#Blogg100 - Rockfoto

För många är jag kanske mest känd som dokumentärfotograf och reporter. Mina bilder och artiklar har varit med i både små och stora tidningar runt om i världen och några av dem har nått en riktigt bred publik. Något som kanske inte så många känner till är att jag har hållit på med rockfoto i över 30 år. Men det är först de senaste 10 åren som det har satt fart ordentligt och mina rockfoton har nått en betydligt större publik än tidigare.



Mitt musikintresse har alltid varit stort och det är det som ligger till grunden för mitt intresse att fånga stämningar och uttryck vid konserter, jag tror att det är svårt att vara rockfotograf om man inte har ett musikintresse. Även om jag har fotat en del större artister så är jag mest tacksam för alla mindre artister som jag har fått se och upptäcka. En av dem är Terese Fredenwall som syns på bilderna i det här inlägget. Hennes låtar är starka och personliga och hon levererar dem med intensitet och mycket stor scennärvaro.



I år kommer jag åter att vara med i blogg 100 och tanken är att jag ska publicera minst ett rockfoto och en kortare text om dagen. #Blogg100 är en utmaning som går ut på att blogga varje dag, 100 dagar i rad. Här kan du läsa mer om utmaningen.  Och här är Facebookgruppen.

  

Text och foto: Mikael Good

 

Mikael Good - Rockfotograf

Det är många som har läst mina texter och sett mina dokumentärbilder från Sverige och främmande länder i tidningar, på webben och på TV. Men det är inte så många som känner till att jag arbetar som rockfotograf lite då och då. Framförallt gör jag det för att jag älskar musik och tycker om att upptäcka nya band. De senaste åren har jag levererat en hel del bilder till tidningar och artister.


Corey Henry

Även om det är kul att leverera bilder till mindre kända artister är det lite extra kul när kända artister som sålt en hel del skivor vill använda mina bilder i sin marknadsföring, särskilt som de ofta har med sig egna fotografer på sina turneér!


Corey Henry

Så länge som jag har ett jobb och en fast inkomst har jag bestämt att låta bildarvodet gå till bättre behövande. Jag skulle bara lägga pengarna på kameror och objektiv och jag har redan mer grejer än vad jag behöver.


Capital Kings

Soul Glow Activatur

Disciple
Disciple
Disciple

Text och foto: Mikael Good 

Narnia - Lejonet ryter igen!

Jag har lyckats komma allra längst fram vid scenen och där står jag och kämpar mot den tryckande värmen och svettdropparna i panna. Men jag biter ihop, jag tänker inte ge upp den bästa platsen att bevista en rockkonsert på. Genom åren har jag fotograferat mängder av konserter och upplevt hur tusentals vilda och headbangande åskådare har tryckt mig mot kravallstaketet. Men med tanke på allt som jag fått se och uppleva har det varit värt mödan! 
 

Narnia ska snart ställa sig på scenen som har värmts upp av banden Cell 9 och Hellspray. Spelningarna som de gjorde runt om i Europa 2014 och 2015 gav mersmak och bandet beslutade sig för att göra ett sjunde studioalbum. Den 16 september släpptes deras självbetitlade studioalbum - Narnia. Ett album som fått mycket goda recensioner. Bland annat har albumet fått full pott i tyska Hardline samt i Dangerdog från USA, recensenten i Dangerdog skrev så här om albumet: ”It’s a killer with no filler”. Skivan fick 4,5 av 5 i Sweden Rock Magazine. Enligt många av deras fans som troget följt dem sedan starten 1996 är deras självbetitlade album Narnia deras jämnaste och bästa skiva hittills. 

När bandet kommer ut på scenen möts de av ett öronbedövande jubel och redan från första riffet är publiken med på noterna. De sjunger med och applåderar både de klassiska och nya låtarna som levereras med energi, tryck och glädje. Bandet bjuder på klassiker som Long Live the King och Living Water men även på ett par låtar från den senaste plattan som Messenger, Reaching for the Top och I Still Believe som med sina folkmusikvibbar för tankarna till Gary Moore's skiva Wild frontier. Den sistnämnda låten har stor hitpotential och kan mycket väl bidra till att Narnia hittar nya fans. 

Christians röst har blivit djupare och taggigare med åren och han ömsom morrar, väser och smeker fram orden. I mitt tycke är han bättre än någonsin. Christian far fram som en dunderladdad Samuel Ljungbladh på scenen och trots en krånglande röst levererar han som den showman han är. Han bjuder stort på sig själv och gör allt för att få med publiken på noterna. Mot slutet av spelningen kör han en improviserad kosackdans till publikens stora glädje. Scenen på Sofiehof är liten och det är kanske en anledning till att de andra i bandet inte kan ta ut svängarna.

Med sina gitarriff väver bandets härförare Carl-Johan Grimmark ihop en blytung ljudmatta mot det stenhårda betonggolvet. Ibland kliver han fram och levererade gitarrsolon av allra högsta klass till publikens stora glädje. Carl-Johan är en av de bästa gitarristerna i Sverige och han kvalar lätt in i det internationella toppskicket. Han spelar med lätthet och självklar pondus som bara riktigt stora gitarrister har, men till skillnad från många av de stora hårdrocksgitarristerna är han ingen självupptagen diva utan står tryggt med bägge fötterna på jorden.

Martin Härenstam och Andreas "Habo" Johansson gör som vanligt ett mycket bra jobb och är en självklar del av Narnias patenterade ljudbild, Jonatan Samuelsson som vikarierar för Andreas Passmark stod för ett stabilt basspelande och hjälpte även till med sången. Även om lejonet har tappat sin man så ryter det igen och visar med all önskvärd tydlighet att Narnia fortfarande är en kung att räkna med på den melodiösa hårdrockstronen. På det hela taget levererar Narnia en riktigt bra konsert och med sitt digra låtmaterial och några fler uppträdanden i bagaget som tajtar ihop bandet är de snart redo att erövra världen och de större scenerna.

Har du chansen tycker jag definitivt att du ska passa på och se Narnia under deras turné som kan komma att ta dem till Brasilien, Mexico och USA. På sin hemsida kommer de att lägga upp information om kommande spelningar: http://narniatheband.com/ I den följande länken kan du se bilderna från Narnias spelning på Sofiehof i Jönköping i större format: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157673105462792 



Text och foto: Mikael Good

Superman Is Dead - Outtrigger

I Melodifestivalen slog Outtrigger igenom med tvångströja och burar som förde tankarna till Dr. Hannibal Lecter. Med sin melodiska sång, growl, tunga riff, distade gitarrer och bra scenshow har de snabbt vuxit till att bli en publikfavorit på den svenska rockscenen.



Jag fotograferade bandet på Gullbrannafestivalen 2014. Outtrigger bildades i Helsingborg 2009 och består av Simon Peyron (sång), John Löfgren (trummor), Timmy Andersson (gitarr), Adam Axelsson (gitarr) och Joakim Agnemyr (bas). Det märks att bandet är vana att stå på scen och i från första till sista ackordet har de publiken i sitt grepp. De flesta av deras fans är unga men här och var ser man gamla rockrävar som står och diggar med.



Bandet bjöd på sig själva och gav järnet för publiken. Men det är först när de kör sin cover på Robin Stjernbergs "You" och sin Melodifestivallåt "Echo" som det verkligen lyfter. Outtrigger är dock mycket mer än de låtarna och de har fler starka låtar på sin reportoar som också röner stor uppmärksamhet men dock inte lika mycket som deras "schlagerlåtar".



Med debutskivan "The Last of Us" som kom i november har Outtrigger precis det låtmaterialet som kan ge dem ett lyft internationellt. Efter framgångarna med "You" och "Echo" skulle man kunna tro att bandet skulle välja att följa samma spår för att kunna kränga fler skivor. Istället har de valt att följa sitt hjärta och spela in den plattan som de själva ville göra. Skivan består inte av lättsmält schlagermetal för den breda publiken utan är en skiva för den kräsna metalkonnässören som vill ha mer substans än snärtiga tuggumi-refränger och publikfriande riff.



Från första låten "Superman Is Dead" till avslutande "The Last of Us" tar bandet med oss på en välspelad, välproducerad resa där sångaren Simon enkelt hoppar mellan olika sångstilar. Den enda låten som drar ned helhetsbetyget från en 4 till en stark 3:a är den akustiska verisonen av "Awaken Me" som mest känns som utfyllnad. De skulle ha lyssnat på Agnus Youngs råd. På frågan varför inte AC/DC inte gjort några ballader svarade Agnus att Led Zeppelin gjorde en bra ballad 1970 och att det räckte med det.



Text och Foto: Mikael Good

I wonder what happens if I hit the cray button?

I was just too tired to go to a concert, my feets and my body ached and screamed for a good night's rest. But instead of going to bed I decided to drag my body to see the crunk-rock band Family Force 5 from Atlanta perform in the concert-arena Skeppet at the Gullbranna festival. Right from the first chord I was hooked and I quickly forgot about my acing body, and my sleepy eyes were opened wide as I was drawn right into the music.



I have had the privilege to see and photograph a lot of really good bands this year. But two bands stand out among the others - Family Force 5 (FF5) and the veteran Swedish hard-rockers Jerusalem. All of us who gathered in Skeppet and choosed to skip the footy game between the Netherlands and Costa Rica in World Cup got to see a really awesome concert instead. The concert-arena exploded into a pure cascade of crazy energy when Chap Stique, Crouton, Fatty, Nadaddy and Hollywood invited us to a wild and crazy show. 



I was really impressed by the band's intensive performance. They hit the "Cray Button" from the very first chord and gave us an awesome stage show with a lot of presence. FF5 had the large crowd in their hands from the very first moment. The fact that the show was a little bit crazy is not so surprising given that "Cray" is modern slang for crazy. Hit the Cray Button means that you should press the crazy button! And that was what the band did! :) I really hope that it was not the last time that FF5 played in Sweden and Gullbranna. They gave the best show at the whole festival in my opinion. If you have a opportunity to see them live, go!

Family Force 5 was founded by brothers Solomon "Soul Glow Activatur" Joshua "Fatty" and Jacob "Crouton" Olds. They have a long and successful history with four studio albums, two remixes, 9 EPs and many live concerts in their big trunk. Last year Solomon Olds left the band to concentrate on songwriting and other musical duties for the band. His brother Jacob step up from his drums and took care of the lead vocals and Teddy Bolt "Hollywood" took care of the drums instead. I like that kind of music that Family Force 5 plays. And I had a hard to keep the camera still enough to get the images sharp enough because it was absolutely impossible for me to stand still as the band played the songs Chainsaw, Cray Button, BZRK and Zombie! :)



It's been a while since I hung on the lock to buy a new record. But Family Force 5's latest album Time Stands Still that came out august 5 is so incredibly good that I bought it right when it came out. It still too early to talk about the album of the year. But Time Stands Still will definitely be a candidate for that title. Buy the album at iTunes or Amazon, that's an direct order!



Click the following link if you want to see the slide show on your phone or tablet: https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157645889273306/  

Click the following link if you want to read this review in the tounge of angels: http://chasid68.blogspot.se/2014/07/watch-me-hit-cray-button.html 



Text and photo: Mikael Good, Music Lover and Rock Photographer