Inifrån en internatskola i Leningradskaya oblast, Ryssland

Den främsta orsaken till att det finns så många barnhem och institutioner i Ryssland beror på arvet från Sovjetunionen. På den tiden hade staten det yttersta ansvaret för barnen och barnhem var den enda lösningen för föräldrar som mist sin föräldrarätt eller som av andra orsaker ansågs oförmögna att ta hand om sina egna barn. Under 1990-talet och 2000-talet fortsatte politiken i upptrampade spår från sovjettiden. Men nu är äntligen den stora barnhemsreformen som klubbades igenom i Ryssland på väg att genomdrivas.



För ett tiotal år sedan togs beslut om att de stora institutionerna och barnhemmen ska avskaffas i Ryssland. Tanken är att de ska ersättas med en mera familjebaserad omvårdnad som ska ske i mindre grupper, men förändringen tar tid då övergången mellan barnhem och familjehem tar tid. För ett par år sedan besökte jag en internatskola i en liten rysk stad där 150 barn och ungdomar med lättare psykiska och sociala funktionsnedsättningar bor och studerar. Barnen kommer från byar och samhällen runt staden, byar som saknar skolor eller i varje fall inte har specialskolor som kan ge barnen det speciella stöd de behöver. Internatskolan som jag besökte omfattas inte av reformen men de arbetar för att barnen och ungdomarna ska få växa upp i en någorlunda familjär miljö.



De flesta barnen och ungdomarna bor på internatet under veckorna och åker hem över helgen. Några barn bor permanent på internatet eftersom deras föräldrar förlorat sin föräldrarätt på grund av alkoholmissbruk, fängelsestraff eller andra sociala problem som gör att de inte kan ta hand om sina barn. Den vanligaste orsaken till att föräldrarna mist sin föräldrarätt är alkoholmissbruk, ett problem som tyvärr är utbrett i Ryssland. Många föräldrar som lever i missbruk förlorar sin föräldrarätt och barnen placeras på barnhem eller institutioner. Detta påverkar främst barnen som får växa upp utan den trygghet som en mamma och pappa ger.



När barnen slutar grundskolan flyttar de flesta till studenthem i S:t Petersburg för fortsatta studier på yrkesskolor eller högskolor. Statens ansvar för föräldralösa barn (barn vars föräldrar mist sin föräldrarätt) tar slut när barnen tagit examen. De förväntas då klara sig själva. På internatskolan får barnen och ungdomarna lektioner i social kompetens och livskunskap. Barnen får lära sig att leva familjeliv, prata om känslor, tvätta kläder, laga mat och sköta sin ekonomi vilket gör att de är bättre rustade att möta livet utanför internatskolans väggar efter sin examen. På sikt kommer dessa åtgärder att minska den dystra statistiken som berättar att upp till 90% av ungdomarna som lämnar barnhem och institutioner luras in i kriminalitet, prostitution och/eller får missbruksproblem.

På internatskolan får barnen förutom skolgång även kläder, mat, omsorg och kärlek från personalen. Skolan prioriterar undervisningen med små klasser, 12-15 elever i varje. De små grupperna gör att barnen kan få mycket specialundervisning. De som behöver får extra stöd och uppmuntran. På internatet finns 90 engagerade medarbetare, varav 40 lärare. Personal finns tillgänglig för barnen dygnet runt. Barnen sover i sovsalar som är uppdelade efter ålder och kön. När jag var där höll den slitna byggnaden från sovjettiden på att renoveras med pengar från den ryska staten och några utländska hjälporganisationer. Hantverkare hade nyligen bytt stammar för vatten och avlopp samt dragit in varmvatten, nu höll de på att renovera badrum och toaletter. Tidigare fanns inget varmvatten på internatskolan och barnen fick gå till badhuset i staden för att bada och duscha.



Även om den ekonomiska situationen i Ryssland har förbättrats rejält det senaste decenniet är arbetslösheten stor i den lilla staden är internatskolan ligger och många av stadens invånare lever i fattigdom. Alkoholmissbruket är utbrett. Vilket har lett till en kraftigt försämrad folkhälsa. Enligt vissa undersökningar dör runt 50% av ryssarna i deras mest produktiva ålder på grund av alkoholen. Att få bukt med alkoholproblemen står högt på den ryska regeringens dagordning, förutom att det är ett stort folkhälsoproblem hotar den även landet ekonomiska utveckling. De senaste åren har Ryssland infört hårdare restriktioner mot alkohol för att få bukt med problemet men det är långt ifrån någon lätt uppgift som de har att lösa.



Klicka här om ni vill se fler bilder från internatskolan: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums/72157669585452941

Text och foto: Mikael Good

En romsk Mormor och hennes barnbarn

När jag varit ute på uppdrag i både Asien och Mellanöstern har jag mött människor som levt i djup fattigdom och utanförskap. Men jag trodde aldrig att jag skulle träffa på människor som levde under samma dåliga förhållanden i Europa. Det sättet som Romer behandlas på i många europeiska länder är ingenting annat än skamligt. 

Text och foto: Mikael Good

Den starkaste pojken i byn

Levnadsförhållandena för människorna i den rumänska byn är allt annat än bra och husen som de bor i är undermåliga, men barnen i byn håller humöret uppe.

Text och foto: Mikael Good 

Greetings from Pauleasca - Leica Oskar Barnack Award 2015

I morgon får jag reda på om mina bilder från Pauleasca i Rumänien är 1 av 50 bidrag som har kvalificerats till nästa etapp av Leica Oskar Barnack Award 2015. Håll gärna tummarna!: http://www.leica-oskar-barnack-award.com/en/



Men oavsett om bildserien går vidare eller inte, är jag nöjd! Ett par miljoner människor har sett bilderna, när de har visats upp i TV i både Sverige och Ryssland. Bilder ur serien har använts i tidningar och magasin i Sverige och snart även i Österrike. Aldrig tidigare har någon av mina bildserier nått en sådan massmedial framgång och för mig är det ett ganska så tydligt bevis på att det fortfarande finns en stor marknad för genomarbetat doumentärfoto. Men framförallt är jag glad över att bilderna fyller sitt syfte och skapar opinion för några av EUs fattigaste medborgare.

Klicka här om du inte kan se bilderna i det ovanstående bildspelet:
https://www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582/

Text och foto: Mikael Good 

Leica 100 år

Trots att kameratypen har 100 år på nacken är en gammal hederlig mätsökarkamera fortfarande ett mycket bra alternativ för dokumentärfotografer som vill smälta in i omgivningen och inte dra på sig allt för mycket uppmärksamhet.



En del fotografer anser att Leica blivit en otidsenlig lyxpryl som bara de som är riktigt välbeställda har råd med. Det roliga är att de fotograferna som gapar högst om Leica brukar ha ganska så dyra Canikon system! Jag bryr mig inte om vad de tycker och även om jag långtifrån tillhör de bättre bemedlade i samhället har jag lärt mig att uppskatta digitala M Leica.



Det senaste året har jag använt min Leica på en hel del uppdrag och den har fungerat helt perfekt vid alla tillfällena. Vid andra tillfällen har jag ovisligt nog tagit med mig en annan kamera och då har jag alltid saknat min Leica. Jag känner mig handikappad med en spegelreflex eller en kamera med digital sökare. Jag föredrar att se mina motiv genom en mätsökare och med hjälp av den kan jag sätta bilden i precis rätt ögonblick. 



Jag har sålt en del bilder från svenskarnas partis demonstration i Jönköping 1 maj till olika tidningar och magasin. En av bilderna har till och med hamnat på T-shirt! Pengarna från bildförsäljningen har gått till välgörenhet. Bland annat har 5 rumänska romer fått sin läkarvård betald och flyktingar från IS terror i Irak och Kurdistan har fått matpaket. Så länge som jag har ett heltidsjobb och en försörjning har jag råd att göra på det viset.



Jag har tagit bilderna i inlägget med min Leica M8. Även om kameran har en hel del år på nacken och egentligen är väldigt omodern är det en speciell känsla över bilderna som CCDn levererar. När jag slår över dem till svartvitt får de nästan samma karaktär som gamla hederliga Tri-X, det är en film som jag har lärt mig att uppskatta och föredra.



Även om Leica har marknadsfört sig hårt mot köpstarka grupper. Finns det en hel del dokumentärfotografer runt om i världen som jobbar med Leica och som föredrar att fånga de flyende ögonblicken med hjälp av en mätsökarkamera, många av dem kör fortfarande med film men fler och fler skaffar en digital Leica i takt med att begagnatpriset går ned. För den typen av dokumentära reportagejobb som jag främst gör funkar Leican perfekt och om ljuset räcker till använder jag den gärna på konserter.



Nu har Leica fyllt 100 år, jag tror att de kommer att tillverka kameror och objektiv i många år till. För oss som föredrar digitala mätsökarkameror kommer Leica fortsätta att vara det enda riktiga digitala alternativet. Hade jag tillräckligt med pengar skulle jag gärna köpa en Leica M Monochrom men fram till dess håller jag till godo med min gamla M8:a. Trots att M8:an har många år på nacken fungerar den perfekt och bilderna blir precis så krispigt härliga med bra tryck i svärtan som jag vill ha dem.



Glöm inte bort att vädra era bildmaskiner i mellandagarna!

Text och foto: Mikael Good