Kan du gatufota i en småstad kan du göra det överallt

Den värsta hypen må ha lagt sig men gatufoto eller streetfoto som det också kallas är fortfarande stort bland fotografer. De flesta gatufotograferna har valt att röra sig i större städer, där det är lätt att hitta motiv och smälta in i miljön och folkvimlet.



Det händer att jag möter gatufotografer på mina vandringar. En del har valt att köra analogt och andra digitalt, en del kör med fasta objektiv och andra med zoom. Vad som är rätt eller fel är upp till fotografen själv. För min egen del är det viktigt att bilderna blir bra och täta, och att de inte har tagits i smyg med kameran på magen. Som jag sagt i tidigare artiklar tycker jag att det är viktigt att de som blir avbildade ser vad jag håller på med, för att ge dem chansen att opponera sig och därför jobbar jag med kameran mot ögat.



En del kanske kallar mina bilder för gatufoto och det får de gärna göra, men själv kallar jag dem för dokumentärbilder och tidsdokument. I grund och botten är jag en dokumentärfotograf som nyfiket antecknar det jag ser och upplever med min kamera oavsett vilket motiv eller situation som jag ställs inför. Målet är att bilderna efter gallring ska kunna visas upp på något sätt.



Tidigare har jag fotat mycket gatufoto. Då har jag ofta rört mig i storstäder där det är lätt att få till täta och händelserika bilder. Men så snart som jag har försökt fotografera i mindre städer har det blivit allt svårare att komma nära och få till den typen av bilder som jag vill ha. Men jag har ändå beslutat mig för att klara utmaningen! Jag tror att om man kan gatufota i en småstad eller i ett samhälle så kan man göra det överallt. De senaste åren har jag rört mig i mindre städer i Bulgarien, Serbien, Indien och i Sverige och försökt fånga folkvimlet med min kamera.



Utan att slå mig för bröstet tycker jag att jag har lyckats med mitt värv, och trots svårigheterna har jag lyckats ta en del täta bilder på gatan i städer och samhällen i de ovan räknade länderna. Jag räds inte heller att stanna till och ta en pratstund med människor och umgås fram gatuporträtt. Att försöka vara som en fluga på väggen är rent trams i mina ögon. Jag tror att bra bilder växer fram i mötet mellan människor och kulturer och då kan man inte smyga omkring som en strykrädd hund i gränderna.



Bilderna i inlägget togs i Huskvarna den 1 augusti 2021 och i de serbiska städerna Vranska Banja, Vranje och Surdulica i oktober 1999.




Text och foto: Mikael Good 

New Delhi efter mörkrets inbrott – Bildreportage

Det är något speciellt med nattliv. På nyårsaftonens kväll passade jag på att dokumentera människorna som lever och arbetar i närheten av Indiens mest ökända gata – Garstin Bastion Road (GB) i New Delhi.



Jag tycker om att fotografera människor och miljöer. När jag är på resa dokumenterar jag mycket. Ibland hamnar jag i skumma miljöer och bland människor som andra ser ner på. Jag vet inte varför det är så, men jag dras ofta till det som anses fult och annorlunda, och har lätt att komma i kontakt med människor som på olika sätt står utanför samhället. Något som är lite märkligt är att de miljöerna och människorna ofta blir vackra när de hamnar på bild.

I december var familjen och jag i nordöstra Indien och hälsade på släktingar över julen. Den 1 januari skulle vi resa hem till Sverige via Polen, men först skulle vi tillbringa nyåret i en av världens största städer New Delhi. Hotellet som vi bodde på låg i anslutning till flygplatsen och i närheten av den ökända gatan GB Road som är centrum för sexhandeln i Indien. Utanför vårt hotell satt en bister man med mustasch och vaktade. Han var gammal soldat och hade full koll på läget.

Efter att vi ätit middag på hotellets restaurang bestämde jag mig för att ta en promenad och dokumentera människor och miljöer i området. För att undvika påflugna hallickar och prostituerade, bad jag min hustru att följa med. Barnen fick stanna kvar på hotellet tillsammans med sin äldre kusin. Någon romantisk nyårspromenad i månskenet var det i tal om, men trots att vi stundtals rörde oss i skumma områden kände vi oss aldrig hotade.

När vi kommit ett par hundra meter från hotellet gick vi förbi en massageinrättning. "Here you can get massage form a beautiful Indian women" sa en leende inkastare till mig när min fru och jag gick förbi. Det var uppenbart att erbjudandet inte gällde någon vanlig massage, och jag tackade bestämt nej och vi styrde raskt stegen därifrån!

Ju närmre GB Road som vi kom desto sunkigare blev bostäderna och miljön. Att hala fram en systemkamera med objektiv i den här miljön hade varit som att be om trubbel, därför hade jag bara med mig en liten diskret men kompetent kompaktkamera om jag kunde bära i handen. Det var ovanligt kallt i New Delhi för årstiden och överallt såg vi människor som trängde ihop sig runt eldar för att värma sig från kylan. 




Min vana trogen smygfotograferade jag inte utan var jag öppen med vad jag gjorde, och hälsade glatt på människor som jag mötte. Men i och med den lilla kameran sågs jag inte som ett hot, och det var till och med en del som kom fram och ville ta bild tillsammans med mig, och som glatt ställde upp på bild. Förutom att dokumentera människor och miljöer passade jag även på att ta bilder till några kommande artiklar om trafficking och sexhandel som jag jobbar med (ingen av de bilderna är med i det här inlägget).

Vi valde att inte gå in i på GB Road utan höll oss i utkanten. På kvällar och nätter är GB Road en mycket farlig plats där grova rån och misshandel är vanligt, och det händer att människor mördas. Trots farorna kände jag mig aldrig otrygg, vis av erfarenhet vet jag att om man visar respekt får man respekt tillbaka. Jag är ganska orädd av mig, men det beror på att jag är bra på att försvara mig om så skulle behövas. Samtidigt är det viktigt att agera vist och inte göra något dåraktigt.

Vi var ute i drygt en timma innan vi var mätta på alla intryck, färger och dofter, vi styrde stegen tillbaka till hotellet. Väl tillbaka hälsade vakten oss välkomna tillbaka och höll upp dörren åt oss. Resten av tiden tillbringade familjen inne på hotellet, där vi umgicks fram till tolvslaget. Jag passade på gå ut en sväng i närområdet vid tolvslaget, men i och med att de flesta packade ihop och gick hem, valde jag att gå tillbaka till hotellet igen.




Bilderna i inlägget tog jag med en Ricoh GR II som har ett fast objektiv motsvarande 28mm, jag har uteslutande använt bländare 2.8, och haft ett ASA-tal mellan 1600–10000.

Text och foto: Mikael Good