La Vida Es Un Carnaval

I lördags samlades drygt tusen människor i olika åldrar och med olika ursprung för att fira årets Öxnehagadag. I år var sambaskolan A Bunda på plats. Med sin färgsprakande och svängiga inledning av dagen hjälpte de till att höja festivaltemperaturen rejält.
– La Vida Es Un Carnaval (livet är en karneval), utbrast en kvinna i publiken med rötter i Chile när hon omfamnades av sambarytmerna.

Under ett par år har det kommunala bostadsföretaget Vätterhem arrangerat Öxnehagadagen tillsammans med föreningar och organisationer som är verksamma i stadsdelen Öxnehaga i Huskvarna. Ett av inslagen under dagen är ett karnevalståg, där dagis, skolor, föreningar och församlingar gått med. En lokal sambainfluerad danstrupp har tagit täten i tidigare karnevalståg, men trots att de har kämpat på har den rätta karnevals- och feststämningen ändå inte riktigt velat infinna sig.

I år bestämde sig Vätterhem för att satsa lite extra för att höja partytemperaturen. De tog kontakt med sambaskolan A Bunda från Göteborg, som med sina 170 medlemmar är en av Europas största sambaskolor. A Bunda som har uppträtt på festivaler och karnevaler runt om i Europa och Sverige tackade ja till att medverka.

När det var dags för årets Öxnehagadag fanns ett hundratal medlemmar från A Bunda på plats. I sina färgsprakande dräkter dansade de fram på Öxnehaga, och bjöd på svängiga rytmer, skir glädje och energisk sambadans som stöddes av en stor grupp med rytmiska slagverkare. Den rätta feststämningen infann sig direkt, och de drygt tusen åskådarna som samlats utmed karnevalsvägen fick nästan nypa sig i armen för att förstå att de var i Sverige och inte i något sydeuropeiskt land.

Bilderna i artikeln är tagna med Leica M 240 + 7Artisans 28/1,4 samt Sony A7rII+Canon EF 70-200/4 IS

Text och foto: Mikael Good

Umgås fram dina bilder

Mitt fotograferande exploderade när jag började röra mig i händelsernas centrum och umgås fram mina bilder. Innan dess var jag bara en tyst betraktare som försökte gömma mig bakom kameran, i ett desperat försök att vara som en fluga på väggen.



Vändpunkten kom på en reportageresa till Kina för 15 år sedan. Som vit man var det omöjligt för mig att inte synas. Stora skaror följde varje steg som jag tog. Jag stod mitt i händelsernas centrum, och tvingades att ta ett steg ur den fotografiska komfortzonen och börja interagera med människorna som jag mötte. I Kina föddes mitt nuvarande sätt att umgås fram mina bilder, och det är en modell som jag har följt sedan dess.



Min dokumentära förebild är Josef Koudelka. För mig är han facit för dokumentärfoto. Koudelka umgås fram sina bilder, han är tydlig med vad han gör och han vinner människors förtroende. Han är inte bara en tyst betraktare utan delaktig i det som händer, det är det som gör hans bilder så levande och pulserande och som ger dem en sådan närvaro och slagkraft. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ska se utan att synas är bara rent trams som har fördärvat flera generationer dokumentärfotografer, ni som gör så sluta med det och börja umgås!



Det finns egentligen inget färdigt recept för dokumentärfoto. Det handlar om hurdan man är och vart man själv står som människa och vad man är intresserad av. Men om det fanns ett färdigt recept för god fotografi skulle det säkerligen lyda som följer:
“God fotografi blir alltid till i den enkla punkt, där man själv står som människa. Det betyder att objektiven endast är en förlängning och fördjupning av fotografens personliga sätt att se och skapa relationer till omvärlden. Det räcker egentligen inte med att han har ämnen. Ämnena måste vara en del av fotografen själv.” - Sune Jonsson



Bilderna i inlägget har tagits under en reportageresa till södra Serbien. De flesta personerna tillhör den romska minoritetsbefolkningen i landet, och jag känner många av dem. Jag kommer att återkomma till Serbien, just nu är det mycket spännande saker som händer i landet, och det vill jag vara med och dokumentera i text och bild.











Text och foto: Mikael Good

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla

Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.

En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.

De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good

Kinesiska M-objektiv för kräsna fotografer

Kinesiska objektiv har oftast dåligt rykte på grund av dålig mekanik och usla optiska prestanda. Men nu gör en liten kinesisk objektivtillverkare allt för att ändra den bilden. Med två utsökta objektiv med M-fattning visar de att kineser också kan göra objektiv som tilltalar en kräsen målgrupp.

Som dokumentärfotograf arbetar jag ofta i dunkla miljöer. Då behöver jag objektiv som har stor bländaröppning, gärna i kombination med snygg och krämig bakgrundsoskärpa. Tyvärr är sådana objektiv oftast väldigt dyra, eller allt för stora och klumpiga. Det är inte någon kombination som jag är speciellt förtjust i, och därför har jag allt som oftast fått nöja mig med objektiv med ett steg högre bländartal än önskat. Men nu behöver jag inte kompromissa längre! Ett litet kinesiskt företag som grundats av entusiaster levererar högkvalitativa objektiv som faller mig i smaken.

Det kinesiska företaget 7Artisans (artisan är kinesiska för hantverkare) grundades av några optikentusiaster över en middag sommaren 2015. Då bestämde de sig för att plocka fram och tillverka de objektiven som de själva ville ha. Objektiven skulle hålla hög klass för att kunna användas tillsammans med Leicas M-kameror och även med andra spegellösa kameror. Sedan dess har företaget lanserat en hel del olika objektiv till spegellösa kameror. I det här inlägget har jag valt att skriva om två M-objektiv som de har lagt lite extra krut och passion på.

Det första objektivet som lämnade fabriken ett år efter grundandet var DJ-Optical 7Artisans 50mm f1.1. Objektivet är mätsökarkopplat och byggt för kameror i Leicas M-serie. Trots att det med sina drygt 3000 kronor är förhållandevis billigt, håller det hög mekanisk och optisk kvalitet. 7Artisans 50mm f1.1 håller måttet mot dyrare objektiv som Voigtländer 50/1,1 Nokton, och det gamla Canon 50mm f/0.95. Leica Notctilux-M 50mm F/0.95 ASPH är givetvis bättre på alla plan, men det skiljer 104 000 kronor i pris mot 7Artisans 50mm. Personligen lägger jag hellre de pengarna på något annat.

I slutet av förra året släppte 7Artisans 28mm f1.4 ASPH som är ett mycket spännande objektiv för dokumentärfotografer. Precis som 50/1,1 är det mätsökarkopplat och håller mycket hög optisk och mekanisk kvalitet. Efter att jag tagit del av ett test, och sett bilder tagna med objektivet bestämde jag mig för att köpa det. Objektivet har i princip suttit på kameran sedan dess, och det kopplar perfekt med mätsökaren på min Leica. Trots att 7Artisans 28mm f1.4 ASPH inte kostar med än 4300 kronor står det inte Leicas motsvarighet långt efter. Men Leicas objektiv är framförallt mindre, vilket gör att det inte skymmer mätsökaren lika mycket.



Jag använder även mina M-objektiv tillsammans med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. I och med den höga ljusstyrkan ställs autofokusen snabbt även i dunkelt ljus. Det är sällan som den börjar jaga, och pålitligheten är tillräckligt hög för att räcka till i arbetet. Autofokus och ljusstarka objektiv är förövrigt en bra kombination, det är lite svårt att snabbt sätta skärpan rätt på bländare 1,4 med manuell fokus. Närgränsen på M-objektiv brukar inte vara den bästa, men med hjälp av Techart-adaptern kommer man några decimenter närmare.

De som arbetar på 7Artisans gör de objektiven som de själva vill ha, utan att kompromissa med mekanik och optisk kvalitet. De har visat att kineser också kan göra riktigt bra och prisvärda objektiv. Jag tycker om att stödja sådana intiativ, och hoppas att fler gör det, så att 7Artisans fortsätter att tillverka trevliga och prisvärda objektiv med M-fattning. Nu hoppas jag att 7Artisans plockar fram ett 21/1,4 och ett 90/1,4 med M-fattning för att göra sin M-serie än mer komplett för oss dokumentärfotografer som gärna arbetar med spegellösa kameror.



Här kan du läsa mer om 7Artisans

Här kan du läsa en utförlig test av 7artisans 28mm f1.4 ASPH

Här kan du läsa en test av 7Artisans 50mm f1.1

Text och foto: Mikael Good

Snösmockebilden kom med i tidningen

Natten mellan den 8 och 9 januari slog en snösmocka till mot de södra delarna av landet. I en del städer och samhällen på småländska höglandet ställde snön till stora problem. Men i motorsågsstaden föll inte mer än en dryg decimeter under nattens småtimmar vilket gjorde att de befarade trafikproblemen uteblev.  



Under morgonpromenaden till jobbet stannade jag till och tog några bilder av snökaoset. Återigen satt Techart PRO-adaptern på kameran. Förutom 28/1,4 som har blivit något av ett standardobjektiv, hade jag med mig ett Summicron M 90/2. Fokuseringen var relativt snabb i det morgonskumma ljuset, och den här gången fick bilderna det tryck i färg och konstrast som mitt Canon 100/2 inte riktigt kan leverera.



Jag blir allt mer imponerad av Techart PRO-adaptern. Och kan varmt rekommendera den till dig som har gammal fin M-objektiv liggande. Det är faktiskt väl värt att köpa en begagnad Sony A7rII för att använda tillsammans med M-objektiv och en Techart PRO-adapter. Men kolla först upp att optiken är kompatibel med kameran och inte lider av smearing eller allt för oskarpa hörn. A7rII är inte gjord för M-objektiv, men den lämpar sig väl att använda ihop med en del M-objektiv. Om någon läsare har en bra länk till en kompabilitetslista får du gärna dela med dig av den.



Den översta bilden i inlägget tog jag från mitt kontor med ett 28/1,4 strax efter klockan 8 på morgonen. Den var förövrigt med i tidningen idag. De övriga bilderna i inlägget tog jag på min väg till jobbet, och de har bara publicerats i bloggen.

Text och foto: Mikael Good