"Måla med ljus"
The Russian Connection
Trots att jag inte är ryss blev jag för tre veckor sedan inbjuden att gå med i en grupp för ryska dokumentärfotografer. Skaparen och moderatorn av gruppen tycker att jag har en mycket rysk fotostil och därför ville han ha med mig.
Det var nästan så att jag baxnade när jag gick igenom namnen på de andra 73 personerna som ingår i gruppen. Det var idel kända namn och många av fotograferna i gruppen tillhör mina egna favoriter. Det är nästan så att jag känner mig lite malplacerad, men å andra sidan tror jag att jag kommer att kunna få riktigt bra feedback på mitt material i gruppen och kanske kan jag även få vara med och bidra med något till någon eller några. Att få bra och kunnig feedback är viktigt för mig som har som strävan att växa och utvecklas som fotograf och skribent och den möjligheten tror jag att jag kommer att få i den här gruppen.
Det finns de som påstår att dokumentärfotot är på väg att dö ut i Sverige. Jag tror att det kan bero på att många duktiga berättare i det här landet väljer att filma i stället för att fota, i vilket fall som helst är Sverige ett land som har dokumentärfilmare av absoluta världsklass. Men i vårt östra grannland Ryssland lever och frodas dokumentärfotogenren i allra högsta välmåga. Och det är inte bara i Ryssland som genren frodas. I stort sett i alla länder som tidigare låg innanför järnridån finns det många riktigt bra dokumentärfotografer som för genren framåt och vidare.
Matsalen på en internatskola i en liten ort söder om St: Petersburg © Mikael Good, All Rights Reserved.
Klicka på den följande länken om du vill se bilderna i bildspelet på din mobil eller läsplatta: http://www.flickr.com/photos/61029780@N06/sets/72157632859125683/
Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved.
Vad är Street Photography?
Debatten om vad som är Street Photography (gatufoto) eller inte böljar fram och tillbaka i olika forum på internt. Jag har valt att inte kasta mig in i den stundtals rätt så infekterade debatten trots att jag har stretat en hel del på gatan med min fotoapparat genom åren.
Anledningen till att jag inte ger mig in i debatten med hull och hår beror på att jag inte längre kallar mig för gatufotograf. Jag är egentligen inte någon titelmänniska men om man ändå ska försöka sätta mig i ett fotografiskt fack skulle jag själv välja att kalla mig för dokumentärfotograf. På så vis kan jag samla alla de olika stilarna som ryms inom mitt fotograferande i ett och samma ord. Tack vare det slipper jag att ställa mig i försvarställning för att försvara de traditionerna inom fotografi som jag har valt att följa och kan i lugn och ro fortsätta att koncentrera mig på att fånga ögonblicken av tid med mina tidsmaskiner utan att bli störd av onödigt brus.
När jag kallade mig för gatufotograf strävade jag efter att vara som en anonym och osynlig liten fluga på väggen. Jag stretade upp och ner för gator och torg med min kamera och slet ut otaliga par skor. Men det passade inte mig att vara en anonym åskådare och jag var i ärligheten namn en rätt så medioker gatufotograf trots en och annan fullträff. Men jag är allt för nyfiken på människorna som jag möter och vill gärna veta mera om dem. Och därför passar det mig bättre att vara en deltagande dokumentärfotograf. Där mina bilder får växa fram i umgänget med personerna som jag möter.
Bilderna i bildspelet som pyntar detta inlägget är tagna under mitt besök i Qing Hai i mitten av Kina i december 2004. Surfar du på mobil eller padda kan du titta på bilderna om du klickar på den följande länken: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633287790404/
Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved
Artikelserien om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé
Det finns en del olyckskorpar som hest kraxar ur sig att djuplodanden reportage i text och bild tillhör en svunnen tid och inte är något som vare sig tidningarna eller deras läsare längre är intresserade av. I det första fallet är jag benägen att till viss del hålla med olyckskorparna men när det gäller läsarnas intresse tycker jag av egen erfarenhet annorlunda.
En av anledningarna till att jag tycker annorlunda är att de reportagen som jag tidigare har fått publicerade i olika tidningar både inom som utom landet har rönt stor till mycket stor respons bland läsarna. Min senaste artikelserie om de glömda barnen i Ryssland blev en smärre succé med nästan 20.000 inklick i mina båda bloggar och nästan 6.000 besökare på mitt Flickr-konto. Framförallt var det kul att se att antalet besökare från både Ryssland och USA ökade ganska så rejält i min blogg på blogger. I vissa av inläggen kom majoriteten av läsarna från de båda länderna En klar majoritet av läsarna till de engelska artiklarna kom från de länderna. Jag vet även att ryska beslutsfattare har läst artiklarna då jag har kunnat spåra en del av besöken till den ryska duman via Google Analytics. Men trots succén väljer jag nu att avsluta min artikelserie om de glömda barnen i Ryssland för denna gången. Istället kommer jag att blicka vidare mot mer närliggande områden.
Därmed inte sagt att mitt engagemang för Ryssland och familjecentret Grace är över. Jag kommer att fortsätta att publicera en del reportage i text och bild om människor som jag mött i Ryssland. Jag måste säga att jag är väldigt tacksam över all den positiva respons och det beröm som jag har fått från både vanligt folk som yrkesverksamma författare, fotografer och reportrar! Men jag väljer att inte låta allt berömmet stiga mig över öronen. Jag vill hellre peka på situationen för dem som jag har umgåtts med i mina reportage, det är de som förtjänar att uppmärksammas och inte jag. Jag har arbetat med artikelserien på min fritid och jag har inte tjänat några pengar på den. Min belöning är att de människorna som jag skrivit om förhoppningsvis ska få den hjälp och det stöd som de behöver för att kunna hålla näsan ovanför vattenytan. Men jag när ändå en liten förhoppning om att artikelserien ska leda fram till att jag ska få full lön för den tid som jag lagt ned genom att jag åter ska belönas med ett fast arbete.
Jag har fått en del frågor om jag kommer att göra en uppföljning på Jayer - dödens hus. Det kommer sannolikt att bli en uppföljning men jag kommer inte själv att göra den. Jag har tipsat en rysk fotojournalist om Jayer och han är mycket intresserad av att ta upp stafettpinnen och göra ett mer djupgående reportage om människorna på Jayer över tid. Han arbetar på ungefär samma sätt som mig och han har fördel av att han bor i nära anslutning till Jayer och kan språket vilket krävs för att kunna tränga in på djupet i ämnet. Själv kommer jag att ta en liten paus från Ryssland och koncentrera mig på lite mer närliggande områden.
Ett sådant område är den svenska förorten som var ordentligt på tapeten för en månad sedan. Jag tror att det finns en väg ut ur problemen i förorten. Faktum är att det pågår en hel del spännande arbeten runt om i landet som skulle kunna vända utvecklingen åt rätt håll men det talas tyvärr ganska så tyst om det i media. Anledningen är att det inte är riktigt politiskt korrekt att lyfta fram dem. Men jag bryr mig inte om vad som är politiskt korrekt eller inte och jag kommer snart att publicera ett reportage som min fru och jag har gjort om en nysvensk pastor som arbetar långt utanför kyrkans väggar och som har lyckats med bedriften att i mångt och mycket göra det omöjliga möjligt.
Här följer en länklista över alla artiklarna som ingår i serien de glömda barnen i Ryssland, en del av dem är skrivna på engelska och andra på svenska:
JAYER - dödens hus
De glömda barnen i Ryssland
The Miracle baby from St. Petersburg
Mirakelbabyn som gav sin mamma ett nytt liv
There was a girl named Lisa
En trygg famn för Lisa
Klockan klämtar för de föräldralösa barnen
A Oasis Of Grace In The Darkness
Grace is a thought that can change the world
Saving Grace - How to make a good investment
Det går inte att tysta frihetens röst
Det finns många sätt att blogga på, en del för dagbok över sitt liv, en del gör bloggen till ett stort offentligt fotoalbum. Det finns många fler sätt att blogga på men en svensk blogg är i mångt och mycket ett rop efter uppmärksamhet, ett stort se mig för här är jag! Men i andra länder förs en desperat kamp för frihet och demokrati i bloggarna.
Förutom att blogga om sig själva är det många som skriver om teknik. Det kanska beror på att det inte kräver något djupare engagemang att skriva om teknik, det är bara att ta några bilder på en kamera, ladda in ett par bilder i bloggen och skriva några lösryckta meningar och sedan trycka på publicera. I vart fall så gnuggar säkert marknadsavdelningarna på de stora kameratillverkarna händerna över all den gratisreklam som de får genom exempelvis bloggarna på Fotosidan. Det vore intressant att få reda på hur mycket Fotosidan har varit med och påverkat kameraförsäljningen i Sverige sedan starten 2001. I vilket fall som helst borde de som driver Fotosidan ha provision :)
I många länder fungerar bloggar som frihetens röster och de drivs av människor som drömmer om demokrati och frihet. De avslöjar envist korrupta politiker och maktens män. Det är inte allt för ovanligt att bloggare har fått vara med och avsätta maktens män och kvinnor efter att de har avslöjat dem med handen i kakburken. Media i de länderna ägs allt som oftast av makten och de ger bara sin rentvättade och politiskt korrekta bild av vad som händer. I bloggar kan läsarna få ta del av den otvättade sanningen av människor som för en envis kamp för demokrati och yttrandefrihet mot förtryck, censur och orättvisor. Bloggare som kämpar för sanningen får ofta betala ett högt pris genom trakasserier, misshandel, fängelse och till och med ond bråd död. Men så snart en bloggare har tystats av maktens män träder en annan fram. Det går inte att tysta frihetens röst.
Ni som har följt min blogg över tid vet att den kan handla om precis vad som helst men att tyngdpunkten allt som oftast har legat på mitt stora engagemang för människor i nöd. För min del har det varit ganska så framgångsrikt att föra det samtalet i min blogg. Det är många som har fått upp ögonen för de problem och orättvisor som finns i vår omedelbara närhet genom bloggen och förhoppningsvis eller rättare sagt vet jag att många människor som jag har skrivit om har fått hjälp och stöd genom personer som läst min blogg.
I december 2010 publicerade jag ett stort antal artiklar i min blogg om lettiska familjer som jag hade träffat och delat ut julpaket till. Ni kan läsa de artiklarna här om ni vill: Ett kallt land med många varma människor. Som ni säkert såg har 5829 personer klickat in till det blogginlägget till dags dato. Det manliga givandet ökade i vart fall kraftigt den månaden och det kom in mycket pengar till lettiska familjer i nöd via mina läsare. En del gav en hundring eller två och andra tiotusentals kronor. Jag vet tyvärr inte riktigt hur mycket pengar det rörde sig om men uppskattningsvis tror jag att det kom in en bit över 100.000 kronor.
Trots att biståndsorganisationen som jag arbetade för fick ordentlig valuta för sina pengar har jag inte fått åka tillbaka till Lettland och göra fler reportage för dem. Märk väl att jag inte är bitter. Jag är faktiskt glad och tacksam för att jag fick chansen att vara med och göra skillnad för människor som jag bryr mig om. Men jag erkänner att jag är frustrerad över att de inte samlar in så mycket pengar som behövs idag. Det betyder att färre personer får den hjälp som de behöver och samtidigt vet jag att jag lätt skulle kunna dra in de pengarna som behövs för att inte verksamheten ska behöva bli lidande…
Text och foto: © Mikael Good, 2013
Grace är ett ljus i mörkret
Platser som Jayer i St Petersburg är mörka platser som dömer unga människor som aldrig fått en ärlig chans i livet till en allt för tidig grav. Även om situationen är tuff för före detta barnhemsbarn som har utexaminerats från institutioner i Ryssland finns det några oaser av nåd i mörkret.
När barnhemsbarnen i Ryssland blir myndiga får de inte längre bo kvar på de institutionerna som de växte upp på. Trots att de inte vet hur de själva ska klara sig i världen utanför barnhemmets väggar. De har inte fått lära sig att hantera de olika livsproblem som de nu möter. De är helt ensam och har inte några föräldrar, mor- eller farföräldrar, syskon eller andra släktingar som bryr sig om dem och som kan hjälpa dem. De saknar ofta de vardagliga kunskaper som andra barn fått lära sig i sina familjer. Som att städa, tvätta kläder, laga mat och hantera ekonomin. De känner sig ofta helt ensamma och utlämnade och det är precis vad de är.
Statistiken för före detta barnhemsbarn i Ryssland är mycket dyster. Endast 10% av dem kommer att kunna anpassa sig till ett normalt liv. De övriga 90% är dömda till ett liv i misär som ofta sätter dem i en allt för tidig grav. Några av dem kommer att lockas in i prostitution eller kriminalitet, en del av dem blir alkoholister eller narkomaner. Många av dem blir hemlösa eller soffsurfare och några av dem tar sina liv.
Jayer är gatuslang för en kvinna som är villig till vilken form av sexuell handling som helst med alla som hon möter. Det är också namnet på ett icke färdigställt sjukhus i S: t Petersburg. Jayer är ett hus av död där unga prostituerade säljer sina kroppar för knarkpengar, de sprider HIV till kunder som ofta vägrar att använda kondom. Det är en plats där heroinmissbrukare injicerar långsam död i sina ådror. De flesta av dem är HIV-positiva och när de delar sina nålar delar de också sin dödliga sjukdom. Jayer är också en plats där hemlösa människor i olika åldrar bor och en plats där unga hipsters träffas för att ha Rave partyn på helgerna. De som kommer till Jayer exponeras för GHB och heroin och många av dem slutar som missbrukare när de i ren dåraktig nyfikenhet prövar på drogerna.
Nästan 70% av alla heroinmissbrukare i Ryssland är ungdomar. Platser som Jayer går att hitta över hela landet. Uppskattningsvis är mellan 1,5 till 3 miljoner av 142 miljoner ryssar heroinmissbrukare. De ryska myndigheterna står inte maktlösa inför det stora narkotikaproblemet i landet. Under de senaste åren har myndigheterna satsat mycket pengar på drogförebyggande arbete bland ungdomar. De försöker även begränsa utbudet av heroin och andra droger som flödar in från framförallt Afghanistan. Sedan talibanregimens fall i slutet av 2001 har heroinproduktionen ökat markant i Afghanistan och drygt 21% av det heroin som produceras i Afghanistan går till Ryssland.
Även om framtiden för barnhemsbarn ser mycket mörk ut så finns det några oaser av nåd i Ryssland. En sådan oas av nåd är Grace Family Center som ligger i ett rysk-ortodoxa kloster i St Petersburg. Arbetet på Grace är mycket framgångsrikt och enligt Valentina som är volontär chef på Grace har 90% av de före detta barnhemsbarnen som fått hjälp och stöd på Grace kunnat anpassa sig till ett normalt liv. För dem som aldrig har haft en egen familj är platser som Grace Family Center värda sin vikt i guld.
På Grace Family Center kan barnhemsbarn träffa och umgås med vuxna som ger dem stöd och uppmuntran och hjälpa dem utvecklas till självständiga individer med en stark självkänsla. Personalen vid projektet, utarbetar en individuell plan för varje person som kommer till dem. Arbetet på Grace bygger på kristna principer. Ungdomarna bjuds in i en miljö där de kan träffas och umgås. Om de själva vill kan de få ta del av den frälsande nåden som finns i Kristus. Självklart är alla välkomna till Grace, ingen skillnad görs på dem som tror och inte tror, alla möts av en varm famn av kärlek.
Även om arbetet på Grace Family Center är mycket framgångsrikt är de i ett skriande behov av pengar sedan två av deras huvudsponsorer utan förvarning dragit sig ur samarbetet. De motiverade beslutet med att de istället valt att fortsätta arbeta med mindre barn i andra delar av världen. Om Grace Family Center inte får tag på nya sponsorer är risken stor att den framgångsrika verksamheten måste läggas ned i januari nästa år.
Kanske är det just du som läser denna artikel som ska se till så att Grace Family Center ska kunna fortsätta med sitt viktiga arbete bland de minsta och svagaste grupperna i Ryssland. Du kan stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig eller genom att donera pengar till dem via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: www.starofhope.us
"När man hjälper de fattiga lånar man till Herren, och han ger igen med god ränta!". - Ordspråksboken 19:17
Klicka på den följande länken om du vill se bilder från Grace Family Center och samtidigt passa på att kolla in Flickrs nya utseende: http://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157633123794556/
Text och foto © Mikael Good, All Rights Reserved