Bildreportage – Gatuliv i Darjeeling

Staden Darjeeling som ligger i nordöstra Indien är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt utsökta te och för sin kvälls- och nattmarknad. Under julledigheten åker många inhemska turister till staden för att shoppa och besöka sevärdheter i staden och dess omgivningar.

Många av de inhemska turisterna kommer från södra och mellersta Indien. Där är det oftast betydligt varmare än i Darjeeling som ligger på ungefär 2050 meters höjd vilket gör att det kan vara riktigt kallt där på vintern. Turisterna som jag mötte hade på sig nyinköpta jackor, mössor, vantar och halsdukar för att skydda sig mot den för dem oväntade kylan.

Till skillnad från andra marknader som jag besökt i Indien såldes originalkläder  i Darjeeling och priserna var fullt jämförbara med dem i Sverige. Men givetvis fanns det även lokalproducerade kläder med priser som var riktigt låga med svenska mått mätt. Försäljarna var i vart fall inte vana med kunder som inte prutade och som tyckte att det var billigt!

Jag är alltid öppen med att jag fotograferar. Att smyga omkring eller att dyka på folk är inte någon fotograferingsstil som tilltalar mig. När jag tagit en bild möter jag ofta en blick med ett leende, och får oftast ett leende tillbaka.





I Indien fick jag även vara med på en hel del selfies. Min dotter utbrast ”Är du en kändis pappa” efter en anstormning av Indier som ville fotograferas tillsammans med mig. Även om jag är känd i vissa kretsar är jag ingen kändis per definition. Anledningen till uppmärksamheten berodde främst på att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig, och många Indier ville fotograferas tillsammans med ”Vikingen”! Jag vet inte hur många gruppfoton som jag är med på men det blev några stycken!




Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.

Text och foto: Mikael Good

En smidig reportagekamera från Fujifilm

När jag är ute på reportageresor vill jag inte bära runt på för mycket utrustning, jag föredrar att ha med mig smidiga kameror och objektiv som levererar bra bildkvalitet och som tål lite påfrestningar.



Min kravspecifikation är hög. Kamerorna ska vara tätade mot damm och väta, gå att använda på 6400 ASA, och det ska finnas ett bra vädertätat inte allt för stort superzoom som gör att jag slipper byta objektiv allt för ofta. Skakreducering i kamerahuset är önskvärd och riktiga rattar och reglage står högt på önskelistan. De får inte heller vara allt för dyra, att försäkra kamerautrustning kostar pengar och ju lägre värdet är desto billigare blir försäkringen.



De senaste åren har jag använt kameror från Fujifilm och Sony på reportageresor till Balkan och södra Asien, men de har fallerat på en punkt eller annan. Högst upp på önskelistan för en reportagekamera stod Fujifilm X-H1. Men jag tyckte att den kostade för mycket för att vara en ”andra” kamera till min Sony A9, så jag fick nöja mig med en Sony A6500 istället.  A6500 levererade både film och stilbilder av allra högsta klass. Men handhavandet var tyvärr inte det bästa, och jag retade mig hela tiden på att den bara hade en inmatningsratt. Till sist vägde bristerna över och jag sålde kameran. 



Härom veckan fick jag möjlighet att köpa en Fujifilm X-H1 till ett riktigt bra pris. Efter ytterligare ett par veckors väntan fick jag tag på ett Fujifilm 18-135. I dag är Fujifilm X-H1 ett riktigt begagnatkap. När den kom ut på marknaden 2018 kostade den 19 000 kronor. Idag har den sjunkit rejält i pris och går att hitta från 5000-7000 begagnad eller från 9000 kronor ny. 



Två reportageresor har redan blivit inställda på grund av corona-pandemin och det ser tyvärr inte ut som om det blir några resor till Balkan eller södra Asien i höst. Förhoppningsvis kommer jag att kunna resa dit nästa vår. Klimatet i södra Asien stället höga krav på kameror och objektiv men jag vet att X-H1:an och 18-135:an klarar höga temperaturer och damm med bravur.



Fram till att världen öppnar upp sig igen, får jag resa iväg i tanken. Ett bra sätt att göra det på är att gå igenom gamla bilder, och en sådan här dag då regnet öser ned är perfekt för både bildredigering och resor i tanken. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2 och ett 18-135 under en reportageresa till södra Serbien i september 2018.






Text och foto: Mikael Good

Välkommen till förorten - stort bildreportage

De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.

Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 

Text och foto: Mikael Good

Vätterns fånge

Vägverksfärjan M/S Braheborg är för stor för att kunna passera genom Göta kanals slussar, och därför kallas den för Vätterns fånge. Färjans 40 olika sektioner byggdes på ett varv i Nystad i Finland och de transporterade till Visingsötrafikens torrdocka i Huskvarna där de monterades ihop. 

Jungfrufärden gjordes i september 2013 och färjan togs i trafik i juni 2014. Sedan dess har M/S Braheborg haft många driftproblem. Under de 6 åren som den trafikerat Gränna och Visingsö har färjan tagits ur bruk ett 40-tal gånger. Den har bland annat problem med den stundtals kraftiga sjögången på Vättern som sliter på delarna, och den är egentligen lite för tung och djupgående för hamnarna i Gränna och på Visingsö.




Nu är M/S Braheborg åter i torrdockan Rosendala i Huskvarna där den håller på att servas och gås igenom. Färjan beräknas komma i trafik den 11 juni, och den ersätts fram till dess av två mindre färjor. Den 17 juni sätter sommarturlistan igång och då kommer färjans stora kapacitet att behövas för att föra turister och bofasta från Gränna till Visingsö.








Text och foto: Mikael Good

Glada förortsbarn stormade en polisbil

På Råslätt i Jönköping har polisen investerat i områdespoliser. De är måna om att bygga vänskapsrelationer med barn och ungdomar i området. Denna investering och ett tätt samarbete med föreningar, organisationer och församlingar har gjort att ungdomskriminaliteten minskat kraftigt på området. Tillsammans samarbetar de för att skapa en bra och trygg miljö för barn och ungdomar på Råslätt, och då kan det till och med hända att en polisbil stormas av glada och nyfikna barn! :)







Text och foto: Mikael Good