och en utställning på Moderna Museet i Stockholm.





Jag har försökt bevaka frikyrkovärlden sedan jag blev kristen på allvar i slutet av 1990-talet. Det är inte alltid lätt då en del svenskar anser att tron är en privatsak, och helst inte vill skylta med den. Detta har tyvärr gjort att jag inte alltid kunnat ta de bilderna som jag önskat. Jag tror att detta fenomen är ganska så svenskt. I vart fall har jag inte stött på det i något annat land, och där är det inte heller någon som surt opponerat sig över att jag fotograferat. Tvärtom har de varit stolta över sin tro och har inte skämts för att visa den för andra.

Men det händer att jag även i Sverige får fota fritt utan inskränkningar. Ett sådant tillfälle var på den Nationella bönekonferensen i Ralingsås förra året som jag dokumenterade på uppdrag av den kristna dagstidningen Världen idag. Jag tog tillfället i akt och gjorde mitt bästa för att fånga den täta kärleksfulla och glädjefyllda stämningen hos de 30 tillresta bedjarna från Tanzania, och de drygt 500 svenskarna från många olika kyrkor och samfund som hade samlats på Ralingsåsgården utanför Aneby för att be för Sverige i slutet av augusti.





Huvudtalare på konferensen var David Batenzi, som är ärkebiskop för ett av Tanzanias pingstsamfund, samt pastorn och bönegeneralen Jackson Sangiza. Värd för konferensen var Skandinavisk Teologisk Högskolas rektor Anders Gerdmar. Bland de övriga talarna fanns bland annat pastorn Sven Nilsson, Daniel Stråhle, Marcus och Hanna Bloom med flera.





Tanken var att det skulle anordnats en Nationell Bönekonferens även i år, men på grund av coronaviruset blev den inställd.







Text och foto: Mikael Good

Välkommen till förorten - stort bildreportage

De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.

Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 

Text och foto: Mikael Good

Det bästa vidvinkelobjektivet för Leica M

Under våren skulle jag åkt på två reportageresor och gjort ett reportage på hemmaplan från en stadsdelsfest. Allt har tyvärr blivit inställt på grund av corona. Istället har jag passat på att gå igenom bildarkivet, och gått igenom fotoutrustning i syfte att sälja av det som jag knappt använder.




Men innan jag har sålt av överskottet av kameror och objektiv, har jag testat dem ordentligt. En av kamerorna som jag testade var Sony A7s som jag skrev om igår. Efter att jag publicerat artikeln tog jag en promenad med kameran, och passade på att testa ett onödigt skarpt Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM på den.




Objektivet presterar riktigt, riktigt bra på Leica M-kameror. Men har inte övertygat när jag använt det på Sony A9 och A7r II. Jag bestämde mig för att testa det på A7s och fäste det på kameran med hjälp av en Novoflex-adapter. Att jag inte använde Techart PRO adaptern som ger autofokus med M-optik på Sonykameror beror på att den tyvärr inte fungerar med A7s.




Jag blev positivt överraskad. Objektivet presterar nästan lika bra som på mina Leica M. Kantskärpan är godkänd men inte riktigt lika bra som på Leica. Det blir färgskiftningar i bilden, men inte värre än att det enkelt går att rätta till i ACR, och kör man i svartvitt spelar de ingen roll. Jag kommer definitivt att använda Zeiss 21/2.8 ZM på Sonyn igen. Faktum är att det trots begränsningarna är det bästa 21mm som jag har kört med på Sony.

Objektivet har ingen autofokus. Men ställer jag objektivet på 2 meter har jag skärpa från drygt 1 meter till oändligt på bländare 8. Sony A7s är brusfri upp till 6400 ASA vilket gör att det bara är sätta tiden på 1/250, ASA på auto och tuta och köra utan att behöva göra några inställningar. Behöver jag köra på 2.8 kan jag enkelt ställa skärpan med hjälp av de fokuseringshjälpmedlen som finns i kameran. Men jag längtar till den dag då jag kan montera objektivet på kameran och ge mig in i en folksamling igen. 21mm är en härlig brännvidd att fota människor med.




Zeiss 21/2.8 ZM borde vara ett obligatoriskt objektiv för alla Leica M fotografer. Bättre än så här blir det inte oavsett märke och prislapp. Leica har förvisso ett 21mm som är lika bra, men prisskillnaden är oförsvarbar. Jag har förståelse för att en del pungar ut tiotusentals kronor för perfektion men när det bästa kostar tiotusentals kronor mindre är det bara kapitalförstöring.



Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240, en Sony A7s och ett Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena. Dragarbilden tog jag med en Leica M 240 och ett Zeiss 21mm vid ett bönemöte på Ralingsåsgården i Aneby i augusti, den har tidigare publicerats på omslaget till en dagstidning.



Till sist – Glöm inte att lufta era ljusmaskiner, och kom ihåg att det alltid är bättre att berätta med kameran än att berätta om kameran!

Text och foto: Mikael Good