Den första julfesten i den kinesiska staden Joping

Blyga och mycket tysta trippade de in, tio stycken barn i olika åldrar från kommunen Joping i södra Kina. De var både nervösa och osäkra på hur de skulle uppföra sig, det är ju inte var dag man är på fest tillsammans med borgmästaren och andra viktiga människor från kommunen, dessutom två vita personer från Sverige.

Julen 2004 lämnade min man Mikael och jag allt vad tomtar, julgranar, fet julmat, stress och jäkt heter, hemma. Istället besökte vi några av Hoppets Stjärnas fadderbarn i Kina, barn som inte ens är medvetna om att julen kommer och går. Eftersom Gud ”inte finns” i det kommunistiska Kina kan man ju knappast fira att hans son föddes för snart 2000 år sedan… Vet de något alls om julen, är det att jultomten bor i norra Europa, en plats som för dem lika gärna kunde ha legat på Mars. 



Mat på fulla fat
Den nervösa och spända stämningen lättade när barnen fick sätta sig till bords och fat efter fat med väldoftande mat ställdes fram på bordet. Som traditionen bjuder, skulle det inte snålas på något, här fanns allt du kan tänka dig (utom möjligtvis skinka och janssons frestelse…) Barnens ögon blev större och större - var all den här maten för dem? När de sedan började äta hördes glada skratt och fnitter fyllde rummet där vi satt. 

Som vid alla ”riktiga” middagar i Kina skulle det hållas tal. Först höll borgmästaren tal, både till barnen och till min man Mikael och mig. Efter borgmästaren var det barnens tur att hålla tal. Jag hade ibland svårt att hålla tillbaka tårarna. Barnen berättade om hur det känns att inte ha föräldrar, om utanförskap och ensamhet. Men de berättade också om en enorm tacksamhet för hjälpen de fått.



Zhang 10 år hade skrivit ett tacktal till Mikael och mig som hon läste upp på borgmästarens mottagning:
- Jag har alltid drömt om att någon skulle vilja hjälpa mig. Nu har min dröm gått i uppfyllelse! TACK!
Mina föräldrar dog när jag var fem år, sedan dess har jag bott hos min farmor. Farmor är gammal och blir äldre varje dag, hon orkar inte så mycket längre och kan inte arbeta som förut. När jag såg andra barn i min ålder gå till skolan varje dag, kände jag mig väldigt ledsen och ensam. Men nu har jag fått hjälp från Hoppets Stjärna och kan gå i skola. Det känns nästan som om jag fått föräldrar, hela mitt liv är fyllt av ljus och glädje. Jag ska göra mitt allra bästa i skolan. När jag blir stor, vill jag göra som ni, hjälpa föräldralösa barn. Det är mitt sätt att ge tillbaka av det jag fått från er.

Zhang avslutade talet med att säga det enda som hon kunde på engelska - Happy birthday!



När talen var över och det mesta av maten var uppäten bestämde sig barnen för att sjunga en sång för oss. ”Happy birthday”, inte precis någon julsång men varför inte, är det Jesu födelsedag, så passar den ju alldeles utmärkt.



Fickor fulla med godis
När festen var slut fick barnen ta med sig så mycket godis och frukt de kunde från det som fanns kvar på faten. Det var några mycket lyckliga barn som gjorde allt de kunde för att få plats med så mycket godis som möjligt i fickorna. Allra gladast var nog lille Zuo, han hade fått låna sin kusins alltför stora kostym, i den fanns massor av stora fickor. Barnen fick dessutom var sin julklapp innan det var det dags för dem att åka hem igen, mätta, trötta och mycket nöjda med sin absolut första ”julfest”.



Text: Marita Good. Foto: Mikael Good

Julreportaget - Julfesten är över för Aija

Jag befinner mig mitt i årets julfest på en internatskola i en större lettisk stad och det är inte utan att man smittas av den härliga stämningen. Då och då är det någon som fnittrar till, det går liksom inte att låta bli, förväntningarna och spänningen är för stor. Det är sista dagen innan jullovet och flera föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar finns på plats för att ta del av festligheterna och sedan hämta hem sina små telningar.

Eleverna på internatskolan har övat sånger, dikter och små sketcher i flera veckor och framför med varierad framgång sina bidrag. Jag är glad att jag inte sitter i någon sorts idoljury och ska betygsätta inslagen. Alla gör sitt bästa och det är oerhört roligt att få vara med. Plötsligt är det en liten tjej som fångar mitt intresse, med stolthet, säkerhet och en oerhörd scennärvaro både sjunger och dansar hon. Det riktigt skiner om henne, hela hon strålar, hade jag varit en i idoljuryn hade jag valt ut henne till slutaudition direkt. Tänk vad stolt hennes mamma måste vara nu.

Festen är slut 
För Aija innebär jullovet att hon måste åka tillbaka till barnhemmet där hon växt upp. Jag frågar varför hon gråter och förstår att anledningen inte bara är att hon måste tillbaka till barnhemmet; hon hade verkligen sett fram emot julfesten och övat i flera veckor, nu är festen slut, spänningen har släppt och hennes första termin på skolan är avklarad. Hon stortrivs på skolan och vill inte alls tillbaka till barnhemmet även om hon, efter en stunds tvekan, faktiskt erkänner att hon saknar en del av sina fröknar på barnhemmet. – Men lärarna på skolan är bäst! utbrister Aija och torkar sina tårar, snart är hennes underbara leende tillbaka igen och även om hon är ganska blyg, visar hon mer än gärna runt mig på sin skola.

På den här typen av skolor hamnar även barn med ADHD och andra koncentrationssvårigheter, barn som inte får tillräckligt stöd hemma och även en del barn som inte kan bo hemma året runt på grund av fattigdom. De flesta av barnen bor under loven hemma hos mamma och pappa eller hos någon annan släkting men några av dem bor, liksom Aija, på olika barnhem. Från Aijas barnhem, är de åtta barn. Aija tycker det känns ganska bra att inte vara ensam

  

Ett hem som andra, fast ändå inte
Medan Aija visar mig runt på skolan blir hon allt gladare och jag förstår att hon är lite stolt över att just hon får visa mig sin fina skola. Först går vi till hennes klassrum, ett ljust och trevligt rum där det förutom skolbänkar och annat som hör till ett klassrum, även finns en hel del leksaker, dockor, mjukisdjur, bilar och böcker.
– Det här är min plats, säger Aija och slår sig ner vid en av bänkarna.En fröken, som följer med oss runt, talar om att klassrummen även används efter skoltid, då barnen får hjälp med läxläsning samtidigt som de får möjlighet att leka eller bara sitta och ta det lugnt ett par timmar.

Varvat med klassrummen finns de stora sovsalarna, sängarna står ganska tätt och det får plats upp till 20 barn i varje rum. När jag frågar Aija om hur det är att sova med så många andra runt omkring, skakar hon bara på huvudet, hon tycker nog frågan är lite dum. – Min säng är jätteskön och där sover jag bra, säger hon bestämt. – Det är inga större problem med de mindre barnen, berättar fröken, men i sovrummen med de större barnen, framför allt flickorna, blir det ibland både pratigt och fnittrigt vid läggdags.

Än lever missionshuset i Björkenäs

Utsikten från Missionshuset i Björkänäs är verkligen bedårande.

Det varma pingstvädret och det vackra landskapet formligen ler mot oss när vi sakta letar oss fram genom det kuperade småländska landskapet i vår bil. Vi är på väg för att möta några eldsjälar bakom Björkenäs missionshus som ligger vid sjön Ören i norra Småland.


Några av eldsjälarna bakom Missionshuset i Björkenäs, från vänster Ryno Anderssson, Ann-Lis Lönn, Ingemar Karlsson, Birgit Eksteth Karlsson och Margareta Andersson.



Det är verkligen roligt att lyssna på Ingemar, han är verkligen engagerad i sin bygd och hans tal, mimik och gester bjuder in min fru och mig i berättelsen.
– Jag minns när det bodde runt 75 personer här ovanför missionshuset, nu bor ingen kvar. Ingemar Karlsson har växt upp ett stenkast från missionshuset. Han älskar sitt missionshus och berättar med inlevelse och många skratt om det gamla missionshuset.

Ingemar hämtar andan för en kort stund, han tittar ned i backen och samlar sina tankar innan han säger:
– Missionshusstyrelsen bildades 1865 hemma hos von Otter på Östanå slott, bara ett år senare stod Missionshuset klart. När det är väckelse finns inga begränsningar, alla ställde upp och timret i skogen var ju gratis. Det som kostade mest var nog glasrutorna, Ingemar pekar på de gamla fönstren som fortfarande finns kvar.


Detalj ur altartavlan i Björkenäs Missionshus

     

Kvar finns också de gamla träbänkarna - förvånansvärt bekväma att sitta i - den gamla kaminen och altartavlan som sattes upp till missionshusets 75-års jubileum 1941. Går man en trappa upp finns också en nästan intakt skolsal. Samtidigt som man byggde sin gudstjänstlokal passade man också på att bygga en skolsal. Skolan, som drevs av kyrkskolan i Vireda, hade ingen egen lokal, istället samlades man i stugorna. Det var trångt och inte särskilt praktiskt så de driftiga bönderna tog helt enkelt saken i egna händer och byggde skolsal, när de ändå var igång. Skolan fungerade ända fram till 1914 då undervisningen flyttades till Elmeberg, 2,5 km bort. Sedan dess har skolokalen fungerat som del i en pastorsbostad men har nu återställts till sitt ursprungliga skick.
– De gamla skolbänkarna hittade vi på en loge en bit bort, gissa om vi var förvånade att de fanns kvar. Vi har också hittat gamla kartor, skolböcker, foton och en gammal anteckningsbok där jag av en händelse hittade en inventarielista där alla inköp till skolan skrivits upp.


Skolbänkarna som är tidstypiska hittades på en loge en bit bort.

 

Ingemar visar upp en tavla som föreställer den första pingsdagen i Jerusalem.



Församlingen som höll till i Björkenäs upplöstes 1980 och missionshuset sköts idag av en stiftelse. Två helger per år bjuder man in till ekumenisk möteshelg, fredag - söndag och på nationaldagen bjuder man in till sång- och musikmöte.



Missionshuset i Björkenäs är en riktig skattkista för den som är intresserad av historia. För alla andra är platsen också väl värd ett besök med sina fantastiska ängar runt om och sjön Ören, ett stenkast bort, är det en ren njutning att tillbringa några timmar här.



Text: Marita & Mikael Good. Bild: © Mikael Good. 

* Väckelsen vände upp och ner på hela samhället, eller man ska kanske säga tvärt om, samhället vändes rätt igen. I mitten av 1800-talet drack svensken i genomsnitt 40 liter sprit per person och år.