Instagram - en både älskad och hatad plattform för fotografer

Instagram är en plattform som är både älskad och hatad av fotografer. Men tänk om Instagram inte är för oss fotografer utan för alla dem som kravlöst vill dela sin privata och personliga bilder med vänner och familj. De som tar sina bilder med den smarta telefonen, och som med ett par knapptryck, ett filter eller två laddar upp dem i flödet.

När jag efter en tids tvekan började ”Instagramma” för drygt fem år sedan flödade plattformen över av bra dokumentärbilder, gatufoton, reportagebilder och andra högklassiga bilder som gav mig inspiration. Genom algoritmer exponerades jag för ännu mer bra dokumentärfotografi, och det var oftast en njutning att låta fingret svepa över skärmen och swajpa igenom flödet efter nya bildfynd.

Men i takt med att kommersiella krafter såsom influensers, kändisar och varumärkesstrateger tagit över Instagram har mitt intresse svalnat. Med åren har jag utvecklat en svår allergi mot reklam, och de överproducerade bilderna som följer i reklamens kölvatten får mig att må illa. Idag svämmar Instagram över med selfies, intetsägande filmer, rosenlundare och sockersöta bilder på husdjur och bebisar som ska locka till likes, allt varvat med kändisar, influensers och annonser som ska leda till konsumtion.

Om man bortser från den dåliga bildkvaliteten var Instagram till för ett par år sedan ett relativt bra forum för fotografer från hela världen att visa upp smakprov från sitt arbete på, och på så vis nå en större publik än vad de annars hade fått. Via bion kunde man enkelt klicka vidare till deras hemsidor, som serverade ett större smörgåsbord av högupplösta bilder av högsta klass.

Personligen är jag inte så förtjust i Instagram. Framförallt tycker jag att det är krångligt att ladda upp bilder. Tanken är i och för sig att man ska ta bilder med sin smarta telefon, men jag avskyr att fota med telefon, och vill helst ha en sökare att titta i när jag fotograferar. Jag vill helst kunna ladda upp bilderna som jag tagit med min kamera via datorn, och det kan jag av någon outgrundlig anledning inte göra med Instagram. Jag är hänvisad till att ladda upp bilderna med en flipprig smartphone, som är långsam att arbeta med.

Jag har insett att Instagram är fel forum för mig. Och jag behöver egentligen inte Instagram för att nå ut. Men jag fortsätter ändå att periodvis skapa innehåll, utan att själv konsumera. Andra forum fungerar mycket bättre för mig. De senaste fem åren har ett par tusen av mina bilder publicerats och nått en betydligt större publik än vad de gjort på Instagram. Även bloggen på Fotosidan har varit ett bättre forum att nå ut på för mig, och många av inläggen landar runt 10 000 besök över tid.

Men jag har kanske fel glasögon när jag ser på Instagram. Det kanske inte alls är en plattform för fotografi. Tänk om det är en plats där människor får jämföra sig med varandra, där de får dela sina gladaste och mörkaste stunder, peppa varandra, engagera sig, och låta sig inspireras genom att swajpa i det ständigt växande flödet av bilder som kankse får dem att må bra och drömma sig bort en stund. Kanske har de bättre resistens mot reklam än vad jag har, eller så väljer de helt enkelt att sugas in i reklamens svarta hål.

Text och foto: Mikael Good

Stefan Löfven ville bli en ny Johan Cruijff

Förra torsdagen hade statsminister Stefan Löfven ett öppet möte i Huskvarna. Stefan var ovanligt öppen, han bjöd på sig själv, och berättade vad han drömde om att bli som pojke. Men sången som ackompanjerade hans entré fick några i publiken att dra ordentligt på smilbanden.



Dörrarna öppnades klockan 17.15. Även om det var ett öppet möte dit alla var välkomna oavsett politisk tillhörighet var de flesta i lokalen övertygade Socialdemokrater. De flesta i publiken var män och många rutiga skjortor syntes i folkhavet. Med tanke på regeringens feministiska profil, och att Socialdemokraterna aktivt arbetat för ”varannan damernas” sedan 1994 var det lite märkligt att kvinnorna var i minoritet. 



Det öppna mötet inleddes med att trubaduren Alec Björedal sjöng några politiska sånger från 1970-talets socialistiska proggepok. Alec avslutade sitt framträdande med Cornelis Vreeswijks ”Somliga går i trasiga skor”. När han sjöng ”Jag är en tvivelaktig figur duger ej mycket till”, kom statsminister Stefan Löfven in i lokalen omringad av bistra säpomän. De flesta av de drygt 400 personerna i lokalen missade den komiska poängen, och det var i princip bara jag och min bänkgranne som skrattade gott åt den perfekta tajmingen.



Kvällens konferencier kommunalrådet Ilan De Basso tackade av trubaduren Alec Björedal med en applåd och en ros. Han hälsade sedan kvällens huvudtalare statsminister Stefan Löfven välkommen upp på scenen. Stefan äntrade scenen och ställde sig tryggt i talarstolen.



Stefan tycktes trivas i sällskapet. Han kopplade bort det statsmannamässiga för en stund, och delade en personlig berättelse från sin uppväxt om hur hans fostermor som arbetade som hemsamarit åkte runt till äldre i bygden på moped. För att kunna sköta sitt arbete under den smällkalla norrländska vintern köpte hon en skoteroverall för egna pengar. Stefan berättade att han fick lära sig praktiskt solidaritet och medmänsklighet av sin fostermor, något som han har fört med sig i livet.

Stefan log och skrattade mycket. Trots att åhörarna var ganska så stillasittande och tysta lyssnade de intresserat, när Stefan sa något som de gillade tycktes de vakna upp ur sin djupa koncentration och applåderade. Stefan la ofta pannan i djupa veck, och använde händerna för att förstärka det han sa, ibland var det nästan som om han inte behövde någon teckenspråkstolk. Stefan levde sig in i sina ord särskilt när han talade om den rådande situationen i landet.



Som fond hade han Socialdemokraternas devis från valet 2018: ”Ett starkare samhälle. Ett tryggare Sverige”. Vilket Socialdemokraterna vill uppnå genom att pensionärer ska få lägre skatter, fler poliser ska stävja brottsligheten, skolan ska förbättras och gängkulturen i förorterna ska bekämpas. Just den sista frågan verkade vara särskilt angelägen för Stefan, och han oroas över det ökade våldet och skjutningarna, han underströk att gängkriminaliteten måste stoppas för att Sverige åter ska bli tryggt. För att komma dit har han bjudit in andra partier för att diskutera vad som kan motverka gängkriminalitet och skjutningar.



Det märktes tydligt att även Stefan Löfven har en hotbild över sig. Säpomän stod på strategiska platser och hade lokalen och åhörarna under noggrann uppsikt, när jag smög fram för att ta några närbilder granskades jag från topp till tå av en bister säpoman som utvärderade den möjliga hotbilden. Utanför dörren patrullerade poliser.



Den avslutande frågestunden sköttes av två representanter från SSU. Frågorna hade samlats in innan frågestunden, vilket är ett bra sätt för att samla ihop likvärdiga frågor, men nackdelen är att besvärliga och känsliga frågor kan modereras bort. Mot slutet av frågestunden lästes en fråga från en liten kille upp, han frågade Stefan Löfven om vad han drömde om att bli när han var liten. Stefan lös upp, log extra brett och sa: "Fotbollsproffs, jag ville bli en ny Johan Cruijff".



Efter frågestunden ställdes frågan om hur många av de drygt 400 personerna i lokalen som var med i SSU? Ett fåtal händer räcktes upp, frågan förstärktes därför med hur många i lokalen som var under 35 år. Ett drygt tio-tal händer räcktes upp, med mina 51 år tillhörde jag de yngre i lokalen. De flesta i lokalen hade med råge passerat både 60 och 70 år. Sett till åhörarnas höga ålder verkar det som om Socialdemokraterna har svårt med återväxten.



Innan Stefan Löfven lämnade lokalen fick han ett stort fång rosor, och tillfälle gavs till dem som ville byta några ord eller ta en selfie med honom innan han lämnade lokaler tillsammans med sina livvakter.



Text och foto: Mikael Good

Fotnot: Jag har använt mig av en Sony A7rII, ett Sony A 70-400 samt ett 7Artisans 75mm f1.25 Speedmaster till bilderna. Ljuset var uselt och de flesta bilderna är tagna på 6400 ASA. Färgerna i RAW-bilderna är utmärkta och dynamiken är bra, men jag valde att presentera bilderna i svartvitt för att förstärka känslan av bildreportage. Några av bilderna har tidigare publicerats i färg.

Zilversurfaren tar mig närmare målet

Jag föredrar att jobba med vidvinkelobjektiv. Men ibland sätter kravallstaket och säkerhetsföreskrifter käppar i hjulen för mig. I sådana lägen kan det vara bra att ha ett objektiv som tar mig lite närmare.

Sony har ett 100-400mm med E-fattning som skulle passa mig perfekt. Men jag vill inte betala drygt 28 000 kronor för ett objektiv som bara kommer att användas sporadiskt. Därför gav jag mig ut på jakt efter ett begagnat objektiv med A-fattning och inbyggd SSM-motor. För ett tag sedan hittade jag ett begagnat Sony 70-400mm med A-fattning för en rimlig peng. I och med att det är den äldre modellen i silver, fick objektivet smeknamnet ”Zilversurfaren”.

Efter den senaste firmware-uppdateringen som kom i maj fungerar Sony A 70-400mm riktigt bra tillsammans med adaptern LA-EA3. Objektivet har fått följa med på en del jobb. Bildkvaliteten blir riktigt bra, och fokuseringen är snabb och exakt. Enligt uppgift ska objektiv och adapter fungera ännu bättre på nyare Sonykameror såsom A7III, A7rIII och A9. Vilket gör att det är framtidssäkert trots att Sonys kameror med A-fattning håller på att fasas ut.

Bilderna i inlägget har jag tagit med Sony A7rII och Sony A 70-400mm.

Text och foto: Mikael Good