Bye, Bye Micro 4/3

Nu har gjort slag i saken och sålt min sista Lumix. Att jag har sålt den beror inte på att kamerorna och objektiven är dåliga. Anledningen är att jag helt har förlorat förtroendet för företaget.

För min egen del väger jag in en hel del olika faktorer när jag köper en kamera och andrahandsvärdet är en av de faktorerna. Förr eller senare kommer jag alltid till den punkten då det är dags att byta kamera och ingen vill ju förlora allt för mycket pengar när det är dags för ett byte. Idag går det att få drygt 700 kronor för en begagnad Lumixmodell som kom ut på marknaden för två år sedan och då kostade en bit över 5000 kronor. Att en kamera minskar i värde med 50% på två år både accepterar och räknar jag med men att den tappar 86% i värde på samma tid är helt oacceptabelt för mig.

Tidigare har jag kört med Canon och när jag sålde min Canon EOS 5D Mark II som jag hade haft i två år förlorade jag bara 12% av inköpspriset och jag fick tillbaka det jag lagt ut för min Canon EOS 5D när jag sålde den. Men till skillnad från Canon som säljer ut sitt utgående varulager över en längre tid så slumpar Panasonic ut utgående modeller på marknaden. Detta gör att de rycker undan mattan för alla dem som försöker sälja sin dyrbart införskaffade kameror och objektiv på begagnatmarknaden och det naggar tyvärr även företagets professionella rykte i kanten. Vem vill egentligen köpa nyaste nytt när de vet att de kan köpa kamerorna för en spottstyver efter ett par år?

Jag ska egentligen inte klaga för jag har ändå lyckats med den svåra bedriften att få tillbaka ungefär lika mycket som jag hade lagt ut för min Panasonicutrustning. Men jag vet att det finns dem som har förlorat riktigt stora pengar när de bytt märke. Pengar som de inte hade förlorat om de exempelvis hade bytt från Canon eller Nikon. Det bästa är helt klart att hålla sig till ett och samma märke och vara nöjd med de kamerorna och objektiven som man har och lägga all tid och koncentration på att fånga ögonblick. Men så länge den ultimata digitalkameran inte finns så kommer jag nog att fortsätta att jaga efter den.  Förhoppningsvis kommer den att dyka upp på marknaden inom ett par år och då tror jag att jag kommer att sitta nöjd i fler år.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Situationen för barnhemsbarn i Ryssland är tuff

Jag har precis skrivit klart en artikel som handlar om den tuffa situationen för barnhemsbarn och före detta barnhemsbarn i Ryssland. För drygt två år sedan var jag i Ryssland och jobbade. Där besökte jag bland annat en del barnhem och intervjuade barn, lärare, myndighetspersoner, personal på ett familjecenter och olika representanter för en stor internationell biståndsorganistation. Jag har kvar många av mina kontakter och håller mig uppdaterad med dem genom mailkontakt. Barnhemsbarnens och de föräldralösa barnens situation är rykande aktuellt i Ryssland med tanke på debatten och demonstrationerna mot den nya adoptionslagen i Ryssland som bland annat medfört att amerikanska medborgare inte längre får adoptera ryska barn. I och med att amerikanerna främst adopterade ryska barn med funktionshinder eller andra barn som hade obefintliga chanser att hitta adoptionsföräldrar i Ryssland slår den nya lagen onödigt hårt mot de mest utsatta barnen i det ryska samhället.

Artikeln kommer även att översättas till engelska. Eventuellt kommer jag att publicera artikeln i min blogg. Men hur som helst kommer jag att inom en vecka lägga upp ett bildspel med bilder från ett ryskt barnhem på mitt flickr-konto tillsammans med en kortare text på engelska. Under våren ska jag även försöka ro ett av mina större projekt från Ryssland i hamn och det kommer att ha ungefär samma beröringspunkt som den nyligen avslutade artikeln. Det bästa vore om jag själv kunde åka till Ryssland under våren men det har jag tyvärr varken tid, råd eller möjlighet att göra just nu och det gör att jag får välja det näst bästa alternativet och ställa mina frågor via mail men det går å andra sidan rätt så bra det också. Det är svårare att ta bilder via mail. Men bildmaterialet som jag har från min förra resa är riktigt bra och det behöver inte kompletteras i nuläget.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Ropen skalla lika barnomsorg åt alla

Samhället förväntar sig att alla arbetslösa söker jobb på heltid. Men om samhället förväntar sig att småbarnsföräldrar ska söka jobb på heltid borde de rimligtvis också se till så att vi får ha barnen på dagis(förskola) mer än de lagstadgade 15 timmarna per vecka.

Jag älskar mina barn och är tacksam för att jag har fått spendera så mycket bonustid med dem. Att investera mycket tid med sina barn är den bästa investeringen som man kan göra. Men i och med att jag är arbetslös förväntas det samtidigt av mig att jag söker jobb på heltid. Det är svårt för mig att söka jobb och samtidigt ta hand om mina barn utan att bli pressad och stressad. I och med att samhället förväntar sig att jag söker jobb på heltid tycker jag att det ligger i min fulla rätt att ställa krav på att samhället också låter mig ha mina barn på dagis mer än 15 timmar per vecka så att jag också kan söka jobb på heltid. När barnen har lov har jag inte rätt till någon barnomsorg över huvud taget och vid de tillfällena är det mycket svårt för mig att hinna med att söka jobb.

Jag har själv inte valt att vara arbetslös och tro mig det är det sista som jag vill vara. De som känner mig vet att jag vill arbeta och göra rätt för mig. Jag vill uppleva den där goa känslan över att jag genom mina händers verk har gjort mig förtjänt av de pengarna som kommit in på kontot. Om vi småbarnsföräldrar också gavs samma möjligheter att söka arbete som andra arbetssökande skulle vi givetvis kunna få tag på nya arbeten betydligt snabbare än idag. Småbarnsföräldrar är en stor tillgång på arbetsplatserna, vi är stresståliga har mycket tålamod, är bra på att hantera konflikter samt att jämka samman motsträviga viljor.

Jag är övertygad om att jag skulle haft ett arbete om jag haft samma möjligheter och tid att söka arbete som andra arbetslösa. Som det ser ut idag är småbarnsföräldrar snudd på diskriminerade på arbetsmarknaden. Men det finns ett enkelt sätt att råda bot på det "problemet" och det är att ge alla arbetslösa småbarnsföräldrar rätt till att ha sina barn på dagis mer än 15 timmar per vecka.

Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved.

Bye Bye Canon Bye Bye

Det har gått drygt åtta år sedan jag bytte system från Minolta till Canon. Anledningen till det bytet var att Minolta inte hade någon vettig digital systemkamera i sitt sortiment. Annat var det med Canon som hade ett par riktigt intressanta verktyg i sitt sortiment.

Framförallt hade de Canon EOS 1Ds Mark II som var lite av en drömkamera för mig. Men den hade en prislapp på 53000 kronor och låg tyvärr långt utanför min budget. I skrivande stund har jag skickat iväg min sista Canonkamera som var just en 1Ds Mark II. Efter ett par år hade priset på en 1Ds Mark II gått ned såpass mycket att jag hade råd att köpa en.

Anledningen till att jag sålde den var att jag inte hade någon användning för min 1Ds Mark II längre. Tanken var att jag skulle använt kameran på en del uppdrag som tyvärr inte blev av. Även om jag föredrar att arbeta med små smidiga mätsökarkameror finns det tillfällen då en stor och fet så kallad presskamera kan fungera som en dörröppnare.

Min sista Canonkamera är såld men min älskade hustrus Canon XXXD finns fortfarande kvar och hon har lovat mig att jag får låna den om jag vill. I ärlighetens namn kommer det nog inte att bli så vidare värst ofta som jag använder en spegelreflexkamera i framtiden. Mätsökarkameror passar mig som hand i handske och man ska använda de verktyg som man trivs bäst med.

Om Canon skulle få för sig att någon gång släppa en liten spegellös fullformatare med bra sökare och möjlighet att använda M-optik med eller utan adapter är det inte helt omöjligt att jag byter tillbaka till Canon. Men fram till dess håller jag tillgodo med mina smidiga verktyg från Leica och Sony.

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.

Japanska elektronikjättar i ekonomisk kris

För mig är det obegripligt varför en del kamerafabrikanter biter sig själva i foten genom att rea ut utgående kameramodeller och objektivt för struntsummor. Även en hobbyekonom förstår att det kommer att drabba försäljningen av nya modeller och även förtroendet för varumärket.

Extrema reor är förvisso bra för oss konsumenter som inte har så tjock plånbok och som ändå vill ha riktigt billiga och bra kameror. Men det lär inte hjälpa företagen att få snurr på den viktiga och inkomstbringande försäljning av nya kameramodeller och tillbehör. Har man ett för stort varulager gäller det att ha lite is i magen och portionera ut det över tid för att inte förlora allt för mycket pengar.

Det är ingen hemlighet att de japanska elektronikjättarna Sony och Panasonic är inne i en djup ekonomisk kris. Enligt vissa ekonomiska bedömare kämpar de för sin överlevnad som företag. Kamera- och optikförsäljningen står bara för en liten del av företagens totala omsättning men den är inte direkt lönsam. Den akuta ekonomiska krisen kommer säkerligen att leda till att olönsamma delar av verksamheten kommer att rensas bort så att företagen åter kan komma på fötter igen.

Det är lätt att börja spekulera om vilka verksamheter som kommer att bli kvar och vilka som kommer att försvinna. Jag undviker att ge mig in i de spekulationerna men jag hoppas verkligen att båda företagen kommer att ha kvar sina kameradivisioner när det ekonomiska stålbadet är över. Både Panasonic och Sony har släppt många bra, intressanta och innovativa kameror de senaste åren och de båda företagen behövs som motvikt mot de trögtänkta drakarna som gärna håller sig ett par steg bakom täten och helst inte gör några förhastade rörelser.

För er som vill sätta er in lite mera i den akuta ekonomiska krisen som drabbat Sony, Panasonic och Sharp rekommenderar jag den här artikeln i SvD Näringsliv: Japanska jättar i djup kris

Text och foto: © Mikael Good 2013, All rights reserved.