Bildreportage från förorten

Global Outreach Day är ett intiativ som syftar till att få världens kristna att berätta om Jesus. Tanken är att Jesu sista ord till sina lärljungar i Markus 16:15 - "Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen" borde vara församlingens första prioritet. 

Global Outreach Day anordnades den sista lördagen i maj, och miljontals kristna runt om i världen deltog. På grund av coronapandemin anordnades Global Outreach Day bara på två orter i Sverige - Göteborg och Jönköping. De deltagande församlingarna i bägge städerna valde att söka sig ut till invandrartäta förortsområden. I och med att Råslätt ligger i mitt närområde packade jag ned Leican och Sonyn i min Billinghamväska och begav mig dit för att dokumentera händelsen.

Det hela blev ett reportage som jag satte ihop under söndagen, och jag kunde leverera det till tidningen tidigt på måndagen. Reportaget finns i tryckt form att läsa i dagens tidning för prenumeranter, men det finns även i digital form: https://www.varldenidag.se/nyheter/de-tog-evangeliet-till-utsatta-forortsomraden/reptfa!eiKM0gSaQwkKarOcAx9P0Q/

Text och foto: Mikael Good

Vilken cool kamera, är det en Fuji?

Läkare, tandläkare, direktörer, hipsters, eller andra penningstinna grupper tänker många fotografer på när de hör det klassiska kameramärket Leica nämnas. Men det finns faktiskt en del reportagefotografer som gärna arbetar med Leica, en av dem är jag.

Jag har alltid legat en bit under snittlönen för män i min egen ålder med samma kompetens och utbildning som mig. Men trots det går det ingen nöd på mig, och jag har haft råd med ett antal digitala Leicor genom åren. Hemligheten är att jag har köpt dem begagnat. Initialt är de dyra men när det har gått ett par år brukar priserna nå nivåer som passar min plånbok.

Personligen tycker jag att silverfärgade och svarta Leicor är lika snygga. När jag arbetat med silver Leicor har det hänt att jag fått frågan om vilken film jag använder och vart jag framkallar den. Med en svart Leica väcker jag inte lika mycket uppmärksamhet. Även om det är glesare mellan frågorna händer det att folk reagerar på kameran, men kanske inte alltid på det sätt jag förväntar sig. En ung man som såg mig med kameran utbrast: ”Vilken cool kamera, är det en Fuji?”.

När jag körde med Fujifilm X-Pro2 fick jag ofta frågan om det var en Leica, men jag hade inte riktigt räknat med att få den motsatta frågan om Leican var en Fuji! Fujis kameror i X-Pro och X100-serierna är Leicaliknande. Det är bra kameror, och de har genomsiktssökare. Med rätt objektiv blir bildresultatet nästan i paritet med Leica, men de saknar den där speciella 3D-looken, och färgerna som man får med Leicaobjektiv. Men framförallt saknar Fujikamerorna mätsökare, en genomsiktsökare är ett bra substitut, men personligen vill jag ha en mätsökare.

När jag jobbar med Leica kör jag oftast med 35mm och hyperfokal. Jag ställer tiden på 1/250 dels sekund, bländaren på 8 och avståndet på 5 meter, och ASA på auto med 100 i botten och 2500 i topp. Mätsökaren använder jag främst när jag behöver finlira på bländare 2, 2.8 eller 4, och när jag använder ett ljusstarkt normalobjektiv eller kort tele tar jag hjälp av en EVF-sökare som jag sätter i blixtskon.

Förr när jag använde film, och var ivrig att framkalla den och se resultatet brukade jag klämma av de sista bildrutorna framför spegeln för att inget skulle gå tillspillo. Många Leicafotografer gjorde samma sak, och för många blev det som en ritual att göra så, det kanske är en förklaring till att det är såpass vanligt bland Leicafotografer att ta självporträtt.

Text och foto: Mikael Good

Det bästa vidvinkelobjektivet för Leica M

Under våren skulle jag åkt på två reportageresor och gjort ett reportage på hemmaplan från en stadsdelsfest. Allt har tyvärr blivit inställt på grund av corona. Istället har jag passat på att gå igenom bildarkivet, och gått igenom fotoutrustning i syfte att sälja av det som jag knappt använder.




Men innan jag har sålt av överskottet av kameror och objektiv, har jag testat dem ordentligt. En av kamerorna som jag testade var Sony A7s som jag skrev om igår. Efter att jag publicerat artikeln tog jag en promenad med kameran, och passade på att testa ett onödigt skarpt Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM på den.




Objektivet presterar riktigt, riktigt bra på Leica M-kameror. Men har inte övertygat när jag använt det på Sony A9 och A7r II. Jag bestämde mig för att testa det på A7s och fäste det på kameran med hjälp av en Novoflex-adapter. Att jag inte använde Techart PRO adaptern som ger autofokus med M-optik på Sonykameror beror på att den tyvärr inte fungerar med A7s.




Jag blev positivt överraskad. Objektivet presterar nästan lika bra som på mina Leica M. Kantskärpan är godkänd men inte riktigt lika bra som på Leica. Det blir färgskiftningar i bilden, men inte värre än att det enkelt går att rätta till i ACR, och kör man i svartvitt spelar de ingen roll. Jag kommer definitivt att använda Zeiss 21/2.8 ZM på Sonyn igen. Faktum är att det trots begränsningarna är det bästa 21mm som jag har kört med på Sony.

Objektivet har ingen autofokus. Men ställer jag objektivet på 2 meter har jag skärpa från drygt 1 meter till oändligt på bländare 8. Sony A7s är brusfri upp till 6400 ASA vilket gör att det bara är sätta tiden på 1/250, ASA på auto och tuta och köra utan att behöva göra några inställningar. Behöver jag köra på 2.8 kan jag enkelt ställa skärpan med hjälp av de fokuseringshjälpmedlen som finns i kameran. Men jag längtar till den dag då jag kan montera objektivet på kameran och ge mig in i en folksamling igen. 21mm är en härlig brännvidd att fota människor med.




Zeiss 21/2.8 ZM borde vara ett obligatoriskt objektiv för alla Leica M fotografer. Bättre än så här blir det inte oavsett märke och prislapp. Leica har förvisso ett 21mm som är lika bra, men prisskillnaden är oförsvarbar. Jag har förståelse för att en del pungar ut tiotusentals kronor för perfektion men när det bästa kostar tiotusentals kronor mindre är det bara kapitalförstöring.



Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240, en Sony A7s och ett Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena. Dragarbilden tog jag med en Leica M 240 och ett Zeiss 21mm vid ett bönemöte på Ralingsåsgården i Aneby i augusti, den har tidigare publicerats på omslaget till en dagstidning.



Till sist – Glöm inte att lufta era ljusmaskiner, och kom ihåg att det alltid är bättre att berätta med kameran än att berätta om kameran!

Text och foto: Mikael Good

Coronaviruset slår hårt mot frilansfotografer

En del branscher har blivit hårt drabbade av den pågående coronapandemin. Några som drabbats hårt är frilansfotografer, som har fått se det ena uppdraget efter det andra bli inställt. De uteblivna uppdragen slår hårt mot många frilansare som redan hade en ansträngd ekonomi.



Att jobba som frilansfotograf eller reporter med inriktning på reportage är inte lukrativt. Slår man ihop allt arbete som krävs till ett reportage, såsom research, restid, kontakter, intervjuer, bildtagning, efterbearbetning, och renskrivning av text blir det inte någon hög timlön, gör man sedan avräkning på utrustning såsom kameror, objektiv och dator, blir förtjänsten ännu lägre. 



På Facebook ser jag att många av mina kollegor runt om i världen antingen sitter i karantän eller har begränsad rörelsefrihet. De lägger tid på att redigera bilder, vässa till texter, och drömma om vad de ska göra efter coronakrisen. Många har förlorat stora pengar på inställda resor. När man jobbar som frilans får man oftast betala resan själv, med förhoppning att få tillbaka pengarna när materialet publiceras. Det kan bli ett stort ekonomiskt avbräck om resan ställs in.

Även jag har drabbats. Under våren var det tänkt att jag skulle åkt på två reportageresor. En skulle gått till södra Asien och den här helgen var tanken att jag skulle åkt till Balkan. Men på grund av coronapandemin har bägge resorna blivit inställda, och det är osäkert om jag får tillbaka pengarna som jag lagt ut för hotell och flygresor.

Tanken var att jag skulle gjort en del bild- och textreportage, samt samlat på mig mer material till några egna projekt som jag jobbar med. Nu blir det tyvärr inte så, och det är högst osäkert om det blir några resor i höst eller nästa vinter eller vår. Även på hemmaplan ser det tunt ut med reportage. Sommarens uppdrag som festivalfotograf på en musikfestival är också osäkert. Och de övriga reportagen från lite olika platser i landet som jag tänkt göra, hänger också löst.

Jag sitter inte i sjön trots det ekonomiska avbräcket. Så länge som jag har ett jobb som redigerare på en dagstidning kan jag betala räkningar och mer därtill. Jag trivs med mitt arbete och mina kollegor, men reportagejobben sätter lite extra guldkant på tillvaron. Men jag är medveten om att alla fotografer inte är lika lyckligt lottade, och en del har fått börja sälja av utrustning för att kunna betala hyran och få mat på bordet.

För drygt tio år sedan blev jag av med mitt ordinarie arbete på en dagstidning och mina frilansuppdrag ungefär samtidigt. Det blev ett rejält avbräck på ekonomin. Men jag hade sparat i ladorna, och hade tillräckligt med pengar att ta av innan A-kassan kickade igång efter fem månader utan inkomst… Jag nödgades även att sälja av mina dyrare kameror och objektiv, och köpte istället en billig begagnad kamera och ett par objektiv, som jag kunde använda till ströjobb.



Bilderna i inlägget tog jag under en reportageresa till södra Serbien förra våren. Jag skulle varit med på en liknande tillställning i år, och jag hade nog varit i full färd med att umgås fram fler bilder om inte coronan hade satt punkt för planerna. Jag känner många av dem som är med på bilderna, och jag längtar efter att få möta mina romska bröder och systrar igen.

Text och foto: Mikael Good

En liten och kompetent fujikamera för reportage

Jag tycker om Fujis kameror! De har knappar, och rattar på precis rätt ställen, vilket gör kamerorna lättarbetade och omtyckta av reportage- och gatufotografer. Men på ett par viktiga punkter fallerar de tyvärr.



De senaste åren har jag haft en del olika Fujikameror, det är kameror som designats av entusiaster för entusiaster, och alla knappar och vred sitter precis där de ska. Men trots detta har jag aldrig varit riktigt nöjd med kamerornas egenskaper på höga ASA, eller autofokusens förmåga i dunkla miljöer. Till sist blev mitt missnöje allt för stor och jag valde att gå tillbaka till Sony, som har kameror som är betydligt bättre på höga ASA, och som ställer fokus snabbt och exakt. Men jag måste erkänna att jag gillar känslan i Fujis kameror, och skulle gärna se att både Sony och Fuji slog sina kloka huvuden ihop, och tog fram ett par riktigt bra kameror för entusiaster. 



Trots att jag har sålt bort det mesta av min Fujiutrustning har jag valt att behålla en Fujikamera – XE-2. Det är en liten smidig och kompetent kamera som fortfarande levererar trots att den har fem år på nacken. Särskilt bra blir det i svartvitt, den är en av de bästa digitalkamerorna för svartvitt. I mitt tycke har XE-2:an den bästa Fujisensorn, den har hyffsat snabb autofokus, och den levererar filmlika RAW-filer på höga ASA, tyvärr lider den av smearing i JPG, men kör man i RAW kommer man förbi det problemet.



Det enda som jag saknar är bildstabilisering, vilket är väldigt användbart vid fotografering i dunkla miljöer. Det är lite märkligt att Fuji inte kan bygga in stabilisering i ett kamerahus som är något större än Sonys A6000-serie som har stabilisering. I en kommande XE-4 vore det ultimat om Fuji inkluderar bildstabilisering. De får gärna ge den bättre egenskaper på höga ASA, och något snabbare autofokus. En sådan kamera skulle kunna bli mumma för reportagefotografer. 



Jag använder oftast XE-2:an med ett Fuji 18/2, ibland i kombination med en Ricoh GW-3 vidvinkellins. Bilderna i inlägget tog jag förra året med en Fujifilm XE-2 och ett 18/2 under en reportageresa till södra Serbien. Tanken var att jag skulle återvänt dit i maj för att besöka mina romska vänner, och fortsätta mitt arbete med att dokumentera den pågående karismatiska väckelsen bland romer i landet, men Coronaviruset satte käpparna i hjulet för mig denna gången...





Text och foto: Mikael Good