Exklusiv premiär för Le Viseur nummer två på Fotosidan

Det känns skönt att kunna inleda ett blogginlägg med orden SUCCÉ i stor stil. Succé är just precis vad Le Viseur Magazine har gjort. I en stilla förhoppning hade vi i redaktionsgruppen på Le Viseur hoppats på att tidningen skulle få 5 000 läsare. Nu är vi uppe i över 36 000.

Nu återstår det att se om detta nummer också blir en stor succé. Med tanke på den höga kvaliteten på materialet hoppas jag att det blir så och jag ser redan fram emot att få sätta igång att jobba med Le Viseur nummer tre som dyker upp den 30 september.

Text och foto: Redaktionsgruppen på Le Viseur Magazine genom Mikael Good.

Än lever missionshuset i Björkenäs

Utsikten från Missionshuset i Björkänäs är verkligen bedårande.

Det varma pingstvädret och det vackra landskapet formligen ler mot oss när vi sakta letar oss fram genom det kuperade småländska landskapet i vår bil. Vi är på väg för att möta några eldsjälar bakom Björkenäs missionshus som ligger vid sjön Ören i norra Småland.


Några av eldsjälarna bakom Missionshuset i Björkenäs, från vänster Ryno Anderssson, Ann-Lis Lönn, Ingemar Karlsson, Birgit Eksteth Karlsson och Margareta Andersson.



Det är verkligen roligt att lyssna på Ingemar, han är verkligen engagerad i sin bygd och hans tal, mimik och gester bjuder in min fru och mig i berättelsen.
– Jag minns när det bodde runt 75 personer här ovanför missionshuset, nu bor ingen kvar. Ingemar Karlsson har växt upp ett stenkast från missionshuset. Han älskar sitt missionshus och berättar med inlevelse och många skratt om det gamla missionshuset.

Ingemar hämtar andan för en kort stund, han tittar ned i backen och samlar sina tankar innan han säger:
– Missionshusstyrelsen bildades 1865 hemma hos von Otter på Östanå slott, bara ett år senare stod Missionshuset klart. När det är väckelse finns inga begränsningar, alla ställde upp och timret i skogen var ju gratis. Det som kostade mest var nog glasrutorna, Ingemar pekar på de gamla fönstren som fortfarande finns kvar.


Detalj ur altartavlan i Björkenäs Missionshus

     

Kvar finns också de gamla träbänkarna - förvånansvärt bekväma att sitta i - den gamla kaminen och altartavlan som sattes upp till missionshusets 75-års jubileum 1941. Går man en trappa upp finns också en nästan intakt skolsal. Samtidigt som man byggde sin gudstjänstlokal passade man också på att bygga en skolsal. Skolan, som drevs av kyrkskolan i Vireda, hade ingen egen lokal, istället samlades man i stugorna. Det var trångt och inte särskilt praktiskt så de driftiga bönderna tog helt enkelt saken i egna händer och byggde skolsal, när de ändå var igång. Skolan fungerade ända fram till 1914 då undervisningen flyttades till Elmeberg, 2,5 km bort. Sedan dess har skolokalen fungerat som del i en pastorsbostad men har nu återställts till sitt ursprungliga skick.
– De gamla skolbänkarna hittade vi på en loge en bit bort, gissa om vi var förvånade att de fanns kvar. Vi har också hittat gamla kartor, skolböcker, foton och en gammal anteckningsbok där jag av en händelse hittade en inventarielista där alla inköp till skolan skrivits upp.


Skolbänkarna som är tidstypiska hittades på en loge en bit bort.

 

Ingemar visar upp en tavla som föreställer den första pingsdagen i Jerusalem.



Församlingen som höll till i Björkenäs upplöstes 1980 och missionshuset sköts idag av en stiftelse. Två helger per år bjuder man in till ekumenisk möteshelg, fredag - söndag och på nationaldagen bjuder man in till sång- och musikmöte.



Missionshuset i Björkenäs är en riktig skattkista för den som är intresserad av historia. För alla andra är platsen också väl värd ett besök med sina fantastiska ängar runt om och sjön Ören, ett stenkast bort, är det en ren njutning att tillbringa några timmar här.



Text: Marita & Mikael Good. Bild: © Mikael Good. 

* Väckelsen vände upp och ner på hela samhället, eller man ska kanske säga tvärt om, samhället vändes rätt igen. I mitten av 1800-talet drack svensken i genomsnitt 40 liter sprit per person och år.

En digital Leica är helt rätt val för mig

Jag brukade påstå att kameran inte hade någon större betydelse för bilderna. Men sedan jag började fota med en digital M Leica har jag fått tänka om. Tack vare Leican har jag kunnat växa ett par storlekar i mitt uttryck.



Det tog mig ett par veckor innan jag blev kompis med Leican och det kompisskapet har nu vuxit till en djup vänskap som redan har resulterat i många riktigt bra bilder (jag väljer dock att hålla på de allra bästa bilderna till senare tillfällen). Ju mer jag använder Leican desto mer övertygad blir jag om att det är den rätta kameran för mig. Spegelreflexkameror är allt för stora och klumpiga särskilt i kombination med ett par ljusstarka objektiv. Det är även svårt att sätta fokus rätt vid manuell fokus med en spegelreflex och autofokusen har oftast en utsökt förmåga att inte hitta rätt när den behövs som mest. Leican glider lätt ned i min lilla kameraväska och tillsammans med ett litet objektiv är den en relativt kompakt liten kamera som ändå kan prestera riktigt bra resultat. Att ställa skärpan med hjälp av den exakta mätsökaren är barnsligt enkelt och min missfrekvens har sjunkit betänkligt.



Det är alltid lätt att vara efterklok men jag önskar att jag hade tagit det här steget långt tidigare. Jag har tidigare köpt objektiv och kameror som jag behövde i jobbet och inte de kameror och objektiv som jag främst ville ha och behövde. Men nu har jag tänkt om och sålt min dyra Canonutrustning och valt att satsa på betydligt mindre och smidigare kameror och objektiv utan att för den delen kompromissa med bildkvaliteten. 



Mätsökarkameror är helt rätt för mig och Leican har gett mig det lilla lyft i mitt fotograferande som jag strävat efter. Själva finessen med den digitala Leican är att den inte har några finesser . Det känns faktiskt som om jag fotade med en analog Leica, men med den stora fördelen att filmen redan är scannad och klar när jag kommer hem. Men kom ihåg att kameran bara är ett verktyg för att förmedla det som man ser och känner. En kamera eller ett objektiv kan lika väl komma i vägen för dig och dina motiv och därför gäller det att göra rätt val så att inte tekniken tar död på passionen.



För min egen del har mitt kameraval haft stor betydelse för mitt fotograferande. När jag satt fast i den tunga spegelreflexvärlden hämmades mitt fotograferande allt som oftast då jag kände mig obekväm med en stor och klumpig kamera som täckte mitt ansikte. Jag känner mig såpass bekväm med Leican att jag gärna tar ett eller två steg framåt när det behövs och det är inget annat än balsam för mina bilder. Ni får ursäkta att jag blandar in engelska i en svensk text men följande fras är tyvärr oöversättlig: It´s time for me to go from Good to Great, with a Leica in my hand :)


Alla bilderna i det här inlägget är tagna med en digital Leica och ett Summicron-C 2,0/40 mm i befintligt ljus.

Text och foto: © Mikael Good, 2012. All rights reserved 

Inskick till Le Viseur nummer 2

Den 31:a maj är sista dagen för er som vill skicka in bilder och reportage till andra numret av Le Viseur. Första numret har i nuläget haft drygt 35 000 läsare och målsättningen är att nästa nummer ska få minst lika många. Genom att skicka in bilder och reportage till Le Viseur får du därmed en ypperlig chans att nå ut till en större läsarkrets.

 

Alla som vill får vara med. Färg eller svartvitt? Analogt eller digitalt? Valet är ditt. Skicka 4-6 fotografier (minst 1 400 pixlar på längsta sidan, men gärna större) till [email protected] och berätta gärna lite om dig själv. Vi behöver åtminstone ditt namn, födelseår och nuvarande bostadsort.

Nummer två kommer ha både större djup och bredd. Intervjuer, reportage och – framförallt – många fantastiska dokumentärfotografier kommer att samsas i numret. Och som inte det vore nog kommer nästa nummer finnas i två version – en svensk och en engelsk.

Sprid vidare på Facebook, Fotosidan eller andra ställen där intresse kan finnas.

Följ gärna Le Viseur på Facebook: https://www.facebook.com/Le.Viseur.Magazine

Redaktionsgruppen på Le Viseur Magazine genom Mikael Good

Le Viseur blev en stor succé nu är det 15 856 som har läst tidningen

När vi började planera en ny fototidning för samtida dokumentärfoto i slutet av förra året trodde jag att det första numret inte skulle få mer än 1500 läsare. Två dagar efter premiären har Le Viseur haft över 15 856 läsare från jordens alla hörn.



Det är oftast inte så lätt att erkänna att man har haft fel men i det här fallet är det enkelt. Även den övriga redaktionsgruppens målsättning på 5000 läsare innan nummer två som kommer ut den 30 juni har överträffats rejält :)



Hittills har jag bara mött positiva kommentarer om tidningen även från dem som jag trodde skulle vara skeptiska. Det verkar som om Le Viseur har en viktig plats att fylla i en tid då annonser, prylrecensioner och tekniksnack översvämmar de andra fototidningarna. 

När jag skrev det här inlägget i morse hade Le Viseur haft 2 169 läsare. Klockan 22.45 har vi haft 15 856 läsare och det utan någon annan draghjälp än den digitala djungeltelegrafen i form av blogginlägg, twitter och facebook. Rätt använda är sociala medier utmärkta marknadsföringsredskap.

De flesta besökarna kommer från Sverige, därefter Polen. Ryssland, Tyskland, England och USA har också genererat en del trafik.

Klicka på den följande länken om du vill läsa det första numret av Le Viseur:

Fungerar inte den inbäddade versionen? Tryck här.

Följ gärna Le Viseur på Facebook: https://www.facebook.com/Le.Viseur.Magazine

Text och foto: Mikael Good