Rockfoto – Längst fram i fotodiket

Att gå på konserter är ett hett sommarnöje för många semesterfirare. En del köar i timmar för att komma åt de bästa platserna närmast scenen. Många avundas fotograferna som får stå längst fram i fotodiket, och önskar att de själva fick stå där. Jag är en av de priviligierade fotograferna som får stå allra längst fram.



Att fotografera konserter är en utmaning, särskilt när man som jag främst jobbar inomhus. Det första jag gör på en konsert är att vänta in rätt ögonblick och ta de säkra bilderna som jag vet att uppdragsgivaren är nöjd med. När det är gjort försöker jag att ta lite mer spektakulära bilder. Förr kunde man pressa Tri-X två steg, ställa in kameran på 1/250 bländare 2,8, och köra på det konserten igenom. Men i dag är det mer show med ljus och andra specialeffekter. I och med LED-skärmarnas och rökens intåg har det blivit allt svårare att fotografera. Många gånger har jag missat det rätta ögonblicket för att det var för mörkt på scenen just då.



Men jag klagar inte, en konsert är först och främst en upplevelse för besökaren och inte för filmare eller fotografer. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till situationen. I och med att jag främst jobbar med spegellösa kameror ser jag motivet i sökaren, och när allt är rätt fångar jag bilden. Även om kamerorna har snabb matning har jag valt att köra i enbildsläge, och försöker sätta bilder i rätt ögonblick. Det är ett bra sätt att träna upp ögat på. Jag har kört på det viset i 30 år, och det fungerar fortfarande utmärkt. Framförallt slipper jag det tidsödande jobbat att gå igenom en massa extra bilder.



Jag har mött många fotografer i fotodiket genom åren. Ett misstag som jag ser att många gör är att det kör med en kamera, och ett 70-200mm, samt att de tar bilderna från ungefär samma position. Precis som med allt annat foto gäller det att variera sig. Bilder från fotodiket blir ofta förutsägbara och förmedlar inte så mycket av stämningen. Under konserten försöker jag röra mig runt i lokalen för att få stor variation på mina bilder som möjligt. Det har betalat sig, jag har tagit några av mina bästa rockfoton från publiken och bakom scenen. Det är också de bilderna som mest har tilltalat artisterna själva, och som de har bett att få använda sig av. Bilder som visar varenda pormask och svettdroppe i deras ansikten har de sett sig mätta på, precis som alla andra vill de ha variation.



När jag jobbar försöker jag att ha med mig en ganska så smidig utrustning. Primärt arbetar jag med Sony A7rII, A6500 och Leica M240. Till dem har jag följande objektiv med Leica M-fattning 21/2,8, 28/1,4 och 50/1,1. När jag kör dem på Sonykamerorna har jag en Techart PRO adapter som ger autofokus. Jag har även ett Sony E 18-135, ett 100/2 samt ett 70-200/4 IS med autofokus. Sony kamerorna går utmärkt att använda upp till 6400 ASA och Leican upp till 3200 ASA. När jag kör med tele går jag sällan under 1/250 dels sekund, och med vidvinkel försöker jag hålla mig över 1/125 dels sekund. När tiderna inte räcker till händer det att jag får köra 28/1,4 och 50/1,1 på full glugg. 



Den främsta anledningen till att jag håller på med rockfoto är att jag älskar musik, och tycker om att upptäcka nya band. Genom åren har jag mött många icke yrkesverksamma fotografer som är ointresserade av musik, jag har svårt att förstå varför de har valt att bevaka konserter. Själv är jag ointresserad av bilar och skulle aldrig förmå mig att gå på en motormässa eller en biltävling för att fotografera om jag inte var där på uppdrag.



Bilderna i inlägget har tagits med Leica M240, Sony A6500, Sony A7rII samt Zeiss 21/2,8, 7Artisan 28/1,4, 7Artisan 50/1,1, Canon EF 100/2 och Canon EF 70-200/4 IS samt Techart PRO och Metabones IV adapter.

Text och foto: Mikael Good

Handla fotoprylar klimatsmart

Jorden håller på att tömmas på resurser. I mångt och mycket beror det på överproduktion och rovdrift i syfte att göra kortsiktigt ekonomisk vinning. Men det går att kämpa emot och tänka långsiktigt! Genom att handla begagnat kan efterfrågan på nyproducerade varor minska, och jordens resurser kan räcka lite längre.



Tillgång och efterfrågan styr produktions- och konsumtionsmönster. Ju större efterfrågan blir på klimatsmarta produkter, desto fler varor kommer att produceras. Vinstdrivande företag är inte sena att följa konsumenternas önskemål i syfte att tjäna pengar. I vårt grannland Polen är handeln med begagnade kläder och prylar en luckrativ verksamhet. Polska uppköpare köper upp kläder och andra begagnade prylar i Sverige, och säljer dem sedan vidare med god vinst i Polen. Att en del av det som säljs till Polen är kläder som skänkts i insamlingsboxar  i syfte att gå till bistånd eller för att säljas i second-hand butiker i Sverige, men istället säljs osorterat till polska uppköpare är en annan historia som vi sätter en annan reporter på.



Ända sedan jag började blogga har jag skrivit om det stora smörgåsbordet av begagnade prylar som finns på olika begagnatbörser och auktionssajter. Personligen har jag kunnat göra en hel del fynd på kameror och objektiv som jag inte skulle haft råd att köpa nya. Även om en kamera har ett par år på nacken, betyder det inte att den är dålig. I mitt jobb som multireporter har jag tillgång till TT:s stora arkiv. Ibland när jag letar bilder för att illustrera artiklar med får jag gå tillbaka till början av 2000-talet. Digitalkamerorna på den tiden var minst sagt begränsade, men bilderna håller fortfarande gott och väl för tidningstryck.



Det finns flera olika skäl till att jag väljer att köpa begagnat. Ett skäl är att jag inte vill bidra till överproduktion och utarmningen av jordens resurser. Om fler väljer att köpa begagnat tror jag att jordens resurser kommer att räcka lite längre. Ett annat skäl är att arbetarna som tillverkar objektiv och kameror inte alltid får den lön som de förtjänar. För mig är det en självklarhet att alla som arbetar ska få en lön som de kan leva av. Genom att inte köpa varor från företag som betalar för låga löner kan man sätta tryck på dem att betala skäliga löner. Ett tredje skäl är att jag är västgöte av födsel och ohjedad vana, jag tycker om att göra bra affärer, därför passar det mig bra att handla begagnat. Ett fjärde skäl är att andrahandsvärdet är bättre, när jag säljer utrustning som jag köpt begagnat får jag oftast tillbaka pengarna som jag lagt ut.



Det går att lägga hur mycket pengar som helst på fotoutrustning om man väljer att köpa nytt. Genom att handla begagnat har jag fått ihop en fotoutrustning som passar mig till ett relativt lågt pris. Nöjer man sig med det näst bästa finns det mängder av trevliga kameror och objektiv att välja mellan på begagnatmarknaden. Som grädde på moset får man vara med och spara på jordens resurser och bidra till att de räcker lite längre.



Kameran och objektivet på bilden köpte jag för några tusenlappar på Tradera. Nypriset för kameran var 23 500 kronor och 6290 kronor för objektivet. Kameran har några år på nacken men bildkvaliteten är fortfarande i paritet med nyare Sony kameror såsom A7 och A7 II. Om du som jag behöver en spegelreflexkamera för en del jobb är Sony A850 och A900 riktigt bra begagnat köp. Bilderna i inlägget är tagna med Sony A850, 24-105 och 150-600.






Text och foto: Mikael Good

Leicafotografer är stockkonservativa

Ända sedan Leica M3 introducerades 1954 har Leica Camera AG hållt fast vid ett tydligt designkoncept. Men varenda gång som de har försökt att frångå mallen har de mötts av motstånd från de konservativa användarna.



1971 introducerades Leica M5. Det var den första M Leican med inbyggd ljusmätare. Men trots det föll den inte Leica fotograferna i smaken. Den annorlunda designen och att den var större och tyngre än tidigare M-kameror och Leica-fotograferna ratade den. Produktionen lades ned redan 1975 efter att 33 900 kameror tillverkats.



Leica fotografer är stockkonservativa och efter detta valde Leica att ersätta den med Leica M4-2. Och samtidigt utveckla en kamera med inbyggd ljusmätare som rymdes i en kamera med samma storleksförhållande som denna. 



Man kan tycka att Leica borde ha lärt sig sin läxa där och då. Men trots detta introducerade de en Leica som radikalt skiljde sig från tidigare analoga och även digitala modeller i september 2012. Den nya kameran var större och tyngre än tidigare. Trots att den var späckad med många finesser såsom live-view, filmfunktion, flerfältsmätning och möjlighet till extern digital sökare tog inte Leicafotograferna riktigt kameran till sina hjärtan. Det var en bra kamera men enligt dem hade den inte den rätta Leicakänslan.



Leica pressades in till ritbordet och fick jobba hårt för att plocka fram en kamera som rymdes inom de klassiska Leicamåtten och såg ut som och kändes som en analog kamera. Den nya kameran introducerades i januari 2017, och denna gången tog Leicafotograferna den nya kameran till sina hjärtan.



Jag tycker om att jobba med mätsökarkameror och bryr mig inte så mycket om extra millimetrar och gram. Som grädde på moset är begagnatpriset relativt lågt med Leicamått mätt. Jag skulle gärna vilja ha en Leica M10, men i och med att jag inte har en obegränsad budget, valde jag att köpa en begagnad Leica M 240. Jag har inte något problem med vare sig tyngd eller storlek. Faktum är att jag ofta har med mig kameran och använder den tillsammans med ett 7Artisans 28/1,4 både i jobbet och privat. Förutom den översta bilden är alla bilderna i det här inlägget är tagna med den kombinationen,





Text och foto: Mikael Good

Ps: Om du är sugen på att fota en riktig  karneval så vill jag tipsa om Hammarkullekarnevalen som hålls den 24-26 maj.

Mätsökarkameran som övervinner mörkret

För ett par veckor sedan impulsköpte jag en Leica M 240. Jag fick den relativt billigt då den behövde lite handpåläggning för att fungera som den skulle. Nu har den fått följa med mig på en del jobb. Primärt har jag använt den med ett 28/1,4 och ett 35/1,7, men jag har ofta med mig ett 90/2 som används vid behov.

Jag har levererat ett antal bilder som jag tagit med M 240 till olika tidningar. För första gången har jag en digital Leica som går att dra till 3200 ASA utan problem, och som inte gör bort sig på 6400. I kombination med skarpa ljusstarka vidvinklar kan jag övervinna mörkret, och det är precis det här som är mätsökarens styrka enligt mig, förmågan att kunna se i dunkla och halvskumma miljöer. Äntligen har Leica en sensor som gör mätsökaren rättvisa. Leica M10 lär visst vara strået vassare och är användbar upp till 12 800 ASA!

I går skulle jag ta några porträttbilder till två olika tidningar, och då blev jag åter varse att det är svårt att finlira med teleobjektiv och mätsökarkameror. Å andra sidan går det att råda bot på det problemet idag. Det går att att sätta en elektronisk sökare i blixtskon på M 240. Tyvärr har jag inte en sådan, men om du råkar har en Olympus VF-2 eller Leica Visoflex EVF2  till övers får du gärna kontakta mig.

Bilden tog jag på Hillsong Jönköpings lovsångskonsert på Kulturhuset Spira. En färgvariant av bilden publicerades i onsdags. Bilden är tagen med Leica M 240 och 28/1,4 (2),  på 3200 ASA och har "pressats" ett steg.

Text och foto: Mikael Good

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla

Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.

En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.

De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good