Tant och farbror Blå

I min jakt efter en annan bild i arktivet hittade jag den här bilden som föreställer ridande polis och satirpolisen Bängan Lagerblad. Den togs i samband med det nazistiska partiet Svenskarnas partis första maj demonstration i Jönköping 2014.

Text och foto: Mikael Good

Gör om din Leica M3 till en digitalkamera (EDIT)

Många fotografer drömmer om att göra om sina gamla analoga trotjänare till digitalkameror. Hittills har det varit svårt, dyrt och omständigt att bygga om dem. Men tack vare ny teknik kan det bli ändring på det.

Ollie Baker mannen bakom Frankencamera har plockat fram en avancerad digital ritning på hur man bygger om den klassiska reportagekameran Leica M3 till en hyffsat modern digitalkamera. Det som behövs är en Leica M3, en Sony A7, stor kunskap i finmekanik och lödning samt x-antal timmar att lägga på projektet. Personligen skulle jag hellre valt att bygga om en Leica M2 och plockat sensorn från en Sony A7s, den gifter sig bättre med Leicas vidvinklar och är användbar upp till 25 600 ASA.

På Frankencameras hemsida kan du läsa mer om hur du går till väga för att bygga om din Leica M3 till en digitalkamera: https://frankencamera.wordpress.com/2020/01/27/leica-m3-digital-conversion-kit/

Även om det kan låta smått otroligt så var den här artikeln faktiskt inte ett aprilskämt. Jag hörde talas om ombyggnaden på en Leicasida i början av förra året. Såvitt jag förstått finns det en APS-C variant men ännu inte en fullformatare baserad på Leica M3. Det är mycket kostsamt att bygga om en Leica M3:a till en digitalkamera och begagnade Leica M9 och M240 går att hitta för betydligt mindre pengar begagnat för den som vill köra med digitala mätsökarkameror.

Text: Mikael Good. Foto: Pixabay

Den bästa analoga mätsökarkameran har inte någon röd plupp

Det här med mätsökarkameror är känsliga saker, och de lärde tvistar om vilken av Leicas analog mätsökarkamera som är den bästa. Men om man ser till hantering och inte till mythos, kniper en oväntad och i vissa fall okänd kamera den översta pallplatsen.

En riktig mätsökar-fanboy skulle aldrig köpa något annat än en Leica även om det skulle visa sig att gräset är mycket grönare på den andra sidan. För min del bryr jag mig inte om vad kameror har för märke, det viktigaste är att de levererar och att det går att göra bra bilder med. En kamera som på endera sättet ställer sig i vägen mellan mig och motivet blir kortlivad hos mig.

En kameramodell som inte ställer sig i vägen är mätsökarkameror. Jag har jobbat med den typen av kameror sedan början av 1980-talet, och handhavandet sitter i ryggmärgen på mig. Oavsett om de är analoga eller digitala är det mätsökaren som gör dem unika. Personligen har jag valt att lämna det analoga och bara köra med kameror med inbyggd scanner. Om jag istället valt ett analogt förfarande, hade jag kört hela vägen från film till mörkrumskopia. Tjusningen med film är att få se bilden växa fram i mörkrummet och inte på en skärm med hjälp av en digital filmscanner.

Genom åren har jag haft eller testat ett antal olika mätsökarkameror.  Vad gäller digitala mätsökarkameror finns det inte så mycket att välja på och där är det Leica M10R som ligger i topp. Men med en prislapp på nästan 90 000 kronor så avskräcker den i vart fall mig från ett köp. Mitt budgetval är Leica M9 men med ett begagnatpris på runt 20 000 kronor är det tyvärr inte så mycket budget över den modellen.

Men när det gäller analoga kameror ser det annorlunda ut, det finns många riktigt bra kameror med M-fattning att välja på och en del av dem går att hitta till riktigt bra priser. Konica Hexar RF, Minolta CLE och Leica M4-2 riktigt bra ”budgetval”. I mitt tycke är Konica Hexar RF den bästa analoga mätsökarkameran som hittills gjorts. Den är lättladdad, har diskret motormatning, stor sökare och är enkel och snabb att jobba med, och den kostar under 10 000 kronor. För den som vill vara helt batterioberoende är Leica M4-2 ett bra val.

Text och foto: Mikael Good

Funkar Leica M8 fortfarande för bildreportage?

Den tekniska utvecklingen i kameravärlden går i en rasande fart och dagens digitalkameror är rena rama teknikmonstren jämfört med de modellerna som släpptes för 15 år sedan. Men trots den snabba utvecklingen finns det en del "gamla" digitalkameror som har en speciell karaktär som gör att de fortfarande lämpar sig för avancerade användare. En sådan kamera är Leica M8.  



Det har varit en del snack om huruvida Leica M8 fortfarande är en bra kamera eller inte bland några av skribenterna på Fotosidan. Jag har jobbat en hel del med Leica M8:a, och trots dess egenheter kan jag inte annat än att rekommendera kameran om du hittar ett bättre begagnat exemplar. Det kanske bär emot för en del att betala mycket pengar för en gammal kamera, men tro mig M8:an är värd vartenda öre. Framförallt är det riktigt roligt att fota med en digital mätsökarkamera. Det är nästan som att fota med en analog Leica med digitalbakstycke och den känslan går tyvärr inte att framkalla med en Leicaliknande digitalkamera av annat märke. Framförallt lämpar sig M8 för svartvitt, och den kallas bland annat för fattigmans monochrome för att svartvitt blir så snyggt med den.



I mitt tycke funkar Leica M8 utmärkt för reportage, och den skulle vara fullt användbar för det ändamålet även 2020. När jag var i Sinai i början av 2012 på kombinerad semester/reportageresa hade jag med mig min M8 (alla bilderna in den här artikeln Är från Sinai). Sensorn har bara 10 megapixlar, men jag har kunnat dra på bilder till både 125 och 150% i Adobe Camera Raw utan att kvaliteten blivit lidande. Den enda riktigt nackdelen med kameran är att den bara är användbar upp till 640 ASA. I Sinai använde jag kameran tillsammans med ett Leica Summicron-C 40mm f/2, i och med en cropfaktor på 1.25 motsvarade det ett 50mm objektiv på småbildsformat.



Egentligen var jag nöjd med min M8 och hade planerat att behålla den tills slutaren rasade ihop. Men förra året fick jag möjlighet att byta i princip jämt mellan min M8 och en M9 och då valde jag att gå vidare med M9 som har småbildsformat och som är användbar upp till 1250 ASA. M9 är också en kamera med CCD-sensor, den har tydliga rattar, är enkelt uppbyggd och är fri från störande knappar och reglage, men den har inte egenheten av att dra ur batteriet om man tar för många bilder i snabb följd som M8:an gör. Svartvitt blir också snyggt med M9 men inte riktigt lika snyggt som med en M8.



Analoga Leicakameror har en tendens att stiga i pris. Exempelvis har priset på Leica M6 mer än fördubblats under en tio års period. Denna ökning verkar även ha smittat av sig på äldre digitala Leicorna. Det är särskilt den senare versionen Leica M8.2 eller M8:or som fått slutaren bytt till den som sitter i M8.2 som är eftertraktade. Även M9:or med nybytta sensorer ökar rejält i pris, förra året kostade de runt 14 000 kronor, nu får man ha tur om man ska hitta ett fint exemplar för under 20 000 kronor. Att digitalkameror stiger i värde är ovanligt. Oftast tappar de ordentligt i pris över tid, men det är trevligt när det är tvärtom.



Text och foto: Mikael Good

Jag vill ha en digital Olympus XA

Under de drygt 40 år som jag har hållit på med foto har jag alltid haft en fickvänlig kompaktkamera som har kunnat följa med i princip överallt. Men den har jag dokumenterat mitt liv och min omgivning, och jag har tagit bilder som jag inte annars hade kunnat ta och som nu är unika tidsdokument från tiden strax innan kameramobilerna kom och dränkte oss i självcentrerade bilder.



Jag tror att det är viktigt att ha fokus och mål med sitt fotograferande så att man inte planlöst irrar runt i tillvaron och fyller sina ljusmaskiner med bilder som aldrig kommer till användning. I sådana fall kan det vara bra att släppa sina teknikmonster och ge sig ut med kameror som är strippade på allt för många förvirrande inställningsmöjligheter, kameror som inte är ivägen för bilden och som tvingar användaren att koncentrera sig på det väsentliga – bilden.



Olympus XA var en sådan kamera för mig. Trots det lilla formatet gick det att ta riktigt bra bilder med XA:n. Det som särskilde den mot andra minikompakter var att XA hade en kopplad mätsökare, vilket gjorde det smidigt att ställa skärpan rätt. Jag har inte visat så många av mina bilder från slutet av 1980- till mitten av 1990-talet, trots att de i många fall är unika. Och togs under en tid då få dokumenterade. Den främsta anledningen till att jag inte visat dem, är att jag måste scanna in och retuschera bilderna, och det är bland det tråkigaste jag vet.

Idag fotograferar alla. Kameror är med i princip överallt, men många bilder är självcentrerade, ytliga och ser oftast likadana ut. Det är få som dokumenterar det som händer och därför riskerar 2000-talet att bli bildfattigt trots att det tas och publiceras fler bilder nu än någon annan gång i världshistorien. Det skulle behövas fler som simmar mot strömmen och dokumenterar det som händer bortom alla selfies och gruppbilder, men för att nå dit tror jag att vi måste lägga undan mobiltelefonerna och använda små smidig kameror som är lätta att ta med sig och som inbjuder till dokumentation. 

Det finns fortfarande några fickvänliga kameror att välja på. Ricohs GR-serie är bra, även om de gärna fick vara något mindre. Jag skulle vilja ha mer utpräglade verktyg, helst skulle jag vilja ha en digital kamera a la Olympus XA som är användbar upp till 6400 ASA, som är vädertätad, som har digital sökare, ett kompakt 35mm objektiv och bildstabilisering. För min del spelar det inte så stor roll om kameran har småbilds- eller APS-C format, det senare duger gott och väl. Framförallt vill jag ha en liten, smidig och fickvänlig kamera som jag alltid kan ha med mig.



Bilderna i inlägget tog jag med en Ricoh GR II i utkanten av GB Road i New Delhi, Indien. Om jag hade haft med mig en stor systemkamera hade jag aldrig fått med mig de här bilderna. Jag sköt inte från höften utan var öppen och ärlig med att jag fotograferade. Den lilla diskreta kameran fick människorna att slappna av och de såg mig inte som ett hot utan som en glad och trevlig turist på kvällspromenad med sin hustru.



Text och foto: Mikael Good