Gatufotografi – en fråga om ansvar och respekt

Det stormar kring gatufotografin. På Fotosidans bloggar flyger orden fram och tillbaka, där ställs yttrandefriheten mot integriteten, och etikens röst försöker överrösta lagens kalla rätt. Jag är dokumentärfotograf, inte gatufotograf, men frågan om hur vi avbildar utsatta människor är något som ligger mig nära hjärtat. 

När jag rör mig bland människor, och särskilt de som lever i marginalen, försöker jag visa den största möjliga respekt. Att vara synlig, att inte gömma mig bakom kameran, är ett sätt att visa att jag är där med ett syfte som är mer än att bara plocka ögonblick från folks liv. Människor har rätt att veta att de blir fotograferade. Det är inte bara en moralisk skyldighet, det är en mänsklig. Dokumentärfotografins kärna ligger inte i att stjäla ögonblick utan att värna om dem.

Det sägs att på en offentlig plats får vi fotografera fritt. Lagen ger oss den rätten. Men var kommer samvetet in? Varje gång jag lyfter kameran, känner jag vikten av det ögonblick jag bevarar. Det är inte mitt ögonblick, det tillhör någon annan. Och att bära ansvaret för att hantera det ögonblicket med omsorg, det är min uppgift som fotograf.

En person som ofta nämns i dessa diskussioner är Bruce Gilden. Hans namn framkallar både beundran och förakt. Hans metod, att bokstavligt talat kasta sig över människor med vidvinkel och blixt, hyllas av somliga som en rå och ärlig form av gatufotografi. Men för mig är det motsatsen till vad fotografering borde vara. Gilden förvandlar människor till objekt, till stumma ansikten i en bild, utan att ge dem något tillbaka. Han utnyttjar sin rätt att fotografera, men utan att reflektera över hur han hanterar makten att fånga ett livsögonblick. Jag föraktar den brutalitet som genomsyrar hans och liknande fotografers arbetssätt.

När jag fotograferar människor som lever i utsatthet, är min första regel att möta dem på deras villkor. Ibland finns det inte tid att fråga innan bilden tas, men då ser jag till att fråga efteråt. Ett nej är alltid ett nej. Att respektera ett nej är viktigare än vilken bild jag än tagit. För i slutändan är det deras liv jag dokumenterar, deras verklighet som ska visas. Att stjäla deras ögonblick är som att stjäla en del av deras mänsklighet enligt mitt sätt att se det.

Gildens sätt att arbeta, där han fångar människor i ett chockat, obevakat tillstånd, kan skapa starka bilder, ja, men vad säger det om oss som betraktare? Vi blir voyeurer, ställda inför ett avstånd där människorna i bilderna förlorar sin identitet och blir till schabloner. En människa reducerad till en grimas eller ett ögonblick av förvirring. För mig handlar fotografering om något mycket djupare. Det handlar om en tyst överenskommelse mellan fotograf och motiv, en osynlig linje av förståelse och respekt. Det är där, i det mötet, som fotografiet får sin tyngd. Inte i tekniken, inte i att vara snabbare än sitt motiv.

De flesta gatufotografer jag känner till arbetar med samma respekt som jag beskriver. De känner den tunna linjen mellan att fotografera i det offentliga och att tränga sig in i det privata. Men när jag ser fotografer som Gilden använda sin kamera som ett vapen, då drar jag mig undan. Det är inte längre fotografi, det är ett maktspel där människan förlorar.

Som dokumentärfotograf strävar jag efter att skapa relationer till dem jag fotograferar. Jag vill att de ska känna att de har ett värde, att de inte bara är ett ansikte i mängden. Gatufotografi kan vara spontant, men även där måste vi tänka efter. Vilka är konsekvenserna av våra handlingar? Vad är priset för bilden?

Och kanske är det den mest grundläggande frågan jag ställer mig: Vad är viktigast för mig? Bilden eller människan bakom bilden? Under årens lopp har jag lärt mig att vissa bilder, hur lockande de än är, inte är värda att ta. Att trampa över någon annans gräns, att kränka deras integritet, det är inte värt det. Inte för en enda bild.

Fotografer har en otrolig frihet. Vi kan visa världen genom våra ögon, men vi får aldrig använda den friheten till att förminska andra. Vi måste alltid bära vårt ansvar med samma varsamhet som vi bär vår kamera!

Bilden: Jag lärde känna det rumänska paret i augusti 2014, och vi håller fortfarande kontakten via sociala medier. Jag fotograferade dem ett par dagar före julen 2014, när jag var nere vid deras tillfälliga hem för att önska dem en trevlig högtid. Vi pratade, skrattade och delade stunden tillsammans. Det var i det ögonblicket som bilden togs. Kameran blev som en del av konversationen, lika naturlig som våra ord. Det var bara vi, i nuet, förenade av något större än bara bilder.

Text och foto: Mikael Good

När det slutade regna i London

Efter en månads mer eller mindre ymnigt regnande längtade Londonborna efter uppehåll. Som tur var passade ett högtryck från sydväst att svepa in över de brittiska öarna de första dagarna i april, regnet gav med sig och förbyttes först i mulet väder och sedan i sol.



Det är inte bara regnet som plågat våra brittiska grannar. El- och matpriser har rakat i höjden de senaste åren, detta tillsammans med oro i världen och nationell politisk turbulens har skapat en skakig ekonomisk situation inte bara för de mest utsatta grupperna men även för medelklassen som klarat sig ganska väl vid tidigare kriser.



De områdena som min familj och jag rörde mig i centrala London och den välmående förorten St Albans där vi bodde var inte direkt präglade av krisen. Där är det främst människor inom olika serviceyrken som har det tufft med ekonomin, men de flesta av dem bor inte där de jobbar, och det kanske inte är så konstigt med tanke på att ett relativt enkelt parhus på 80 kvm i St Albans kostar motsvarande sju miljoner kronor, har du en lön på 10-15 tusen pund per år förblir det en ouppnåelig dröm.



I rena medelklassområden och utsatta förortsområden är den ekonomiska krisen mer påtaglig. Där kämpar människorna för att få pengarna att räcka och många behöver en extra matkasse eller flera från hjälporganisationer för att kunna klara sig. Även som turist kändes de höga priserna av. Hotellpriserna är ungefär som i Sverige. Men det är minst dubbelt så dyrt att äta på restaurang, och transporterna är betydligt dyrare även med familjerabatt.



Att flyga till London har blivit mycket dyrare efter pandemin. Men det går att spara en slant på att ta tåget till London. Det är relativt billigt men det tar nästan ett dygn att åka så det gäller att ha gott om tid. Tar man tåget anländer man till St Pancras station mitt i London och därifrån är det lätt att ta sig dit man vill i London eller resten av Storbritannien.



Jag trodde att London skulle präglas av rojalistisk yra med tanke på att Kung Charles ska krönas till kung i Westminister Abbey den 6 maj. Men den rojalistiska yran lyste med sin frånvaro, och det fanns inte ett endaste litet tecken att finna på den förestående kröningen, inte ens på Buckingham Palace...



Även om jag primärt inte var i London för att fotografera utan för att umgås med familjen och titta på sevärdheter blev de ändå en hel del bilder särkilt när resten av gänget shoppade. Egentligen får man inte fotografera i tunnelbanan, men det visste jag inte om, jag tog inte några fler bilder efter att jag fått en vänlig tillsägelse av både en polis och en vakt, men å andra sidan had jeg redan tagit de bilderna som jag behövde! 







Text och foto: Mikael Good

Bilderna från Serbien var för personliga för gatufototävlingen

För ett par dagar sedan gick jag igenom en av mina hårddiskar på jakt efter bilder från Serbien till en kollektion som jag tänkte skicka in till Gothenburg Street Photo Festival.

Jag jobbar ofta i reportageform när jag fotograferar. Målet är att bilderna ska bilda en helhet eller kollektion som för berättelsen framåt. Även om det fanns många bilder från Serbien att bygga kollektion av i mitt arkiv föll de på den lilla detaljen i regelverket för tävlingen som poängterade att "bilderna får inte vara arrangerade eller på människor du känner". Det är sällan som jag arrangerar bilder, men på många av mina bilder från Serbien finns det med människor som jag känner på ett eller annat sätt, och att delta med sådana bilder i en gatufototävling hade varit fel enligt regelverket.

Regler är till för att följas och därför valde jag att inte skicka in någon kollektion till tävlingen. Men letandet var inte förgäves, förutom de bilderna som jag tänkt använda till kollektionen hittade jag några dokumentärbilder som jag tagit i gatumiljö i de romska kvarteren i den serbiska staden Surdulica som du kan se i denna artikeln. Några av dem har jag inte visat tidigare.

Någon kollektion blev det som sagt var inte, men jag skickade in fem svartvita bilder och en färgbild från Huskvarna som höll sig inom regelverket för enkelbilder i tävlingen. Nu återstår att se om några av bilderna blir nominerade och får ingå i utställningen på Gothenburg Street Photo Festival.

Text och foto: Mikael Good

Kan du gatufota i en småstad kan du göra det överallt

Den värsta hypen må ha lagt sig men gatufoto eller streetfoto som det också kallas är fortfarande stort bland fotografer. De flesta gatufotograferna har valt att röra sig i större städer, där det är lätt att hitta motiv och smälta in i miljön och folkvimlet.



Det händer att jag möter gatufotografer på mina vandringar. En del har valt att köra analogt och andra digitalt, en del kör med fasta objektiv och andra med zoom. Vad som är rätt eller fel är upp till fotografen själv. För min egen del är det viktigt att bilderna blir bra och täta, och att de inte har tagits i smyg med kameran på magen. Som jag sagt i tidigare artiklar tycker jag att det är viktigt att de som blir avbildade ser vad jag håller på med, för att ge dem chansen att opponera sig och därför jobbar jag med kameran mot ögat.



En del kanske kallar mina bilder för gatufoto och det får de gärna göra, men själv kallar jag dem för dokumentärbilder och tidsdokument. I grund och botten är jag en dokumentärfotograf som nyfiket antecknar det jag ser och upplever med min kamera oavsett vilket motiv eller situation som jag ställs inför. Målet är att bilderna efter gallring ska kunna visas upp på något sätt.



Tidigare har jag fotat mycket gatufoto. Då har jag ofta rört mig i storstäder där det är lätt att få till täta och händelserika bilder. Men så snart som jag har försökt fotografera i mindre städer har det blivit allt svårare att komma nära och få till den typen av bilder som jag vill ha. Men jag har ändå beslutat mig för att klara utmaningen! Jag tror att om man kan gatufota i en småstad eller i ett samhälle så kan man göra det överallt. De senaste åren har jag rört mig i mindre städer i Bulgarien, Serbien, Indien och i Sverige och försökt fånga folkvimlet med min kamera.



Utan att slå mig för bröstet tycker jag att jag har lyckats med mitt värv, och trots svårigheterna har jag lyckats ta en del täta bilder på gatan i städer och samhällen i de ovan räknade länderna. Jag räds inte heller att stanna till och ta en pratstund med människor och umgås fram gatuporträtt. Att försöka vara som en fluga på väggen är rent trams i mina ögon. Jag tror att bra bilder växer fram i mötet mellan människor och kulturer och då kan man inte smyga omkring som en strykrädd hund i gränderna.



Bilderna i inlägget togs i Huskvarna den 1 augusti 2021 och i de serbiska städerna Vranska Banja, Vranje och Surdulica i oktober 1999.




Text och foto: Mikael Good 

Tant och farbror Blå

I min jakt efter en annan bild i arktivet hittade jag den här bilden som föreställer ridande polis och satirpolisen Bängan Lagerblad. Den togs i samband med det nazistiska partiet Svenskarnas partis första maj demonstration i Jönköping 2014.

Text och foto: Mikael Good