Indien i mitt hjärta

Det finns platser som jag gärna återkommer till. Platser som har satt ett lite djupare avtryck i mitt hjärta och i mitt sinne. Ett sådan plats är Indien. Jag har varit på två längre reportageresor i landet de senaste åren, och de kommer snart att följas av fler.



Det är viktigt att ta av sig sina västerländska glasögon när man åker till Indien, och läsa in sig på landet och dess historia. Nyckeln till ett land ligger alltid i dess historia. Den beskriver hur ett land och dess invånare är. Att kunna ett lands historia visar att du har respekt för det, och om du har respekt för ett land är det lättare för dig att få dess invånares förtroende. Vilket är a och o när du jobbar med reportage i bild och text. 

Intrycken av Indien är många. Landet är som en smältdegel av färger, former, ljud, ljus, lukter, kaos och upplevelser. Kulturskillnaderna mellan Indien och Sverige är så stora att det är lätt att drunkna i alla intryck, och många drabbas av en kulturchock. Indien är ett land där det är svårt att planera något. Hela landet har något av en ”go with the flow” mentalitet som det kan vara svårt för oss svenskar att sätta sig in i. Lunken är betydligt lugnare än i Sverige, och det där med att passa tider är inte så viktigt. Vi måste åka innan klockan åtta betyder allt som oftast att man åker strax innan lunch.



Indierna är trevliga och öppna, och söker gärna kontakt. Att smyga omkring med en kamera skapar misstänksamhet, men om du är öppen med vad du gör får du många trevliga samtal och bilder. Du får också räkna med att ställa upp på en hel del gruppfoton. Indier vill gärna synas på bild tillsammans med västerlänningar. Jag vet inte hur många hundra bilder som jag är med på! Men jag säger alltid ja! En del fotografer flyr uppmärksamheten och försöker gömma sig bakom sina kameror, men lika självklart som jag tar bilder på andra, lika självklart ställer jag själv upp på bild när någon frågar. Men jag kan också bli putt om någon smyger omkring och försöker fotografera mig i smyg.



Som i så många länder är det bra att ha med sig någon som är bekant med landet, kulturen och människorna. Det öppnar upp situationer och gör det lättare att komma människor inpå livet. I Indien är engelska ett officiellt andraspråk, och det finns alltid någon till hands som kan tolka om det behövs.



Det är viktigt att tänka på vad man äter. Bakteriekulturen skiljer sig en hel del från Sverige. Jag älskar indisk mat, speciellt när den är på gränsen till att vara för stark. För att slippa att få matförgiftning eller "Delhi belly" som det kallas i Indien undviker jag att köpa mat i gatustånd, och när jag äter kött är det från nyslaktade djur, eller färsk fisk. Grönsaker och frukt undviker jag också såvida de inte är färska och kan plockas direkt från grönsaksland eller från träden. Det finns fantastiskt goda mandariner i bergsbygden, som man kan plocka direkt från träden, men man ska undvika allt som är sköljt i annat än dricksvatten.



Jag tycker om att möta nya människor och miljöer. I Indien får jag mitt lystmäte. Och jag har lärt känna många människor under mina resor i landet, en del av dem har jag kontakt med via Facebook. De senaste åren är faktiskt Indien det land som jag har spenderat mest tid i efter Sverige, tätt följt av Serbien och Norge.



När jag åkte hem efter det senaste besöket frågade mannen i passkontrollen mig vad jag tyckte om Indien? Mitt svar kom snabbt:
– I love India, for it's people, it's nature and it's food, and I will return as soon as possible!
Passkontrollanten sprang upp i ett stor leende och sa:
– You're most welcome back sir!



Nu håller jag som bäst på att förbereder mig för nästa resa till landet, det jag längtar mest efter är människorna, miljöerna och maten. Att åka på reportageresor är en välkommen färgklick i den gråa vardagslunken. Bilderna i inlägget tog jag under mitt senaste besök i nordöstra Indien i december 2019, de är ett litet axplock av alla bilderna som jag tog. Personerna som är med på bilderna var fullt medvetna om att jag fotograferade, och gav sitt medgivande.

Text och foto: Mikael Good

Mitt i händelsernas centrum

För att få med mig de bilderna som jag vill ha har jag valt att försöka umgås fram mina bilder. För att nå dit rör jag mig ofta i själva händelsen. Allt som oftast blir jag en del av den, och kan på så vis komma åt att ta de bilderna med närvaro och närhet som jag strävar efter.

För tjugo år sedan såg jag mig som gatufotograf, och jag var oftast en passiv åskådare som väntade in rätt ögonblick. Nu dokumenterar jag de ämnena som jag är en del av eller är intresserad av.  När jag var i Serbien i november träffade jag ett glatt sällskap som hade dukat upp till fest på en ödetomt. Jag blev nyfiken, hälsade glatt på dem och frågade om det var ok att jag tog några bilder. De blev glada over intresset och bjöd  in mig i gemenskapen. Det visade sig att ett medelålders romskt par precis köpt en tomt och bjudit sina grannar och vänner till en rejäl tomtköpsfest.

Romerna är glädjens folk och de hittar alltid en anledning till att fira. Tomtköpet firades med god mat och dryck samt traditionell dans till svängig romsk Trubaci-musik. Givetvis spelades musiken på allra högsta volym, på Balkan tycks det bara finnas ett läge på stereon och det är det högsta. Jag umgicks en stund med mina nyfunna vänner innan jag var tvungen att bjuda farväl, och gå vidare till ett möte som jag skulle tala på.

När jag åker till Serbien nästa gång ska jag hälsa på mina nya vänner, och se hur långt de har kommit med husbygget. Det är inte helt omöjligt att de kommer att ha en husbyggarfest! I så fall hoppas jag att de har bjudit in en hel Trubaci-orkester!



De senaste åren har jag rört mig en del på Balkan. Förutom att jag är intresserad av romernas kultur och traditioner vill jag dokumentera det starka andliga skeendet bland romerna på Balkan. För tidningen Världen idag har jag gjort tre reportage i text och bild om detta. Du kan läsa dem här om du är intresserad.

Text och foto: Mikael Good