Kan man verkligen tävla i fotografi utan att förlora dess själ?

Jag läste precis på ettan att årets finalister i SM i fotografi är klara, artikeln satte igång mina tankar och jag började att fila på en kommentar. Men ju mer jag skrev, desto längre blev den, och till slut insåg jag att den blev för lång för att vara en kort kommentar. Därför bestämde jag mig för att lägga upp mina tankar om att tävla i fotografi i bloggen istället.

Varför ska vi tävla i konst? Är det meningen att vi ska göra konstformen fotografi till något som liknar sportens värld, där man jagar poäng och medaljer som om det vore ett 100-meterslopp? Konst och kreativitet har aldrig handlat om vem som är snabbast, vem som hoppar högst, eller vem som prickar flest rätt tekniska moment. Att betygsätta en fotografisk bild på en skala från 1 till 100, är det inte ett försök att koka ner något så subjektivt och djupt personligt som en konstnärlig skapelse till en mekanisk process?

Fotografi är som så många andra konstformer en uttrycksform. Varje bild bär med sig fotografens unika blick på världen, en vision, en känsla. Är det verkligen rimligt att sätta den bredvid en annan bild och avgöra vilken som är "bättre" utifrån en punktlista? När juryn bedömer bilder utifrån "påverkan", "berättelse", "komposition", är det då konst vi värderar, eller har vi glidit in i ett byråkratiskt system där det som kan mätas, också ska mätas?

Och vad gör det här med konstnärerna själva? När en fotograf får höra att den uppnått 89 poäng för sin ljussättning men bara 78 för sin berättelse, reduceras då inte deras konst till en samling tekniska prestationer, snarare än ett uttryck för något personligt, något subjektivt? Vi riskerar att skapa en kultur där konstnärerna inte längre strävar efter att uttrycka något djupt och genuint, utan istället efter att maximera sina poäng i olika kategorier.

Tanken om ett svenskt landslag som ska tävla i ett "VM i fotografi" är en intressant paradox. Är det verkligen en sport vi utövar här? Eller har vi bara inte lärt oss att uppskatta konsten för vad den är, en individuell resa, inte en tävlingsgren. Vad blir nästa steg? EM i Surrealism? VM i poesi? Låt oss hålla konst där den hör hemma: i det personliga, i det oförutsägbara och i det som inte går att kvantifiera. För när vi försöker tävla i konst som om det vore sport, förlorar vi något av dess själ.

Bilden i inlägget tog jag i Camden Town, London.

Text och foto: Mikael Good

Går det att tävla i foto?

Frågan om det går att tävla i konst och musik har stötts och blötts genom historien. En del säger si andra säger så, men aldrig mötas de två.



Personligen har jag svårt för tävlingar i konst såsom; musik, foto, måleri, poesi und so weiter. Konst handlar om en subjektiv upplevelse, och därför är det mycket svårt ja rent ut sagt omöjligt att rent tekniskt avgöra vad som är bra eller dåligt. Konst ställer riktigt höga krav på betraktaren för att han eller hon ska kunna göra en hyfsat korrekt bedömning av verket. Men å andra sidan går det att rent tekniskt att bedöma ett verk utifrån färdiga premisser, men det förfaringssättet stänger även effektivt dörren för den subjektiva upplevelsen.



Inom sportvärlden om man bortser från bedömningssporter är det det alltid den som följt regelboken och som är snabbast över mållinjen som segrar. Inte den som springer snyggast eller mest kreativt eller som springer på ett konstnärligt tilltalande sätt. Målet för en idrottsman är att segra, att bli bäst och få en guldmedalj runt halsen, samt sist och inte minst en rejäl prissumma för sina insatser. Tiden då toppidrottsmän la ned 40 timmar i veckan bara för att det var kul och för att få diplom och pokaler att sätta i prishyllan är sedan länge förbi.



Jag skulle vara tacksam om någon kunde förklara för mig vad drivkraften i att tävla i foto är när du bara får stjärnor, plaketter, pokaler, omnämnande och diplom i pris? Även om jag personligen inte anser att man kan tävla i fotografi har jag full förståelse för dem som ställer upp i tävlingar där det förutom äran även erbjuds rejäla vinster i form av kameror, objektiv och ibland pengar. Men vad är det sin driver dig till att tävla när du inte får något i utbyte?



Det har även hänt att jag själv har skickat in bilder till tävlingar som ger något tillbaka och utdelningen har faktiskt varit ganska så hyfsad genom åren. Men jag skulle aldrig få för mig att lägga ned mycket tid på att skicka in bilder till de många olika stjärn- och diplomtävlingarna i fotografi som finns. Att i bästa fall få med en eller ett par tekniskt perfekta bilder på en utställning eller i en katalog och få några diplom, pokaler eller stjärnor lockar inte mig.




Men å andra sidan är inte foto någon tävling för mig. För mig är syftet att vara med och förändra världen och att skapa möten mellan människor genom mina bilder. Jag tror att många av de fördomarna som vi människor har mot varandra kommer att brytas ned när vi möts och lär känna varandra. Foto är bara ett verktyg bland många andra för mig att skapa dessa möten. Framförallt brinner jag för att dokumentera människor och miljöer i både text och bild. Bilderna i inlägget har jag tagit under reportageresor i Kina, Lettland, Ryssland och Serbien.



Text och foto: Mikael Good

Är Terje Hellesø en konceptkonstnär?

Jag har följt Terje affären på avstånd och jag måste säga att jag är mycket förvånad över Terjes sätt att hantera hela affären! Om jag själv hade valt att manipulera mina bilder och medvetet valt att ljuga för mina beundrare så hade jag också jobbat fram ett bra försvar så att jag hade varit fullt redo att försvara min lögn med näbbar och klor när det oundvikliga avslöjandet stod för dörren.


Flyttfåglar © Mikael Good, bilden är manipulerad :)

Terje framstår mer och mer som en hal ål som ivrigt slingrar sig fram och tillbaka för att komma ur det nät som han själv har lagt ut. Terjes karriär som naturfotograf är nog tyvärr över och det tycker jag är lite tråkigt för han var i grund och botten en naturfotograf med en högst personlig stil som inspirerade många. Men jakten på pengar, uppmärksamhet och bekräftelse lockade in honom på en farlig väg.

När Terje väl blev avslöjad med handen i syltburken så fanns det egentligen bara en väg för honom att komma ur det hela. Det var inte genom att slingra sig eller att erkänna och lägga alla korten på bordet. Utan att hävda att alla hans manipulationer tjänade ett högre konstnärligt syfte och ingick som en del i ett större konstverk som var summan av alla hans foton, utställningar, föredrag, fotofestivaler och den mediauppmärksamheten som han har fått genom åren. 

Jag pratar om konceptuell konst eller konceptkonst a la Lars Vilks. Det skulle varit lätt för Terje att hitta på en historia om att tanken med de manipulerade lodjursbilderna var att få fokus på rovdjurs-, miljödebatten samt att få igång en diskussion om äktheten i naturbilder genom att radikalt bryta mot sina egna regler och förordningar. Och hävda att dom manipulerade bilderna ingick i en större konstnärlig helhet. Hade han gjort på det viset tror jag att han hade fått en inträdesbiljett till kulturens finrum och hans foton hade börjat sälja som smör i solsken kraftigt påhejad av den svenska kultureliten…

För en konceptkonstnär gäller det att synas mycket  i media och på så vis skapa uppmärksamhet för sitt konstnärliga verk. Den biten har Terje verkligen lyckats med långt över förväntan. Hade han på ett tidigt stadium valt att säga att det är konceptkonst som han håller på med, hade stormen snart bedarrat och han hade haft möjlighet att fortsätta som om inget hade hänt. Nu är även den dörren stängd för honom och han är nog tvungen att se sig om efter ett annat jobb…


På väg till björnidet © Mikael Good, bilden är manipulerad :)

Om det inte hade varit för Gunnar Glöersens misstankar och Flashbacks detektiver hade säkerligen inte lögnen blivit avslöjad ännu. Grabbarna och tjejerna på Flashback har gjort ett hästjobb för att föra fram sanningen i ljuset och det ska de givetvis ha cred och respekt för. Tänk vilken präktig skandal det hade blivit om dom manipulerade lodjursbilderna hade hängts upp för allmän beskådan  i naturfotografins finrum på Naturhistoriska riksmuseet och avslöjandet hade kommit först i samband med den utställningen? Då hade det kunnat innebära dödstöten för utmärkelsen årets naturfotograf och eventuellt för Naturfotograferna (N)...

Klicka på länken nedan om du vill läsa mina inlägg eller länka till min blogg utan att behöva störas av all reklam. Som bonus får du se min blogg ungefär som jag själv vill ha den: http://www.chasid.fotosidan.se/blog/index.htm

Dagens låt: Personality Crisis - New York Dolls

//Chasid

Bildspecial Mark II (Qing Hai, Latvia, Praha, Slussen)

Jag tycker att det är för lite bilder och för mycket snack i bloggarna och därför tänkte jag försöka väga upp det med en stor bildspecial! Om ni väntar på ett referat från utställningen i Ö-vik så kan jag förtälja att den kommer i min blogg inom ett par dagar. Tills vidare får ni hålla tillgodo med artikeln i gårdagen pappersutgåva av Örnsköldsviks Allehanda samt i bloggen: Nordiques & Baltes


© Mikael Good

© Mikael Good

© Mikael Good

© Mikael Good

© Mikael Good

© Mikael Good

© Mikael Good

© Mikael Good

© Mikael Good

© Mikael Good

© Mikael Good

Dagens låt: Härliga Elfsborg - Jan Öijlers

//Chasid

Je continuerai à être un amateur pour le reste de ma vie :)

Jag jobbar som fotojournalist och skribent men jag räknar mig fortfarande som amatör! För jag älskar verkligen det som jag håller på med. Som bekant kommer svenskans amatör från franskan amateur som betyder älskare och jag kommer att fortsätta att vara en amatör i resten av mitt liv – Je continuerai à être un amateur pour le reste de ma vie :)

Det finns dem som tycker att jag inte är tillräckligt privat och utlämnande i mina foton! Det finns en enkel förklaring till detta; När jag vill vara riktigt privat och utlämnande i mitt uttryck så målar jag tavlor :)


© Mikael Good

The scream from the wilderness © Mikael Good

© Mikael Good

Dagens låt: Al Green - Love and Happiness

//Chasid