Min blogg hade många inklick

För några år sedan snittade min blogg på 12 000 inklick  per inlägg. Med tanke på att många mindre tidningar inte har mer än 2000-5000 inklick per artikel är det en ganska så bra siffra. Men jämfört med toppbloggarna som hade upp till en miljon inklick i veckan var siffran ganska så blygsam.



Idag får de mest lästa inläggen i min blogg tre- till fyra tusen inklick över tid. Det är också en väldigt bra siffra, men det är en kraftig minskning mot tidigare. Jag tror att en bidragande orsak är att Google+ som var Googles motsvarighet till Facebook lades ned. Genom att publicera inlägg på Google+ och använda ett par optimerade sökord kom mina bilder och texter högt upp i deras sökmotorer, vilket gjorde att trafiken till bloggen ökade. Nu kanske inte alla läste artiklarna som jag la ut på grund av språkförbistringen men mina bilder fick mycket stor spridning. Idag skulle jag få betala dyra pengar för att nå motsvarande resultat. I och med att jag är ointresserad av att göra det, har mina bilder och artiklar inte samma exponering på Google längre.



Jag använde samma taktik för en hjälporganisation som jag arbetade för. Genom att skapa Google+ sidor samt dela material på min egen sida drevs trafiken till deras hemsida upp rejält, och stora pengar kunde sparas in på digital marknadsföring och sökordsoptimering. Organisationen hamnade högt upp på Google när man sökte på vissa sökord som förknippades med dem. Detta gjorde att media, myndigheter och politiker fick upp ögonen för dem och de hamnade mitt i det mediala rampljuset, vilket i sin tur ledde till ett kraftigt ökat givande.




Nu handlar inte mitt bloggande om att tävla och komma högt upp på listor och sökmotorer. Jag bloggar för att jag tycker att det är kul att skriva och dela mina bilder. Så länge jag tycker att det är roligt att skriva och har minst en läsare som vill titta på mina bilder och läsa mina texter är jag nöjd.





Text och foto: Mikael Good

Kan du gatufota i en småstad kan du göra det överallt

Den värsta hypen må ha lagt sig men gatufoto eller streetfoto som det också kallas är fortfarande stort bland fotografer. De flesta gatufotograferna har valt att röra sig i större städer, där det är lätt att hitta motiv och smälta in i miljön och folkvimlet.



Det händer att jag möter gatufotografer på mina vandringar. En del har valt att köra analogt och andra digitalt, en del kör med fasta objektiv och andra med zoom. Vad som är rätt eller fel är upp till fotografen själv. För min egen del är det viktigt att bilderna blir bra och täta, och att de inte har tagits i smyg med kameran på magen. Som jag sagt i tidigare artiklar tycker jag att det är viktigt att de som blir avbildade ser vad jag håller på med, för att ge dem chansen att opponera sig och därför jobbar jag med kameran mot ögat.



En del kanske kallar mina bilder för gatufoto och det får de gärna göra, men själv kallar jag dem för dokumentärbilder och tidsdokument. I grund och botten är jag en dokumentärfotograf som nyfiket antecknar det jag ser och upplever med min kamera oavsett vilket motiv eller situation som jag ställs inför. Målet är att bilderna efter gallring ska kunna visas upp på något sätt.



Tidigare har jag fotat mycket gatufoto. Då har jag ofta rört mig i storstäder där det är lätt att få till täta och händelserika bilder. Men så snart som jag har försökt fotografera i mindre städer har det blivit allt svårare att komma nära och få till den typen av bilder som jag vill ha. Men jag har ändå beslutat mig för att klara utmaningen! Jag tror att om man kan gatufota i en småstad eller i ett samhälle så kan man göra det överallt. De senaste åren har jag rört mig i mindre städer i Bulgarien, Serbien, Indien och i Sverige och försökt fånga folkvimlet med min kamera.



Utan att slå mig för bröstet tycker jag att jag har lyckats med mitt värv, och trots svårigheterna har jag lyckats ta en del täta bilder på gatan i städer och samhällen i de ovan räknade länderna. Jag räds inte heller att stanna till och ta en pratstund med människor och umgås fram gatuporträtt. Att försöka vara som en fluga på väggen är rent trams i mina ögon. Jag tror att bra bilder växer fram i mötet mellan människor och kulturer och då kan man inte smyga omkring som en strykrädd hund i gränderna.



Bilderna i inlägget togs i Huskvarna den 1 augusti 2021 och i de serbiska städerna Vranska Banja, Vranje och Surdulica i oktober 1999.




Text och foto: Mikael Good 

Nakenchock i Göteborgs norra skärgård

I söndags var jag på Öckerö i Göteborgs skärgård tillsammans med familjen och släkten. Mellan sköna havsbad och solande passade jag på att ta några landskapsbilder på den vackra bohuslänska naturen. Men i efterbearbetningen visade det sig att jag fick med betydligt mer på ett par av bilderna än vad jag såg i sökaren.



I början av den här veckan gick jag igenom bilder från semesterveckan i Göteborgs norr skärgård för att leta fram bilder som jag tänkt ha till ett par artiklar. Jag markerade dem och framkallade dem i Adobe Camera Raw. Väl i Photoshop zoomade jag in i en bild för att med hjälp av den smarta lagningspenseln ta bort några ilskna dammkorn som letat sig in på sensorn. Det var då jag upptäckt att det fanns med två kvinnor på bilden som i allra högsta grad var nakna. Jag såg dem inte i fotograferingsögonblicket. Men när jag förstorade upp bilden till 100% i Photoshop syntes de väl.



Som tur var hade jag tidigare under dagen tagit en likvärdig bild på samma motiv och på den bilden har alla personer kläder på sig. Det är förövrigt den bilden som är sist i denna artikeln. Det har hänt tidigare att jag oavsiktligt har fått med nakna människor på bild, och precis som i detta fallet valde jag att slänga bilderna.



Text och foto: Mikael Good

Fickameran från 2006 som inte höll måttet





Jag har i princip alltid med mig en kamera. Även om mobilkamerorna blir allt bättre har jag svårt att fotografera med dem. Helst av allt vill jag kunna sätta ögat till en sökare och snabbt komponera ihop en bild. 




Oftast har jag haft med mig en liten smidig kamera som lätt glider ned i fickan. För 13 år sedan när jag tog bilderna i inlägget hade jag en Ricoh GR till vilken jag hade en extern GV-1 sökare. När jag skärskådar bilderna som jag tog med Ricohn håller de flesta av dem inte måttet rent tekniskt. I ärlighetens namn missade jag en hel del bilder på grund av usel hög- och lågdagerteckning och stundtals slö autofokus. 
Skillnaden mellan GR med liten sensor och dagens GR III är astronomisk, den senare kameran har allt det jag önskade 2008. 

Till sist fick jag nog av den usla bildkvaliteten och gjorde mig av med min GR och ersatte den med en annan kompaktkamera som bättre passade mina behov.
 Hade jag haft en bättre kompaktkamera då det begav sig hade min ”hitrate” varit betydligt högre. Men trots de stora begränsningarna gick det ändå att ta en och annan vettig bild med Ricoh GR.
 Men jag lärde mig att aldrig mer köpa en kamera med mindre sensor än 4:3-formatet. Mobilen har en liten sensor och det är en anledning till att jag nästan aldrig använder den till att fota med.


Text och foto: Mikael Good

Leica M8 – 15 åringen som fortfarande levererar

Jag föredrar att fotografera i svartvitt och vill ha en enkel digital kamera med svartvit sensor som inte kostar för mycket. Det finns en kamera som i stort fyller alla mina önskmål, det är Leica M Monochrom och den kostar runt 30 000 kronor begagnad. Problemet är att jag inte vill lägga så mycket pengar på en kamera oavsett hur bra den än är.





Efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att Leica M8 också uppfyller i stort sett alla mina krav och dess smått antika CCD-sensor från Kodak gör den utmärkt för svartvitt. Jag har kört med M8 tidigare och jag vet att den är riktigt, riktigt bra på svartvitt. När en bättre begagnad M8:a dök upp på en nätauktion bestämde jag mig för att försöka ropa hem den, till min glädje vann jag auktionen och fick kameran ett par tusenlappar billigare än förväntat. 





Rent tekniskt är Leica M8 långsam, den har en usel display, en cropfaktor som förlänger brännvidden med 1.3 vilket inte är så kul om man vill köra med vidvinklar, färgbilderna blir inte så bra och man får vara beredd att jobba en del för att få fason på dem om man tänkt jobba i färg. Å andra sidan är M8:an välbyggd och den har en kopplad mätsökare vilket jag föredrar, och slår man om bilderna till svartvitt kan de bli snudd på magiska om man är medveten om sensorns för och nackdelar.




Jag har bara haft kameran i ett dygn men har redan hunnit med att motionera den flitigt. Bilderna i inlägget är tagna med några timmars mellanrum och jag har använt mig av objektiv av högsta klass från Zeiss, Leica och Voigtländer. De har framkallats i ACR på auto och jag har kört ett macro enligt principen "less is more" i Silver Efex Pro 2. Bland befintliga kameror är det bara M Monochrom CCD som i mitt tycke levererar snyggare svartvitt. De nyare monokrom Leicorna med CMOS-sensor är också bra men den här nivån når de inte upp till.





Om man kan leva med nackdelarna och njuta av fördelarna är Leica M8 trots sin aktningsvärda ålder fortfarande en fullt användbar digitalkamera som har mycket kvar att ge. Det skulle inte förvåna mig om efterfrågan blir stor på M8:or inom en nära framtid. Leica M9 har också en liknande CCD från Kodak men av någon anledning blir svartvitt inte lika snyggt med den kameran.




Text och foto: Mikael Good