Rockfoto - The Rolling Stones fotograf

Rolling Stones legendariske manager Andrew Loog Oldham ringde upp mig efter att han sett mina rock- och dokumentärfoton på Flickr. Han var nöjd med vad han sett och tyckte att jag hade den rätta bluesiga känslan i mina svartvita bilder. Andrew gav mig ett mycket intressant erbjudande! Rolling Stones vill att jag följer med och dokumenterar deras Europa- och USA-turné som drar igång i september.

Rolling Stones som är aktuella med bluesskivan Blue & Lonesome kommer inte att spela på stora arenor denna gången utan på rocklubbar med mycket närhet till publiken. Jag kommer inte vara den enda fotografen som följer med på turnén. Jag kommer att arbeta tillsammans med Anton Corbijn och Pennie Smith, Anton kommer främst att jobba med film. Tanken är att samarbetet ska mynna ut i en utställning, bok och en dokumentärfilm som ska premiärvisas på Morgan Freemans bluesklubb Ground Zero i Clarksdale i början av nästa sommar.

Jag ser verkligen fram emot turnén och det ska bli kul att sätta sig ned med Mick, Keith, Charlie och Ron och snacka klassisk bluesmusik. Jag har tyvärr inte någon bild på Rolling Stones, men grabbarna i Chops Horns och Leroy Emmanuel (bilden) har spelat med Stones. Nästa år vid den här tiden kommer jag att ha mängder av bilder på Rolling Stones och ni kommer garanterat att få ta del av några av dem i bloggen!

Har du Spotify kan du lyssna på Blue & Lonesome i följande länk. Enligt mig är det Rolling Stones bästa skiva sedan Exile on Main St från 1972: https://open.spotify.com/album/4g9Jfls8z2nbQxj5PiXkiy 

Text och foto: Mikael Good

  

I Oljeberget finns den heliga graal

Oljeberget i Jönköping är något av en helig graal för Urban Explorers runt om i landet och det är många som drömmer om att ta sig in i berget för att utforska det. Frågan är om det fortfarande finns en väg in i berget?



Under slutet av 80- och början av 90-talet höll jag på med det som långt senare skulle börja kallas för Urban Exploration (UE). Jag tog mig obemärkt in på en hel del spännande platser, en del av dem är borta sedan länge och andra är plomberade och stängda. Jag var framförallt bra på att hitta dolda ingångar och öppningar och tog mig in utan att göra åverkan eller bli upptäckt. Nu har jag återupptagit mitt intresse för UE. Under ett par månader har jag rekat många av de bunkrar och bergrum som finns runt om i Huskvarna och Jönköping.



Jag bryter inte plomberingar eller sågar upp lås för att ta mig in i något objekt. För mig är det lika spännande att reka och hitta de dolda ingångar som att ta mig in. Men om det mot förmodan skulle hända att en dörr står öppen kanske det skulle hända att jag slank in och tittade mig omkring! Ett bergrum som jag ångrar att jag inte besökte och fotograferade medan det i princip bara var att promenera rakt in är Oljeberget i Jönköping. Bekanta som var där sommaren 2006 har vittnat om enorma utrymmen djupt inne i berget som ligger vid stadsdelen Gräshagen i Jönköping. Men de vågade inte gå så långt in i berget på grund av den unkna bergrumsluften och den skarpa doften av bränsle.



1952 började bygget av en stor oljedepå inne i berget på Gräshagen i Jönköping utmed järnvägen till Ulricehamn. Anläggningen var klar 1960 och den användes för beredskapslagring av diesel, flygbränsle, lösningsmedel och bensin som förvarades i 22 lagringscisterner av plåt som stod uppställda inne i berget. Jönköpingsborna döpte oljedepån till Oljeberget, med tanke på stadens inofficiella namn Smålands Jerusalem var namnet givet. Transporterna till anläggningen skedde till en början med tåg. Ulricehamnsbanan lades ned 1960 och det mesta av rälsen mellan Ulricehamn och Gräshagen togs bort efter 1969. Men en liten bit mellan Oljedepån och Jönköping behölls så att levereanserna kunde ombesröjas. Det sista tåget till Oljeberget gick 1985 och rälsen revs upp 1987. Efter det skedde transporterna till och från berget med lastbil från ingången en våning ned i berget.



Efter Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut förlorade beredskapslagren sina syften, men verksamheten i Oljeberget fortgick ändå fram till 1997. Efter det har berget sanerats. Hösten 2006 var saneringen klar och i december samma år plomberades de över eingångarna samt den nedre ingången till Oljeberget. Ingångarna hamnade bakom ett 50 cm tjockt lager av armerad betong och ett rejält lager med jord. Men det fanns fortfarande några dolda vägar in i berget som försågs med kraftiga galler efter att det varit en del spring från nyfikna ungdomar.



Oljeberget är som sagt en helig graal för Urban Explorers och många drömmer om att ta sig in i berget och utforska det. En del har försökt gräva sig in med spade! Men om man vill gräva sig in behövs grävskopa och avancerad utrustning för betonghåltagning och det är svårt att arbeta tyst och obemärkt med sådan utrustning. Det finns ett par ventilationsschakt för att vädra ut berget, men de är larmade och försedda med taggtråd och galler, de är även för smala för att någon normalstor människa ska kunna ta sig ned i dem. Enligt personer som jobbat i oljedepån kan det finnas en dold serviceingång. Ingången finns kvar för att kommunen ska kunna göra mätningar och ta prover inne i bergrummet ifall det skulle behövs.

Det går säkerligen att bryta sig in i berget. Men det är olagligt och kan leda till böter och fängelse. Även om det skulle finnas en lättforcerad väg in i berget och att det säkerligen skulle vara en grandios upplevelse att gå runt i de stora salarna inne i berget är det riskfyllt att ta sig in utan ordentlig skyddsutrustning såsom hjälm, andningsutrustning och gasmätare. Taket har inte bergskrotats sedan början av 2000-talet och risken för ras är stor. Anläggningen har sanerats och luftats ur men det kan ändå finnas en liten risk för att hamna i en koldioxidfickoa. Har man riktig otur kan man få syrebrist och bli medvetslös. Är man då djupt inne i ett förseglat bergrum ligger man riktigt risigt till.



Fler utvändiga bilder från Oljeberget hittar du här: https://flic.kr/s/aHskX4J4qK



Efter att jag publicerat artikeln fick jag ett PM och en länk på hur det ser ut inne i Oljeberget. Bilderna togs efter plomberingen i augusti 2009 då det fortfarande fanns en krypväg in. Att bilderna verkligen togs då och inte tidigare kan man se i EXIF-informationen. Klicka på länken för att ta del av bilderna: http://lagochlangsam.se/Anlaggning-3791

Text och foto: Mikael Good

     

Rockfoto - rök är en stämningshöjare

En stämningshöjare på konserter är rök, men rök i kombo med kondens, ljus och LED-belysning gör att det blir extremt svårfotograferat och jag har hört många rockfotografer ondgöra sig över ett alltför frikostigt användande av rökmaskiner. Men jag tycker om utmaningar och försöker att vända det som en del ser som ett problem till en fördel. Bilden på Lauren Olds tog jag på 25600 ASA den innehåller, rök, en hel del kondens, svårt ljus och ledbelysning. Det är ingen märkvärdig bild men jag gillar den.

Jag tog bilden på Lauren med en Sony A7s och ett 70-200/2,8.

Text och foto: Mikael Good

 

Rockfoto - konserterna är till för fansen

Jag har tidigare varit inne på att det blir allt svårare och svårare att fotografera inomhuskonserter på grund av svagare ljus och LED-skärmar. Jag måste påpeka att jag inte är någon gnällgubbe utan att jag faktiskt tycker att LED-skärmar är en stämningshöjare på många konserter. Visst det blir svårare att fotografera och filma men konserterna är inte till för oss fotografer utan för fansen!

Bilden på Moriah Peters och hennes band tog jag med en Sony A7s och ett 70-200/2,8

Text och foto: Mikael Good

    

Rockfoto - Gitarrlegenden från Dala Järna

En av mina favoritgitarrister är Henric Herrmansson från det progressiva rockbandet Benesser från Dala Järna. Henric har en spelstil som jag uppskattar. Benesser är en mycket samspelt trio som är riktigt bra både live och på skiva. De har släppt två riktigt bra skivor och de förtjänar att nå en mycket större publik. När jag tog fotona spelade Benesser låten Where Silence Prevails. Du kan höra den här: https://www.youtube.com/watch?v=awFqA0F17Vw

Bilderna på Henric tog jag med en Sony A7 och ett 28-70mm.

Text och foto: Mikael Good