Fotoprojektet som fått 400 miljoner visningar

Vi som älskar att fotografera tar mängder av bilder, men det är bara ett fåtal av dem som vi delar med oss av. De flesta bilderna ligger osedda på backuphårddiskar eller i moln på webben och gås kanske igenom under gråkalla höst- eller vinterdagar.

Som motvikt till detta valde jag att under sensommaren 2017 att starta ett fotoprojekt på Google Maps som går ut på att jag delar med mig av i princip alla bilder som jag tar, även bilder som jag själv inte är riktigt nöjd med. Bilderna är inte dåliga eller misslyckade, de är oftast välkomponerade avbildningar som säkerligen skulle kunna komma till användning i rätt sammanhang. Till en början var tanken att bara publicera bilder tagna i Södra Vätterbygden, men efter hand har jag vidgat begreppet till att innefatta länder och platser som jag vistats i.

Efter ett år hade mina bilder fått ett par miljoner visningar. Vilket vida översteg mina förväntningar. Nu har det gått nästan fem år sedan starten och till dags dato har jag laddat upp 30 194 bilder och fått 400 628 441 visningar. Det ger ett snitt på drygt 13250 per bild! Jag är medveten om att inte alla bildvisningar är unika, men jag är övertygad om att den siffran också skulle vara hög om jag kunde få fram den. 400 miljoner visningar är mycket, men den personen som fått flest visningar på Google Maps är uppe i ett par miljarder, och dit kommer jag nog inte att nå!

I vilket fall som helst har målet med att få spridning på bilderna blivit uppfyllt med råge, och fortsätter det i den här takten är en halv miljard visningar inom räckhåll! Även om jag inte laddar upp lika många bilder på Google Maps som tidigare kommer jag fortsätta att göra det lite då och då.

Text och foto: Mikael Good

Välkommen till förorten - stort bildreportage

De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.

Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 

Text och foto: Mikael Good

Ta bilden till folket!

Inte Sedan Kodak Instamatic gjorde kameran till var mans egendom på 1960-talet har det producerats så många bilder som nu. Smartphone revolutionen har fört med sig att vi har med oss en kamera vart vi än går och det har lett till att sociala media svämmas över av bilder i alla tänkbara färger och former.



Men trots att vi svämmas över av bilder är det få av oss som dokumenterar vår samtid. För att försöka råda bot på det startade jag ett nytt fotoprojekt på temat ta bilden till folket i augusti. Trots att jag inte har lanserat projektet ännu och bara är i uppstartsskeedet har bilderna som ingår i projektet redan gjort stor succé och fått över 600 000 visningar.



Fortsätter det i den här takten kommer bilderna som ingår i projektet att ha fått över 1 000 000 visningar innan november är över. Jag har bestämt mig för att lansera projektet när det passerat miljongränsen men fram till dess får du hålla dig till tåls!

Text och foto: Mikael Good

The colors of photography

"Black and white are the colors of photography. To me they symbolize the alternatives of hope and despair to which mankind is forever subjected". - Robert Frank

Photo: Mikael Good

The Village that doesn't exist

Follow me to three small Romanian villages in the Pauleasca area from where many of the EU migrants that begs on the streets in the Swedish towns Jönköping, Linköping and Stockholm come from. Pauleasca consists of the villages, Troislav, Tinca and Tufanu and about 4000 persons live in the area.



The people in Pauleasca were given land to live on by the communist regime in the late 1940s. But after the Romanian revolution in late 1989 most of the old documents from the communist era wasn't valid anymore and the vast majority of the houses in the area was considered to be illegal settlements. Today Pauleasca doesn't even exist on official Romanian maps. They are not longer allowed to travel on main roads with horse and carriage due to governmental restrictions. They are not longer allowed to pick branches of willow and birch In their nearby woods to make traditional handicraft like baskets and broom that they can sell on the local market. Since 2012 is begging illegal in Romania.



All those new restrictions paired with a unemployment rate of nearly 80 percent has created a desperate job migration to richer countries in the northern parts of the European Union. Most of the rudari and romani that migrate don't find a work and end up begging for money on the streets in their new countries to be able to support their families back home. The migration from areas like Pauleasca is not a cosmopolitan aspiration towards new horizons, it springs from a desperate struggle for survival for a minority that has been subjected for indifference, discrimination, hostility and racism from the state and ethnic romanians for years and years.



The people in the pictures belong to the rudari minority. Even if they live in Europe their living conditions are down to the same poverty level as people living in third world countries. They have substandard housing. Their life expectancy is 13 years shorter than the average Romanian. They lack running water, proper kitchen, bathroom and toilet. Many of the adults are illiterate but most kids are now in school from grades 1-4. Their food is deficient and many children suffer from malnutrition. Even if the future for the people in the area seems to be painted in dark colours I believe a change is gonna come.



Click the following link if you cant see the Slide-Show on your phone or tablet: www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582/

Text and Photo: Mikael Good