Snösmockan slog till mot Södra Vätterbygden – bildreportage

Stora delar av landet har varit lamslaget av snö de senaste veckorna men Södra Vätterbygden har hitintills varit relativt förskonat från snö och oväder. Men i onsdags slog vädret om, det blev kallare och det började snöa ganska så rejält. 






När det är snöar ymnigt kan man inte riktigt räkna med att snöröjarna ska hinna med att röja alla gator och trottoarer på en och samma gång, men det är viktigt att de håller efter och prioriterar de större vägarna så att trafiken kan flyta på. Från mitt kontor har jag kunnat se snöröjarnas febrila aktivitet på E4:an under dagen, och jag har sett hur angränsande parkeringsplatser, vägar och trottoarer röjts från snö. Snöröjarna jobbade på bra och när jag gick hem från jobbet i eftermiddags var i stort sett alla vägar, trottoarer och promenadstråk röjda. Men de hade tyvärr missat att sanda, och därför fick jag ta till avancerade balanskonster för att inte ramla vid ett par tillfällen. 







De flesta bilderna i artikeln har jag tagit under min promenad till och från jobbet, och några har jag tagit från fönstret på mitt kontor. Jag har använt mig av en Sony A9 och ett Tamron 28-200mm. Ju mer jag använder Tamronet desto mer förtjust blir jag i det. Trots att det var billigt är det välbyggt och har en bildkvalitet som duger gott och väl för professionell användning.












Text och foto: Mikael Good

Jag säger inte hejdå Fuji jag säger på återseende

Det finns kameror som känns som om de är som gjorda för dokumentärfotografer. De har funktioner och en uppbyggnad som gör dem lätta att arbeta med och som får användaren att känna sig hemma med dem.





En kameratillverkare som tillverkar sådana kameror är Fuji. Genom åren har de gjort en hel del kameror som har fallit dokumentär- och reportagefotografer i smaken. Men de har tyvärr haft svårare att nå ut till sport- och actionfotografer, då de inte är lika allround som Sony, Canon och Nikon.

Jag har använt Fujikameror på reportageresor runt om i världen. Fördelen gentemot andra kameror är att de är förhållandevis billiga begagnat och att märket inte är så eftertraktat av dem som har svårt att skilja på mitt och ditt. Samtidigt som handhavandet och bildkvaliteten är riktigt bra. I mitt arkiv har jag mängder av bilder som jag tagit med Fuji, och jag har illustrerat det här inlägget med några av dem. De flesta av dem har tidigare publicerats i olika medier, och några av dem kommer att vara med i min kommande bok.





Jag trivdes med Fuji men till sist blev det ohållbart för mig att har tre olika kamerasystem. Fuji har många riktigt bra kameror men de har tyvärr ingen som är lika allround som min Sony A9, eller A7R II vad gäller upplösning och Leicorna vill jag inte göra mig av med, därför bestämde jag mig för att sälja mina Fujikameror och objektiv. Även om jag själv har valt att göra mig av med min Fujikameror vill jag ändå rekommendera dem till dig som gärna fotar street-, dokumentär och reportagefoto. Det är inte hel omöjligt att det blir ett återssende för mig med Fuji i framtiden. En kamera i 100-serien med inbygd stabilisator och bra egenskaper på höga ASA skulle säkerligen locka mig tillbaka igen.





Jag föredrar att jobba med småbildsformat med det finns en del tillfället då jag vill ha en APS-C. Sonys APS-C kameror är för små och plottriga i min smak. De är fyllda till bristningsgränsen med funktioner men funktionaliteten har tyvärr fått stå tillbaka för designen. Personligen skulle jag vilja ha en Sony med rejäla rattar a la Fuji XT-4 eller XH-1 fast batterikapaciteten och ögonfokusen får gärna vara bättre.





Bilderna i inlägget är tagna i Bulgarien, Indien, Rumänien, Serbien och Sverige mellan 2014 och 2019. Med Fujifilm X100s, XT-1, XT-2 och XH-1.



Text och foto: Mikael Good

Leica M9 Swedish Reporter Edition

Genom åren har de flesta kameratillverkare tillverkat special- och lyxversioner av sina kameror med hopp om att de ska ge dem extra publicitet och lite extra klirr i kassan. Ibland har deras ambitiösa planer varit på gränsen till löjeväckande, och köparnas förhoppningar om att kamerorna skulle vara en bra investering har i många fall grusats.






Det är egentligen bara Leica som har lyckat med att både sälja slut på sina specialdesignade kameror och få igång debatt om dem på olika fotoforum, och på så vis få gratisreklam för miljoner. Förutom detta har många av deras special- och lyxkameror ökat i värde på sikt. Man kan tycka vad man vill om denna strategin, men den ger Leica Camera AG pengar som de investerar i nya kameramodeller och objektiv. På sätt och vis handlar det om företagets överlevnad. I och med att jag gärna jobbar med digitala mätsökarkameror är jag tacksam om företaget lever kvar. Jag har dock inte råd att köpa dem nya, men det går att göra en del fynd på begagnatmarknaden om man har lite tålamod och kan vänta in rätt läge.

Kameran på bilden köpte jag när rätt läge infann sig för två år sedan. Det är en så kallad "Swedish Reporter Edition" som endast finns i ett exemplar. Kameran är en stålgrå Leica M9, med svart logga, kameraläder av svart konstgjort ödleskinn, samt rem i italienskt läder från Luigi Crescenzi. På kameran sitter ett välanvänt men fullt fungerande Leica Summicron-M 35mm f/2 ASPH (Black-Chrome Edition). Förutom att det är en snygg kamera att titta på är den trevlig att arbeta med och bildresultatet blir riktigt bra så länge man håller sig under 1250 ASA.







Det går fortfarande utmärkt att arbeta med en elva år gammal kamera och rätt använd går det att få riktigt bra tryck på färgerna utan att behöva dra något i spakarna i efterhand. Det är inte för inte som Leica M9 kallas för ”Kodachrome” Leica. Det finns säkerligen en och annan som skulle vilja köpa min M9:a för att ställa den i vitrinskåpet. Men i mitt tycke ska en kamera användas och inte samla damm. Därför tog jag med den ut på en vandring runt Huskvarna och passade på att dokumentera lite av det som dök upp framför min kamera. Jag passade även på att ta några genrebilder som är bra att ha som illustrationer för olika artiklar.




Bilderna i inlägget är tagna med en Leica M9, Summicron-M 35mm f/2 ASPH och 75mm f/1.25 ASPH. De är tagna enligt Dogma 07 principen med minimal justering av färg och kontrast.



Text och foto: Mikael Good

Leviticus – från Skövde rakt ut i världen

I år är det 40 år sedan det hyllade kristna hårdrocksbandet Leviticus bildades i Skövde. När coronapandemin väl släpper sitt grepp om landet kanske vi vågar hoppas på en jubileumsturné och kanske en ny samlingsskiva på vinyl från jubilarerna?





Namnet Leviticus kommer från Leviterna som hade hand om musiken i Templet i Jerusalem på Bibelns tid. Redan från början var fokuset att berätta om Jesus med tung rockmusik. Bandet släppte sin första svenskspråkiga skiva ”Jag skall segra” 1983. I samband med att de gav ut skivan på engelska med namnet ”I shall conquer” 1984 fick de kontrakt med ett amerikanskt skivbolag. Som ett resultat av det kom skivan "The Strongest Power " ut 1985. Den amerikanska hårdrockstidningen Kerrangs recencent Mark Putterford var lyrisk i sin recension och sa att det var en av årets bästa skivor. De positiva recensionerna från Kerrang och andra tidningar ledde till att fler fick upp ögonen för Leviticus och gick på konserter och köpte skivan som blev gruppens kommersiella genombrott.





Med de följande skivorna ”Setting fire to the earth” och ”Knights of heaven” etablerade sig Leviticus sig som ett av de främsta hårdrocksbanden från Sverige bakom band som Europe och Yngwie Malmsteen. Vid en omröstning på P3 kom de fyra bland de mest populära svenska rockbanden. Från mittan av 1980- till början av 1990-talet turnerade Leciticus flitigt och de spelade i Skandinavien, Storbritannien, Tyskland, USA, Kanada, Australien, Sovjetunionen och på andra platser runt om i Europa. De spelade även på större och mindre festivaler och var förband åt bland annat Twisted Sister, Uriah Heep och Nazareth.





I början av 1990-talet bestämde sig medlemmarna i Leviticus för att ta en paus. Det blev en lång paus och det skulle dröja till 2003 innan de återförenades för en spelning på Bobfest i Linköping. Sedan dess har de gjort ett par spelningar, bland annat på Gullbrannafestivalen 2016. Då bestod bandet av Peo Pettersson, sång, Björn Stigsson, gitarr, Håkan Andersson, basgitarr och sång, Kjell Andersson, trummor och Niklas Edberger, keyboard.



Bilderna i inlägget tog jag på Leviticus spelning på Gullbrannafestivalen utanför Halmstad den 8 juli 2016. Bandet hade nyligen släppt en samlingsskiva för att fira sitt 35-års jubileum och gett sig ut på Europturné i samband med det var på gott spelhumör och bjöd publiken på en riktigt bra show. 






Text och foto: Mikael Good

Tänk brett när du jobbar med bildreportage

När man jobbar med bildreportage är det viktigt att inte bara ta porträttbilder och missa att ta miljöbilderna som behövs för att bära berättelsen vidare. Det är viktigt att det finns ett bra och brett urval att välja på när bilderna till artikeln ska väljas ut av redaktören.



I mitt arbete som tidningsredigerare gör jag bland ett antal reportage- och featuresidor i veckan. Vad gäller bilder är det en sak som de flesta skribenterna och även en del fotografer missar och det är bilder på människor i miljö. Oftast skickar de med ett antal porträttbilder i stående och liggande format. Men bilder på människor i den miljön som de vistas i, samt detaljer som berättar lite mer om personerna framför kamera lyser allt som oftast med sin frånvaro.



När jag själv gör reportage är jag mån om att få till en bra samverkan mellan text och bild, och jag försöker att ta många olika typer av bilder som bildredaktören sedan kan välja bland så att samverkan mellan text och bild blir så bra som möjligt. Jag undviker också att skicka in allt för många bilder för att urvalet inte ska bli för svårt. Å andra sidan går det alltid att publicera extra bilder i tidningarnas webbupplagorna. 



Vid ett antal tillfällen har jag instruerat skribenter som åkt ut på reportageresor om vilken typ av bilder som behövs till ett reportage. Porträttbilder, både liggande och stående, människor i miljö, detaljer både exteriört och interiört, bilder på hus och lägenheter, grannskap. För några år sedan gjorde jag även en "reportagefoto" för dummies som jag skickade med oerfarna fotografer, den innehöll även några intervjufrågor som fotografen kunde ställa och som någon annan sedan kunde sammanställa och skriva ihop. Alla kan inte skriva men att lära sig att ta anteckningar är en bra kunskap som kan leda till mer jobb för fotografer. Tidigare har jag skrivit ihop en hel del anteckningar åt andra och klätt dem i en språklig dräkt.



Bilderna i inlägget tog jag i samhället Malu Vânăt som ligger i mitten av Rumänien i september 2014. Några av dem har tidigare publicerat i tidningar och på SVT. Kvinnan på bilden var i akut behov av en levertransplantation och 50.000 hade samlats in av svenska privatpersoner och organisationer till mediciner, mat och resor till sjukhuset. Ett par veckor efter mitt besök fick hon genomgå en levertransplantation på ett sjukhus i Bukarest. Nu lever hon och har hälsan.






Text och foto: Mikael Good