Ett ljus har tänts för vägarna och stigarnas folk

Ända sedan de utvandrade från Rajastan i norra Indien på 900- eller 1000-talet har romernas historia varit fylld av fattigdom, utanförskap och diskriminering. Men även om deras historia är dyster läsning har situationen sakta börjat ändras till det bättre för vägarna och stigarnas folk.





Men detta utanförskap har börjat att brytas. I dag pågår något som vi kristna kallar för väckelse och som bäst kan beskrivas som ett andligt uppvaknande bland Europas 12–15 miljoner romer. Väckelsen startade i mitten av 1950-talet i Frankrike och har sedan dess  spridit sig över Europa. Drygt 2,5 miljoner romer har berörts av väckelsen och tillhör nu olika karismatiska församlingar, såsom pingströrelsen där 1 miljon av 5 miljoner pingstvänner är romer. Men fortfarande tillhör det stora flertalet traditionella kyrkor. Ett mindre antal av Europas romer är muslimer eller tillhör Mormonkyrkan, Jehovas vittnen eller någon annan religion.

En orsak att många romer har sökt sig till pingströrelsen är att det är en relativt ny rörelse som inte har diskriminerat eller förtryckt romer på det sätt som traditionella kyrkor och även en del frikyrkor gjort genom historien. En del kyrkor har till och med vägrat romer att gå med och har bokstavligen stängt sina portar för dem.

Till Serbien kom de första romerna år 1348. I landet finns över 150000 romer och de räknas som en nationell minoritet. Även om diskriminering förekommer är de serbiska romernas livssituation betydligt bättre än vad den är för romer i andra länder i närområdet.

Andelen analfabeter är låg, och de flesta gifter sig efter att de fyllt 20 år och gått färdigt skolan. Arbetslösheten är låg bland serbiska romer men lönerna är låga och går precis att leva på. Det är inte ovanligt att romer från Serbien åker till Tyskland där de gästarbetar, de mesta pengarna som de tjänar investerar de i sitt hemland, och många köper tomter och bygger hus för pengarna.

Jag har arbetat för romernas rättigheter i många år, och jag är positivt överraskad över utvecklingen i Serbien. Tidigare har jag bland annat berättat om den djupa fattigdom och det stora utanförskap som råder bland romer i Bulgarien och Rumänien. Men under mina resor till Serbien har ett ljus av hopp tänts i mörkret. Det ljuset ger mig hopp om att samma anda kommer att spridas över resten av Balkan och Rumänien och leda till att en minoritet som har förtryckts i sekler ska få sin rättmätiga upprättelse och få komma in i den Europeiska stugvärmen där de hör hemma precis som du och jag.




Bilderna i inlägget tog jag under ett väckelsemöte i södra Serbien. De stora flertalet som är med på bilderna är serbiska romer. Jag kunde kommunicera med dem på en blandning av tyska och ryska. På mötet träffade jag en romsk man som talade perfekt svenska. Han berättade att han hade jobbat i gruvan i Kiruna i många år. Under den tiden byggde han ett hus i Serbien och  sparade på sig en rejäl slant som gjorde att kunde gå i tidig pension.









Text och foto: Mikael Good

Jag längtar tillbaka till Serbien

Denna höst skulle jag enligt planerna besökt Serbien för andra gången i år. Men tyvärr har även denna resa ställts in på grund av covid-19.



De senaste åren har jag varit i Serbien tre gånger. Jag har fått många romska vänner i landet. Tillsammans har vi fått vara med om sådant som är svårt att förklara. Sådant som man måste se med egna ögon för att kunna förstå.




Det som sker är mycket spännande och jag har redan fått tre reportage från Serbien publicerade. I viss mån har jag själv varit involverad i det som sker, men framförallt har jag funnits på plats och dokumenterat. Det är något som jag vill fortsätta att göra därför grämer det mig att covid-19 hindrar mig.




Jag håller kontakt med mina vänner via Facebook, men att träffa varandra i verkligheten eller på Facebook är väsensskilt. Nu har jag siktet inne på att åka till Serbien i vår och fortsätta dokumentera det andliga uppvaknandet bland vägen och stigarnas folk i de södra delarna av landet. 



Text och foto: Mikael Good

Coronaviruset slår hårt mot frilansfotografer

En del branscher har blivit hårt drabbade av den pågående coronapandemin. Några som drabbats hårt är frilansfotografer, som har fått se det ena uppdraget efter det andra bli inställt. De uteblivna uppdragen slår hårt mot många frilansare som redan hade en ansträngd ekonomi.



Att jobba som frilansfotograf eller reporter med inriktning på reportage är inte lukrativt. Slår man ihop allt arbete som krävs till ett reportage, såsom research, restid, kontakter, intervjuer, bildtagning, efterbearbetning, och renskrivning av text blir det inte någon hög timlön, gör man sedan avräkning på utrustning såsom kameror, objektiv och dator, blir förtjänsten ännu lägre. 



På Facebook ser jag att många av mina kollegor runt om i världen antingen sitter i karantän eller har begränsad rörelsefrihet. De lägger tid på att redigera bilder, vässa till texter, och drömma om vad de ska göra efter coronakrisen. Många har förlorat stora pengar på inställda resor. När man jobbar som frilans får man oftast betala resan själv, med förhoppning att få tillbaka pengarna när materialet publiceras. Det kan bli ett stort ekonomiskt avbräck om resan ställs in.

Även jag har drabbats. Under våren var det tänkt att jag skulle åkt på två reportageresor. En skulle gått till södra Asien och den här helgen var tanken att jag skulle åkt till Balkan. Men på grund av coronapandemin har bägge resorna blivit inställda, och det är osäkert om jag får tillbaka pengarna som jag lagt ut för hotell och flygresor.

Tanken var att jag skulle gjort en del bild- och textreportage, samt samlat på mig mer material till några egna projekt som jag jobbar med. Nu blir det tyvärr inte så, och det är högst osäkert om det blir några resor i höst eller nästa vinter eller vår. Även på hemmaplan ser det tunt ut med reportage. Sommarens uppdrag som festivalfotograf på en musikfestival är också osäkert. Och de övriga reportagen från lite olika platser i landet som jag tänkt göra, hänger också löst.

Jag sitter inte i sjön trots det ekonomiska avbräcket. Så länge som jag har ett jobb som redigerare på en dagstidning kan jag betala räkningar och mer därtill. Jag trivs med mitt arbete och mina kollegor, men reportagejobben sätter lite extra guldkant på tillvaron. Men jag är medveten om att alla fotografer inte är lika lyckligt lottade, och en del har fått börja sälja av utrustning för att kunna betala hyran och få mat på bordet.

För drygt tio år sedan blev jag av med mitt ordinarie arbete på en dagstidning och mina frilansuppdrag ungefär samtidigt. Det blev ett rejält avbräck på ekonomin. Men jag hade sparat i ladorna, och hade tillräckligt med pengar att ta av innan A-kassan kickade igång efter fem månader utan inkomst… Jag nödgades även att sälja av mina dyrare kameror och objektiv, och köpte istället en billig begagnad kamera och ett par objektiv, som jag kunde använda till ströjobb.



Bilderna i inlägget tog jag under en reportageresa till södra Serbien förra våren. Jag skulle varit med på en liknande tillställning i år, och jag hade nog varit i full färd med att umgås fram fler bilder om inte coronan hade satt punkt för planerna. Jag känner många av dem som är med på bilderna, och jag längtar efter att få möta mina romska bröder och systrar igen.

Text och foto: Mikael Good