Mitt i folkvimlet på Sveriges äldsta stadsfestival – bildreportage

Trollhättan har arrangerat Fallens Dagar sedan 1959, vilket gör den till den äldsta stadsfestivalen i landet. Besökare lockas till staden med roliga aktiviteter, musik, gatuteater, torghandel med mera. Men staden har ytterligare ett ess i leken – ett mäktigt vattenfall.






Fallens dagar inleds den tredje fredagen i juli sedan 1959. Men 2020 bröts den 61-åriga sviten och Fallens Dagar ställdes in på grund av corona-pandemin. Årets festival ser än så länge ut att gå av stapeln den 16-18 juli. Men i dessa tider kan man tyvärr inte vara riktigt säker. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer som omöjliggör sommarens stadsfestivaler om det föreligger risk för ökad smittspridning.



När jag besökte Fallens dagar 2018 passade jag på att dokumentera människor och miljöer i staden. Jag rörde mig mest vid Drottningtorget och Kungsgatan i de centrala delarna av staden där det var mest folk. Dokumentärbilderna från Trollhättan är inte lika "tajta" som mina bilder från andra länder. I Sverige har vi en större bekvämlighetszon, och av respekt till människorna som jag möter håller jag mig utanför den zonen när jag fotar.





Under Fallens Dagar rör sig uppemot 100 000 personer i staden och det är nästan en dubblering av antalet människor som bor i kommunen. Kanske var det just därför som det var såpass många poliser och vakter ute på gatorna. Det fanns till och med ridande poliser som var redo att gripa in om det skulle bli stökigt eller om något annat skulle hända. Såvitt jag vet behövde de inte gripa in. Folk var glada och lyckliga över en mycket lyckad stadsfestival och över det fantastiska vädret. 




Inga bilder i inlägget är tagna med kameran på magen, enligt mig ska man titta i sökaren när man fotograferar. Jag tycker att man måste vara öppen och ärlig med vad man gör när man fotar på gatan och vara beredd att snacka med folk. Är man inte beredd på det utan försöker gömma sig bakom kameran tycker jag att man ska hålla på med något annat! Jag brukar själv ställa upp på selfies när folk ber mig om det, men avskyr samtidigt att bli smygfotograferad, och särskilt av någon som fotar fegt från höften!






Enligt gatufotofundamentalisterna ska man inte använda teleobjektiv. Personligen bryr jag mig inte så mycket, jag är dokumentärfotograf och integrerar lika bra med ett vidvinkel som med ett teleobjektiv. Förutom vidvinkel hade jag med ett 18-135mm objektiv, som jag använde i teleläget vid ett par tillfällen. Om jag är tillräckligt nära händelsen föredrar jag att använda vidvinkel, det blir en speciell närvarokänsla som ofta uteblir vid telefoto.




Fördelen med ele är att det är lättare att plocka detaljer, och detaljer behövs för bildberättelsen. De senaste åren har jag jobbat mer och mer med zoomobjektiv med brännvidden 28-200mm. Det täcker in i stort sett alla brännvidderna som jag använder och jag behöver inte byta objektiv och riskera att missa en bild. Min senaste superzoom har bländare 2.8 i vidvinkelläget, vilket gör det användbart även i lite skummare miljöer.





Apropå Trollhättan så kommer tecknaren, författaren och Jazzmusikern Jan Lööf från staden. Som pojke var jag fascinerad av hans böcker om Felix och mannen med det röda äpplet. Janne har en unik stil och hans teckningar innehåller ofta många detaljer att upptäcka. Även om det är svårt försöker jag jobba så när jag dokumenterar människor, jag vill att det ska finnas mycket att hitta och upptäcka i bilderna för den som stannar upp en stund inför dem.




Det spelar egentligen inte så stor roll med vilken kamera som man jobbar. För min del är det viktigt att kameran har en bra sökare och inte ställer sig emellan mig och motivet med en massa förvirrande knappar och reglage. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2, ett 18-135mm, samt en X-Pro2 med ett 23mm.

Text och foto: Mikael Good

Tänk brett när du jobbar med bildreportage

När man jobbar med bildreportage är det viktigt att inte bara ta porträttbilder och missa att ta miljöbilderna som behövs för att bära berättelsen vidare. Det är viktigt att det finns ett bra och brett urval att välja på när bilderna till artikeln ska väljas ut av redaktören.



I mitt arbete som tidningsredigerare gör jag bland ett antal reportage- och featuresidor i veckan. Vad gäller bilder är det en sak som de flesta skribenterna och även en del fotografer missar och det är bilder på människor i miljö. Oftast skickar de med ett antal porträttbilder i stående och liggande format. Men bilder på människor i den miljön som de vistas i, samt detaljer som berättar lite mer om personerna framför kamera lyser allt som oftast med sin frånvaro.



När jag själv gör reportage är jag mån om att få till en bra samverkan mellan text och bild, och jag försöker att ta många olika typer av bilder som bildredaktören sedan kan välja bland så att samverkan mellan text och bild blir så bra som möjligt. Jag undviker också att skicka in allt för många bilder för att urvalet inte ska bli för svårt. Å andra sidan går det alltid att publicera extra bilder i tidningarnas webbupplagorna. 



Vid ett antal tillfällen har jag instruerat skribenter som åkt ut på reportageresor om vilken typ av bilder som behövs till ett reportage. Porträttbilder, både liggande och stående, människor i miljö, detaljer både exteriört och interiört, bilder på hus och lägenheter, grannskap. För några år sedan gjorde jag även en "reportagefoto" för dummies som jag skickade med oerfarna fotografer, den innehöll även några intervjufrågor som fotografen kunde ställa och som någon annan sedan kunde sammanställa och skriva ihop. Alla kan inte skriva men att lära sig att ta anteckningar är en bra kunskap som kan leda till mer jobb för fotografer. Tidigare har jag skrivit ihop en hel del anteckningar åt andra och klätt dem i en språklig dräkt.



Bilderna i inlägget tog jag i samhället Malu Vânăt som ligger i mitten av Rumänien i september 2014. Några av dem har tidigare publicerat i tidningar och på SVT. Kvinnan på bilden var i akut behov av en levertransplantation och 50.000 hade samlats in av svenska privatpersoner och organisationer till mediciner, mat och resor till sjukhuset. Ett par veckor efter mitt besök fick hon genomgå en levertransplantation på ett sjukhus i Bukarest. Nu lever hon och har hälsan.






Text och foto: Mikael Good

Huset som Gud glömde

Jag har ätit kebab i många olika städer och länder men Pizzeria Alexandra i Huskvarna hade i mitt tycke den bästa kebaben i världen. Pizzeria Alexandra ägdes av två pakistanska bröder, tyvärr sålde de sin pizzeria och flyttade till Norge. Och de nya ägarna som tog över verksamheten kunde tyvärr inte göra lika god kebab som de tidigare ägarna.

Förutom pizzerian, fanns det även en porrklubb i huset och ledarna för den nazistiska gruppen Blood and Honour bodde i en lägenhet i huset. Folkhumorn i Huskvarna var inte sena med att ge huset smeknamnet "huset som Gud glömde"! Men till min och många andras glädje stängde porrklubben ned sin verksamhet för ett par år sedan och de nazistiska ledarna flyttade till en annan stad. Det kanske är dags att byta namn på huset till "huset som Gud inte glömde"! :)



Text och foto: Mikael Good