Kameror ska användas och inte samlas på

Läste precis i en Leicarelaterad tråd på Facebook att mörkgråa Leica M9:or i fint skick har börjat bli mer och mer eftertraktad bland samlare. Jag hade egentligen tänkt sälja min ”pimpade” mörkgrå M9:a men jag kanske ska behålla den ett tag till. Givetvis kommer jag att använda den under tiden, kameror ska användas och inte samlas på!

Objektivet som sitter på kameran är ett Voigtländer Ultron 35mm f/1.7 ASPH LTM som jag kör på Leica med en M-adapter och på Sony med en Techart Pro-adapter. Det är ett av de mest prisvärda 35mm objektiven som man kan köpa till Leica. Ultronet är väl i klass med det betydligt dyrare Zeiss ZM 35mm f/2.0! Och hade det inte varit för den dåliga kantskärpan hade det stått sig väl mot Leica Summicron-M 35mm f/2.0 ASPH.

Text och foto: Mikael Good

Kineserna blir bara fler och fler i kameraväskan

Om man går tillbaka några år i tiden var kinesiska objektiv nästintill ett skällsord på grund av usel kvalitet. Men de senaste åren har de två kinesiska objektivtillverkare börjat göra kvalitetsobjektiv som även faller kräsna Leica M-fotografer i smaken.

Det som är intressant med 7Artisan och TTArtisan är att de gör ljusstarka objektiv med Leica M-fattning som bara kostar en bråkdel av Leicas och Zeiss varianter. 7Artisans och TTArtisan är närbesläktade men det förstnämnda bolagets objektiv håller en något högre klass än TTArtisan, men det finns även ett och annat guldkorn i TTArtisans sortiment.

Ett av guldkornen är TTArtisan 35mm f/1.4 som jag testade på min Leica M240 i mars. Då blev jag positivt överraskad över hur bra det kinesiska objektivet betedde sig. Nu har jag även testat objektivet med en Techart-adapter på min Sony A7r II som har en kräsen bakbelyst sensor på 42,4 megapixlar.

Vis av tidigare erfarenhet vet jag att sensorn i Sony A7r II lirar bra ihop med M-objektiv från 28mm och uppåt. Precis som tidigare när jag testade objektivet på min Leica blev jag positivt överraskad av hur bra det presterar på min Sony A7r II. Visst är det lite soft i ytterkanterna, men skärpan i övrigt är fullt acceptabel. Om man beskär bilderna till APS-H format (28,7x19mm) i Photoshop är bildkvaliteten utmärkt från kant till kant. Men objektivet duger som det är till de flesta typer av bilder.

Ljusstarka gluggar brukar vara som bäst upp till ett avstånd av ett par meter, men TTArtisan 35mm f/1.4 levererar bra resultat upp till oändligt. Vilket är en fördel om man vill ha en lite bredare användningsområde för objektivet. Men precis som när jag testade det på min Leica lider objektivet av att det inte är så bra på att hantera motljus. Möjligtvis skulle det bli något bättre med ett antireflexbehandlat filter och ett motljusskydd som är bättre på att hantera ströljus.

Varför ska man då använda ett TTArtisan 35mm f/1.4 med M-fattning på en Sony när det finns en uppsjö av dedikerade ljusstarka 35mm objektiv med E-fattning att tillgå? Många av de ljusstarka objektiven till Sony är gigantiska, de är två, tre och till och med fyra gånger så stora som TTArtisan-objektivet, och det går inte heller att ta loss dem från adaptern och sätta dem på en Leica. Vidare har TTArtisan objektivet bländarring, vilket jag föredrar och det går att förinställa det manuellt så att fokusen sitter lite snabbare.

Jag har ett Samyang 35mm f/1.4. Det är knivskarpt från kant till kant, men det är mer än dubbelt så stort som mitt TTArtisan. Jag föredrar kompakta objektiv och därför ligger Samyanget oftast nedpackat i sin låda, medan TTArtisan-objektivet oftare hamnar på kameran. Jag hoppas innerligt att trenden bland objektivtillverkarna att göra gigantiska ljusstarka objektiv snart ska bedarra. Kan Leica bygga kompakta objektiv av allra högsta klass borde andra tillverkare kunna göra det samma.




Jag tycker om att arbeta med kompakta, fasta, ljusstarka objektiv, och jag vill kunna använda samma objektiv på alla mina kameror. Därför har jag valt att satsa på små fasta ljusstarkaobjektiv med M-fattning. På Leica är det bara att tuta och köra, antingen med mätsökaren eller med hjälp av EVF, När jag använder dem på Sony har jag hjälp av en manuell Novoflex-adapter alternativt en Techart PRO-adapter som ger autofokus med M-optik på Sony E.  




Kineserna blir bara fler och fler i min kameraväska. Det positiva med kinesiska objektiv är att de inte kostar så mycket samtidigt som de är av god kvalitet och de duger gott och väl till professionell användning. Mina favoriter är 7Artisan 28mm f/1.4 och 75mm f/1.25, men även TTArtisan 35mm f/1.4 är ett trevligt allroundobjektiv som jag rekommenderar till Leica M-fotografer som inte har råd eller vill lägga tiotusentals kronor på en ljusstark 35mm.




Bilderna i inlägget är tagna med en Sony A7r II med en Techart PRO LM-A77 autofokus adapter och ett TTArtisan 35mm f/1.4. Bilderna är framkallade i ACR och jag har använt obejktivprofilen för Leica Summilux 35mm f1.4 ASPH för att råda bot på distorsion och vinjettering. Bildbearbetningen är minimal och håller sig inom ramarna för Dogma 07.

Text och foto: Mikael Good

Gårdakvarnen maldes ned i Huskvarna – stort bildreportage

2014 spelade Husqvarna FF i Superettan. Under det året kom många klassiska fotbollslag på besök till staden och det bjöds på fotboll av näst högsta klass. En härlig försommardag i slutet av april mötte HFF det favorittippade göteborgslaget GAIS på Vapenvallen i Huskvarna.





Mitt fotbollsintresse har avtagit med åren, men GAIS är rock´n roll tänkte jag och bestämde mig för att försöka dokumentera matchen och uppbyggnaden innan. Tre bussar med supportar hade kommit från Göteborg  i supporterföreningen Gårdakvarnens regi. Jag sprang på några gaisare som satt och njöt i solskenet på restaurang Fenisias uteservering. Efter att jag förklarat vem jag var och att jag höll på GAIS, blev jag genast insläppt i gemenskapen.





En medelålders man i grönsvart matchtröja hade en lång utläggning om hur man skiljer en äkta Göteborgare från en falsk:
– Det bästa sättet att ta reda på om någon är en äkta Göteborgare eller inte är genom att fråga honom om vilket lag han håller på i fotboll. Svarar han Örgryte är det en av bröderna Birro. Svarar han IFK Göteborg är han inte från Göteborg utan en medgångssupporter som är invandrad till Göteborg eller kommer från en annan stad eller kranskommun, men om han svarar GAIS eller ännu hellre Makrillarna då vet du att det en tvättäkta Göteborgare som du tjôtar med.
En hattklädd supporter levererade en tydlig passning till IFK Göteborg som även kallas för änglarna.
– Om Gud velat att änglar skulle spela fotboll hade det funnits gräs i himlen.





Med tanke på kommentarerna var det nästan så att man kunde tro att det vankades derby mellan GAIS och IFK. Men för en äkta gaisare finns det en nedärvd rivalitet med mycket glimt i ögat gentemot IFK Göteborg. Stämningen bland supportrarna var inte hätsk utan gemytlig och familjär, men trots den trevlig stämningen fanns det många poliser på plats. När jag frågade en supporterpolis varför det var så svarade han:
– Vi har fått indikationer på att några medlemmar i Firman Boys (en huliganfirma som håller på AIK) är här för att söka bråk med GAIS-supportrar.
Jag tyckte det var märkligt med tanka på att HFF och GAIS spelade i superettan och AIK i allsvenskan.
– De är inte intresserade av fotboll, de vill bara ha bråk, svarade supporterpolisen.
En medelålders man smög upp bakom mig och polisen och sa på bred göteborgska:
– Lita inte på polisen de har samma färg som Blåvitt!

En timma innan match radade gaisarna upp sig för avmarsch mot Vapenvallen som ligger en dryg kilometer från Huskvarna centrum. I samlad tropp och under polisens vakande ögon vandrade de till Vapenvallen, medan de sjöng läktarsånger och ropade hejaramsor. Först gick de fel och vandrade halvvägs över Esplanadbron med sikte på Jönköping, innan polisen lyckades styra dem rätt.
– Alla älskar GAIS i Göteborg, alla älskar GAIS, alla älskar GAIS ekade det utmed Huskvarnaån, när lämmeltåget med gaisare vandrade upp mot Vapenvallen.





När de kom fram till Huskvarnas svar på Wembley stadium genomsöktes de av vakter innan de släpptes in. Min tanke var att följa med gaisarna in. Men om jag gjorde det skulle jag bara få hålla mig på den läktarsektion som tilldelats dem under hela matchen. Jag ville dokumentera matchen, därför lämnade jag min nyfunna vänner och valde istället att gå in genom huvudingången, och på så vis fick jag tillgång till större delen av Vapenvallen.





Väl på plats gick jag omkring och dokumenterade stämningen innan matchstart med min kamera, när en kvinnlig funktionär kom fram till mig och sa.
– Om du vill kan du få sitta nere vid hörnflaggan och fotografera.
I och med att jag hade en manuell 90mm som längsta objektiv valde jag att tacka nej till hennes vänliga erbjudande. Det fanns två sportfotografer på plats och de hade rejäla strutar på sina stora slutarsnabba kameror. Jag hade inte riktigt passat in bland dem med min lilla tyska kamera. Men så här i efterhand hade det varit lite roligt att fota en match med en M Leica och ett 90mm, det funkade bra på 1950-talet och det skulle säkert funka nu med!





Matchen hade lockat storpublik till Vapenvallen 2518 personer fanns på plats för att heja på HFF eller GAIS. På förhandssnacket förstod jag att de flesta HFF supportrarna var lite oroliga för att deras lag skulle åka på storstyrk mot det topptippade bortalaget. Men från start visade HFF-spelarna att de var på hemmaplan och inte skulle låta de gästande gårdakvarnarna mala ned dem. De bjöd på ett snabbt och piggt passningsspel, och var betydligt aggressivare i närkamperna än GAIS-spelarna.





Men allt var inte frid och fröjd, bland glada och falsksjungande HFF-supportrar hade några personer från huliganfirman Firman Boys smugit sig in. De försökte förgäves att uppvigla HFF-supportrarna mot gaisarna. Men HFF-supportrarna var inte med på noterna utan bad dem vänligt och bestämt att lämna Vapenvallen. Några bistra poliser kom och blockerade deras väg, och strax innan andra halvlek valde Firman Boys att helt odramatiskt lämna vallen. Precis som de tillresta GAIS-supportrarna var HFF:arna där för att titta på fotboll och ha kul. 




Spelet ville aldrig riktigt lossna för GAIS, nykomlingen HFF styrde och ställde som de ville. De fick utdelning för sitt effektiva passningsspel och vann ganska så enkelt med 2-0.
– Det var Jan Mak-klass på spelet, men å andra sidan är det ett ständigt lidande att hålla på Gais, sa en besviken gaisare innan han lommade iväg till bussen som skulle ta honom och de andra supportrarna hem till Göteborg. 





Mungiporna på HFF-supportrarna var desto högre. Efter fyra omgångar toppade laget tabellen och tron på att de skulle kunna etablera sig i Superettan var stark bland både spelare och supportrar. Men trots den stark inledningen gick det utför, laget kom sist och åkte ur Superettan. Efter att ha kämpat i Division 1 södra ett par år harvar laget nu i Division 2 Östra Götaland. Men drömmen om att åter spela i Superettan lever i Husqvarna FF som har ett stort barn- och ungdomsarbete och därmed framtiden för sig.





GAIS lidande har fortsatt, målet att komma tillbaka till Allsvenskan har inte nåtts och laget har fått kämpa för att klamra sig kvar i Superettan. Men en gaisare ger aldrig upp hur mörkt det än ser ut. Även om drömmen om allsvenskan är avlägsen är den i allra högsta grad levande.

























Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Fotografera som en monark med hyperfokal

Autofokus i all ära, men det finns en gammal välbeprövad fokuseringsform som heter hyperfokal. Trots att den funnits med i många år är den fortfarande blixtrande snabb och ställer skärpan snabbare än de snabbaste autofokuskamerorna. Bäst fungerar hyperfokal med analoga kameror och vidvinkelobjektiv.





Jag såg nyligen en bild på drottning Elizabeth II där hon fotograferar hästkapplöpning med en Leica M. På bilden håller drottningen kamerahuset med bägge händerna, utan att ha ett finger på objektivets fokuseringsspak. Bilden lades upp i Leica M Series User Group på Facebook. Några yngre fotografer började raljera över drottning Elizabeth i kommentarsfältet och skrev kommentar i stil med: "Hon vet ju inte ens hur man ställer in skärpan! :)" .

Jag såg direkt att drottning Elizabeth II visste precis vad hon gjorde. Oftast håller jag själv min Leica på samma sätt när jag fotar med hyperfokal. Det gör jag för att inte oavsiktligt ändra avståndet på objektivet. De flesta bilderna som jag tar med min Leica tar jag med hyperfokal. Bäst fungerar hyperfokal med vidvinkelobjektiv upp till 35mm.





Med ett 35mm objektiv ställer jag avståndet på 5 meter, bländaren på 8 och tiden på 1/250. Det betyder att allt från 2.5 meter till oändligt blir skarpt. Det är bara att titta i sökaren, komponera bilden och trycka av när motivet är inom hyperfokalavståndet. När jag rör mig in i folksamlingar ändrar jag avståndet till 2 eller 3 meter, och om ljuset tillåter bländaren till 11 och tiden till 1/500.





Oftast kör jag med auto-iso med 1600 i topp. Förr när jag körde med film var jag oftast begränsad till 400 ASA, men nu kör jag digitalt med de fördelar som det för med sig, auto-iso är en av dem och möjligheten att förhandsvisa bilden är en annan. Men det finns en stor nackdel med digitala Leicor gentemot analoga och det är att de kan ha en viss fördröjning vid uppstart, vilket gör att man kan missa avgörande ögonblick för att kameran inte var redo.





För att motverka detta har jag valt att stänga av "snåljåpen" eller strömspararen som den även kallas. Leica M240 har ett riktigt kraftigt batteri som räcker för en hel dags måttligt fotograferande utan snåljåp. Äldre Leicor såsom M8 och M9 suger ur batteriet snabbt om man stänger av strömspararen och då kan det vara bra att ha ett par färska batterier i fickan. Nyare Leicor ska enligt uppgift vara snabbare i uppstarten.




Jag brukar uppmuntra dokumentärfotografer att gå ett steg närmare. Några av bilderna i artikeln skulle helt klart mått bättre av att vara fotograferade på lite närmare avstånd. Om det inte vore för corona-pandemin hade jag gärna gått närmare. Denna gången valde  jag att ställa hyperfokalen på 5 meter och respektera Folkhälsomyndighetens riktlinjer gällande säkerhetsavstånd. Nästa år hoppas jag åter att jag åter kan "dyka" in i folksamlingar med ett 21mm objektiv!




Bilderna i inlägget har jag tagit under juli månad med en Leica M240 och ett Summircron M 35mm ASPH. Mätsökarkameror är som gjorda för hyperfokalfotografering. Givetvis går det lika bra att fokusera hyperfokalt med andra kameror och objektiv men det är viktigt att objektivet har en avståndsskala. 






Text och foto: Mikael Good

Vilken cool kamera, är det en Fuji?

Läkare, tandläkare, direktörer, hipsters, eller andra penningstinna grupper tänker många fotografer på när de hör det klassiska kameramärket Leica nämnas. Men det finns faktiskt en del reportagefotografer som gärna arbetar med Leica, en av dem är jag.

Jag har alltid legat en bit under snittlönen för män i min egen ålder med samma kompetens och utbildning som mig. Men trots det går det ingen nöd på mig, och jag har haft råd med ett antal digitala Leicor genom åren. Hemligheten är att jag har köpt dem begagnat. Initialt är de dyra men när det har gått ett par år brukar priserna nå nivåer som passar min plånbok.

Personligen tycker jag att silverfärgade och svarta Leicor är lika snygga. När jag arbetat med silver Leicor har det hänt att jag fått frågan om vilken film jag använder och vart jag framkallar den. Med en svart Leica väcker jag inte lika mycket uppmärksamhet. Även om det är glesare mellan frågorna händer det att folk reagerar på kameran, men kanske inte alltid på det sätt jag förväntar sig. En ung man som såg mig med kameran utbrast: ”Vilken cool kamera, är det en Fuji?”.

När jag körde med Fujifilm X-Pro2 fick jag ofta frågan om det var en Leica, men jag hade inte riktigt räknat med att få den motsatta frågan om Leican var en Fuji! Fujis kameror i X-Pro och X100-serierna är Leicaliknande. Det är bra kameror, och de har genomsiktssökare. Med rätt objektiv blir bildresultatet nästan i paritet med Leica, men de saknar den där speciella 3D-looken, och färgerna som man får med Leicaobjektiv. Men framförallt saknar Fujikamerorna mätsökare, en genomsiktsökare är ett bra substitut, men personligen vill jag ha en mätsökare.

När jag jobbar med Leica kör jag oftast med 35mm och hyperfokal. Jag ställer tiden på 1/250 dels sekund, bländaren på 8 och avståndet på 5 meter, och ASA på auto med 100 i botten och 2500 i topp. Mätsökaren använder jag främst när jag behöver finlira på bländare 2, 2.8 eller 4, och när jag använder ett ljusstarkt normalobjektiv eller kort tele tar jag hjälp av en EVF-sökare som jag sätter i blixtskon.

Förr när jag använde film, och var ivrig att framkalla den och se resultatet brukade jag klämma av de sista bildrutorna framför spegeln för att inget skulle gå tillspillo. Många Leicafotografer gjorde samma sak, och för många blev det som en ritual att göra så, det kanske är en förklaring till att det är såpass vanligt bland Leicafotografer att ta självporträtt.

Text och foto: Mikael Good