Öringen leker i Lillån – bildreportage

I Huskvarna plaskar just nu hundratals ja kanske tusentals lekande öringar i Lillån som rinner fram genom den höstvackra och färgsprakande Huskvarnadalen. Många Huskvarnabor passade i helgen på att ta sig till Lillån för att njuta av skådespelet.





I slutet av oktober vandrar öringar upp från Vättern för att leka. Öringarna leker helst bäckar och åar med kallt och strömt vatten som bara är ett par decimeter djupt och har mycket sten. Lillån är en perfekt lekplats för öringen. När leken är i full gång syns och hörs det tydligt när det hettar till, de lekande öringarna är revirhävdande och slåss om de bästa platserna.





Öringar kan bli 110 centimeter långa och väga upp till 20 kilo. Leken kan pågå i ett par veckor och under den tiden kan en hona lägga runt 10 000 ägg som hanarna kämpar för att lägga sin mjölke över. När äggen kläcks på våren lever öringynglen kvar i ån i drygt två år innan de vandrar tillbaka ner till Vättern, och när de är fullvuxna återvänder de för att leka i ån. Många öringar dör under leken, men en del av dem överlever och återvänder till sina lekområden.





I början av veckan hade en frostknäpp gjort vattnet i ån lagom varmt och en kraftig regnskur hade gjort att vattennivån stigit med ett par decimeter. Då valde öringarna att vandra upp i ån för att leka. Vattnet var till en början ganska så grumligt och man kunde bara se fenor och se och höra plasken från de lekande fiskarna. I torsdags började vattnet att klarna upp och i fredags och lördags gick det ganska bra att se de lekande fiskarna. 





I lördags passade jag på att följa Lillån ett par kilometer, jag slogs av hur många öringar som lekte och jag kunde räkna ihop ett par hundra öringar på den sträcka som jag gick. De var säkerligen betydligt fler, en del missade jag i det grumliga vattnet och jag kunde inte heller ta mig fram överallt i terrängen. På min vandring mötte jag många intresserade Huskvarnabor som också var ute för att njuta av skådespelet, och de flesta av dem tycke också att det var betydligt mer lekande öring än tidigare år.





Om man vill se öringarna är det viktigt att röra sig försiktigt och inte gå allt för nära. Även om öringarna är upptagna med sin lek är de vaksamma, och simmar iväg med ett plask och gömmer sig på djupare vatten om någon blir för närgången. Jag valde att hålla mig på ett par meters avstånd och använde mig av teleobjektiv till bilderna för att inte störa öringarna i onödan. Tyvärr var det lite för mycket, och grumligt vatten för att få till några riktigt bra bilder, men å andra sidan har jag redan bra bilder i arkivet från tidigare år, och kunde koncentrera mig på att njuta av naturupplevelsen. 











Text och foto: Mikael Good

Road trip på världens vackraste väg – bildreportage

Det påstås att vägen mellan de indiska städerna Siliguri och Darjeeling är världens vackraste väg. I slutet av december åkte jag på road trip mellan städerna för att försöka röna ut om påståendet stämde.






Under julen var jag i Indien tillsammans med familjen och besökte våra indiska släktingar. En av dagarna hade vi planerat in en roadtrip till Darjeeling. Det är bara 80 mil mellan Siliguri och Darjeeling. Men det är en nivåskillnad på över 2000 meter mellan städerna, och det tar lång tid att åka till Darjeeling på de smala, branta och slingriga vägarna. Förutom nivåskillnanden är det stor skillnad på temperaturen. I Siliguri var det 20 grader när vi åkte och när vi kom fram till Darjeeling var det 5 minusgrader. Som så många andra turister fick vi börja med att köpa mössor, vantar och halsdukar.






Påståendet om att det skulle vara en av världens vackraste vägar var inte taget helt ur luften. Landskapet som bredde ut sig var fantastiskt och vi hade gott om tid att njuta av det då vi puttrade fram i 40 km/h. Det var fullt med liv och rörelse både på och utmed vägen, och överallt fanns små butiker som sålde dricka och chips. Att försöka ta bilder genom bilrutan fungerade inte så bra. Men som tur var gjorde vi en hel del stopp utmed vägen, och då kunde jag passa på att vädra kameran och dokumentera. Tyvärr var det bitvis ganska så disigt vilket inte gav rättvisa åt de vida vyerna, därför valde jag att koncentrera mig på att fota människor som jag mötte istället.






Det är lätt att fotografera människor i Indien. De är glada och nyfikna och ställer gärna upp på bild. Men man får även vara beredd att själv ställa upp på bild. Jag tappade snabbt räkningen över hur många selfies som jag fick vara med på. Det här med att försöka vara som en fluga på väggen som ser utan att synas funkar inte så bra i Indien, och inte i något annat land heller för den delen! Det är bättre att vara öppen och ärlig med vad man gör och inte smyga omkring, bilderna blir bättre och stämningen blir trevligare.





Även om vägen mellan Siliguri och Darjeeling är mycket vacker och lätt kvalar in på min topp fem lista, så kan jag inte riktig hålla med om att det är världens vackraste väg. Jag har åkt på vackrare vägar i Kina, Norge och i Österrike. Men det är helt klart den vackraste vägen som jag åkt på i Indien!






Text och foto: Mikael Good

Går det att sätta skärpan rätt med ett 50mm f/0.95 ASPH

Leica gör utmärkta arbetsredskap för dokumentär- och reportagefotografer som behöver stabila kameror och högpresterande objektiv. De senaste åren har ljusstarka objektiv blivit populära bland Leicafotografer. Men går det egentligen att sätta skärpan rätt med en mätsökare på bländare 0.95?






Jag bestämde mig för att göra ett försök och packade ned min Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH i min Billighamväska och begav mig till ett övergivet gjuteri ett par kilometer från mitt hus. För många är Leica ett lyxmärke för rika och framgångsrika. För dem räcker det inte med att ha en Leica. Det är viktigt att ha rätt objektiv. Leica Noctilux 50mm f/0.95 ASPH är ett högstatus objektiv som det som det ofta är lång väntetid på. Det beror inte enbart på stor efterfrågan, objektivets tillverkningsprocess är lång och enbart det bästa glaset används i tillverkningen. Trots ett pris på 120 000 kronor är det ett ganska vanligt "kit-objektiv" till Leica M-kameror. Förutom att Noctiluxet är exceptionellt bra är det hög status att ha det monterat på sin Leica.





Jag tillhör dem som gärna skulle vilja ha ett Noctilux för kreativ och experimentell fotografering på stora bländaröppningar, framförallt för att få ett riktigt kort skärpedjup och ett skärpesläpp som man annars bara kan få med mellan- och storformat. Men samtidigt vill jag inte lägga 120 000 kronor på ett objektiv oavsett hur bra det är. Därför valde jag att köpa ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH som bara kostade 2,5 procent av vad ett nytt Noctilux kostar. Jag testade nyligen objektivet med adapter på min Sony A7r II och nu var det dags att sätta det på min Leica M 240. Framförallt ville jag se hur väl det lirade med mätsökaren på den största bländaröppningen.




När jag testar ett objektiv går jag inte runt och fotar tegelväggar och sitter och pixelpeepar framför skärmen i 100 procent. Nej jag fotar i den miljö som jag tänkt använda objektivet i och tar bilder som jag ändå skulle ha tagit. I och med att jag är intresserad av Urban Exploring blev gjuteriet valet för "objektivtestet". Det var ett tag sedan jag senast besökte ett objekt. Astman har tyvärr blivit värre efter coronana. Mina luftrör har mått bäst av att andas in frisk utomhusluft och inte mögelberikad bergrumsluft. Men i och med att gjuteriet är ordentligt syresatt kunde jag röra mig där utan att få problem med andningen. När jag gick runt inne i det övergivna gjuteriet tänkte jag att det skulle vara en perfekt plats för att göra ett välreggisserat prank al la Owlman. 




Det såg verkligen ut som om det gamla gjuteriet drabbats av en färgexplosion. Stadens alla grafittimålare hade hittat dit, och det fanns knappt en kvadratmeter som inte var täckt med ett par lager av sprayfärg. Jag hade inga problem att hitta motiv. Främst använde jag objektivet på bländare 0.95 – 1.4, och tiderna pendlade mellan 1/15 – 1/125-del. Men trots att objektivet är kalibrerat var det omöjligt att sätta skärpan rätt med mätsökaren i dunklet, och efter ett tag använde jag bara den elektroniska sökaren EVF2 och 10 gångers förstoring för att skärpan skulle sitta rätt. Ingen av bilderna som jag tog med mätsökaren på bländare 0.95 blev riktigt skarp, och ingen av dem finns heller med bland de här bilderna.

På bilderna ser det ganska ljust och trevligt ut, men faktum är att det var ganska dunkelt och kamerans inställningar hamnade allt som oftast på 3200 ISO,  1/30 sekund och bländare 0.95. På stora bländaröppningar blir bilderna levande och pulserande vilket tillför en extra dimension till urbex-bilder. Men det gick att övervinna mörkret. Tidigare har jag använt blixt när jag fotat urbex, men det verktyget har som bekant en förmåga att slå sönder stämningen och göra bilderna platta och intetsägande. Idag finns det mobilappar som simulerar ett liknande skärpesläpp, men om man skärskådar bilderna ser man ganska snabbt att övergångarna ser konstlade ut och inte är lika mjuka och trevliga som med ett ljusstarkt objektiv på en småbildskamera eller mellanformatare.




Mätsökarkameror och objektiv med riktigt stor bländaröppning är helt enkelt ingen bra kombo. Mätsökarkameror trivs bäst med små kompakta vidvinkelobjektiv som inte skymmer sikten. I ärlighetens namn kommer jag nog inte att använda mitt TTArtisan 50mm på min Leica så speciellt ofta. Objektivet funkar bäst på min A7r II och A9. De kamerorna har högupplösta sökare som gör det enkelt att sätta skärpan rätt även när det är dunkelt. Jag har även en autofokusadapter som ger full autofokus, men den jagar lite om det blir för mörkt. A9:an har stabilisering med alla objektiv och går att använda upp till 12 800 ASA med gott resultat Men kantskärpan är något bättre på Leica än på Sony. Objektivet är fortfarande soft ut mot kanterna men det presterar aningen bättre på Leica än vad det gjorde på Sony.






A9:an är en givetvis en betydligt nyare kamera med en bättre sensor, men M240 står sig gott mot andra kameror som tillverkades 2012. Den nya Leica M10-R lär vara betydligt bättre på höga ASA och den kanske skulle ge A9:an en match. M10-R kameran har även en mer högupplöst EVF som det är lättare att sätta skärpan rätt med. Nästa gång som jag fotar urbex med mitt TTArtisan kommer det att sitta på min Sony A9. Även om bilderna blev bra med M240 är jag övertygad om att de kommer att bli ännu bättre med A9:an. Leican kommer jag primärt att använda med 21 och 35mm objektiv som den fungerar bäst med och som det är roligare att fota med.





Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M240 och ett TTArtisan 50mm f/0.95 ASPH samt en elektronisk sökare EVF2. De är varsamt framkallade i Photoshop och håller sig inom ramarna för Dogma 07

Text och foto: Mikael Good

Kineserna blir bara fler och fler i kameraväskan

Om man går tillbaka några år i tiden var kinesiska objektiv nästintill ett skällsord på grund av usel kvalitet. Men de senaste åren har de två kinesiska objektivtillverkare börjat göra kvalitetsobjektiv som även faller kräsna Leica M-fotografer i smaken.

Det som är intressant med 7Artisan och TTArtisan är att de gör ljusstarka objektiv med Leica M-fattning som bara kostar en bråkdel av Leicas och Zeiss varianter. 7Artisans och TTArtisan är närbesläktade men det förstnämnda bolagets objektiv håller en något högre klass än TTArtisan, men det finns även ett och annat guldkorn i TTArtisans sortiment.

Ett av guldkornen är TTArtisan 35mm f/1.4 som jag testade på min Leica M240 i mars. Då blev jag positivt överraskad över hur bra det kinesiska objektivet betedde sig. Nu har jag även testat objektivet med en Techart-adapter på min Sony A7r II som har en kräsen bakbelyst sensor på 42,4 megapixlar.

Vis av tidigare erfarenhet vet jag att sensorn i Sony A7r II lirar bra ihop med M-objektiv från 28mm och uppåt. Precis som tidigare när jag testade objektivet på min Leica blev jag positivt överraskad av hur bra det presterar på min Sony A7r II. Visst är det lite soft i ytterkanterna, men skärpan i övrigt är fullt acceptabel. Om man beskär bilderna till APS-H format (28,7x19mm) i Photoshop är bildkvaliteten utmärkt från kant till kant. Men objektivet duger som det är till de flesta typer av bilder.

Ljusstarka gluggar brukar vara som bäst upp till ett avstånd av ett par meter, men TTArtisan 35mm f/1.4 levererar bra resultat upp till oändligt. Vilket är en fördel om man vill ha en lite bredare användningsområde för objektivet. Men precis som när jag testade det på min Leica lider objektivet av att det inte är så bra på att hantera motljus. Möjligtvis skulle det bli något bättre med ett antireflexbehandlat filter och ett motljusskydd som är bättre på att hantera ströljus.

Varför ska man då använda ett TTArtisan 35mm f/1.4 med M-fattning på en Sony när det finns en uppsjö av dedikerade ljusstarka 35mm objektiv med E-fattning att tillgå? Många av de ljusstarka objektiven till Sony är gigantiska, de är två, tre och till och med fyra gånger så stora som TTArtisan-objektivet, och det går inte heller att ta loss dem från adaptern och sätta dem på en Leica. Vidare har TTArtisan objektivet bländarring, vilket jag föredrar och det går att förinställa det manuellt så att fokusen sitter lite snabbare.

Jag har ett Samyang 35mm f/1.4. Det är knivskarpt från kant till kant, men det är mer än dubbelt så stort som mitt TTArtisan. Jag föredrar kompakta objektiv och därför ligger Samyanget oftast nedpackat i sin låda, medan TTArtisan-objektivet oftare hamnar på kameran. Jag hoppas innerligt att trenden bland objektivtillverkarna att göra gigantiska ljusstarka objektiv snart ska bedarra. Kan Leica bygga kompakta objektiv av allra högsta klass borde andra tillverkare kunna göra det samma.




Jag tycker om att arbeta med kompakta, fasta, ljusstarka objektiv, och jag vill kunna använda samma objektiv på alla mina kameror. Därför har jag valt att satsa på små fasta ljusstarkaobjektiv med M-fattning. På Leica är det bara att tuta och köra, antingen med mätsökaren eller med hjälp av EVF, När jag använder dem på Sony har jag hjälp av en manuell Novoflex-adapter alternativt en Techart PRO-adapter som ger autofokus med M-optik på Sony E.  




Kineserna blir bara fler och fler i min kameraväska. Det positiva med kinesiska objektiv är att de inte kostar så mycket samtidigt som de är av god kvalitet och de duger gott och väl till professionell användning. Mina favoriter är 7Artisan 28mm f/1.4 och 75mm f/1.25, men även TTArtisan 35mm f/1.4 är ett trevligt allroundobjektiv som jag rekommenderar till Leica M-fotografer som inte har råd eller vill lägga tiotusentals kronor på en ljusstark 35mm.




Bilderna i inlägget är tagna med en Sony A7r II med en Techart PRO LM-A77 autofokus adapter och ett TTArtisan 35mm f/1.4. Bilderna är framkallade i ACR och jag har använt obejktivprofilen för Leica Summilux 35mm f1.4 ASPH för att råda bot på distorsion och vinjettering. Bildbearbetningen är minimal och håller sig inom ramarna för Dogma 07.

Text och foto: Mikael Good

Ett ljus har tänts för vägarna och stigarnas folk

Ända sedan de utvandrade från Rajastan i norra Indien på 900- eller 1000-talet har romernas historia varit fylld av fattigdom, utanförskap och diskriminering. Men även om deras historia är dyster läsning har situationen sakta börjat ändras till det bättre för vägarna och stigarnas folk.





Men detta utanförskap har börjat att brytas. I dag pågår något som vi kristna kallar för väckelse och som bäst kan beskrivas som ett andligt uppvaknande bland Europas 12–15 miljoner romer. Väckelsen startade i mitten av 1950-talet i Frankrike och har sedan dess  spridit sig över Europa. Drygt 2,5 miljoner romer har berörts av väckelsen och tillhör nu olika karismatiska församlingar, såsom pingströrelsen där 1 miljon av 5 miljoner pingstvänner är romer. Men fortfarande tillhör det stora flertalet traditionella kyrkor. Ett mindre antal av Europas romer är muslimer eller tillhör Mormonkyrkan, Jehovas vittnen eller någon annan religion.

En orsak att många romer har sökt sig till pingströrelsen är att det är en relativt ny rörelse som inte har diskriminerat eller förtryckt romer på det sätt som traditionella kyrkor och även en del frikyrkor gjort genom historien. En del kyrkor har till och med vägrat romer att gå med och har bokstavligen stängt sina portar för dem.

Till Serbien kom de första romerna år 1348. I landet finns över 150000 romer och de räknas som en nationell minoritet. Även om diskriminering förekommer är de serbiska romernas livssituation betydligt bättre än vad den är för romer i andra länder i närområdet.

Andelen analfabeter är låg, och de flesta gifter sig efter att de fyllt 20 år och gått färdigt skolan. Arbetslösheten är låg bland serbiska romer men lönerna är låga och går precis att leva på. Det är inte ovanligt att romer från Serbien åker till Tyskland där de gästarbetar, de mesta pengarna som de tjänar investerar de i sitt hemland, och många köper tomter och bygger hus för pengarna.

Jag har arbetat för romernas rättigheter i många år, och jag är positivt överraskad över utvecklingen i Serbien. Tidigare har jag bland annat berättat om den djupa fattigdom och det stora utanförskap som råder bland romer i Bulgarien och Rumänien. Men under mina resor till Serbien har ett ljus av hopp tänts i mörkret. Det ljuset ger mig hopp om att samma anda kommer att spridas över resten av Balkan och Rumänien och leda till att en minoritet som har förtryckts i sekler ska få sin rättmätiga upprättelse och få komma in i den Europeiska stugvärmen där de hör hemma precis som du och jag.




Bilderna i inlägget tog jag under ett väckelsemöte i södra Serbien. De stora flertalet som är med på bilderna är serbiska romer. Jag kunde kommunicera med dem på en blandning av tyska och ryska. På mötet träffade jag en romsk man som talade perfekt svenska. Han berättade att han hade jobbat i gruvan i Kiruna i många år. Under den tiden byggde han ett hus i Serbien och  sparade på sig en rejäl slant som gjorde att kunde gå i tidig pension.









Text och foto: Mikael Good