Jag blir lätt fartblind när det handlar om att samla in pengar

De senaste åren har jag haft rätt så många fotoutställningar och jag har sålt en hel del foton. All behållning har gått till välgörande ändamål. Trots att det handlar om så mycket som 30.000-40.000 kronor tycker jag själv att det är ganska så lite pengar. 

Fyra lettiska syskon som precis har fått ett familjepaket från hjälporganisationen Hjärta till Hjärta.

Anledningen till att jag tycker att det är lite pengar beror främst på att jag är van att dra in betydligt större belopp. De artiklarna och reportagen som har publicerats i månadsbrev eller magasin har hjälpt till att dra in miljonbelopp till hjälporganisationerna som jag arbetat för. Det är därför som jag har lätt för att bli fartblind när det handlar om att samla in pengar. Egentligen är 30.000-40.000 kronor riktigt mycket pengar som kan ge stor avkastning om de investeras rätt.

Innerst inne vet jag att om man sätter en insamlad 1000-lapp  i händerna på rätt människa kan det i förlängningen betyda lika mycket som ett miljonbistånd till en hel by. 1000-lappen kan vara precis det beloppet som en entreprenör behöver för att starta upp ett företag och när väl företaget är i gång kan det sätta fler människor i byn i arbete och när det vuxit ytterligare kan det hjälpa till att dra hela regionen upp ur fattigdomen. När man kastar en sten i vatten så bildas ringar på vattnet och det är precis så som man ska arbeta med bistånd. Jag tror att vi människor mår bäst när vi får arbeta och göra rätt för oss oavsett om vi bor i rika eller fattiga länder. Det är aldrig bra för självkänslan att bara få pengar utan någon form av motprestation.

Just nu är jag tyvärr mellan jobben men jag skulle inte ha något emot att åka ut på fler reportageresor. Jag vet att jag är bra på att förmedla min upplevelser och känslor på ett sådant vis att människor gräver djupt i sina plånböcker för att hjälpa och stötta dem jag skrivit om eller andra människor i samma situation. Visst det kanske låter lite kaxigt men det är inte min tanke. Jag vill helt enkelt inte sticka under stol med det som jag kan och är bra på. Falsk blygsamhet existerar inte i min värld. De som verkligen känner mig vet att jag är ganska så ödmjuk och har ett stort hjärta som inte bara klappar för mina nära och kära utan även för dem som lever i den yttersta marginalen.

Om du är intresserad av att veta mer om mig och vad jag har arbetat med tidigare är du varmt välkommen att besöka min yrkesprofil på Linkedin. Om du så vill får du  gärna lägga till mig i dina kontakter .

Text och foto: © Mikael Good, 2012. All Rights Reserved.

Jag vill bli nästa stadsdirektör i Jönköping

Det finns de som tror att min ansökan till tjänsten som stadsdirektör i Jönköping inte är något annat än ett stort skämt. Till er som tror att jag skämtar vill jag säga att jag aldrig söker ett arbete på skoj. Jag söker de arbetena som jag vet att jag kan bemästra oavsett om det gäller så vitt skilda arbeten som fotojournalist eller som stadsdirektör i Jönköping.

Faktum är att jag inte skulle ha något emot att få leda, utveckla och samordna verksamheten i Jönköpings kommun och jag har en del nya och fräscha idéer som jag skulle föra med mig in i det arbetet. Jag skulle bland annat arbeta hårt på att lyfta fram varje enskild individ i den kommunala organisationen och bygga upp en trygg vi-känsla i arbetet där alla anställda i kommunen får göra sina röster hörda och där varje röst väger lika mycket oavsett tjänst. Allt för att kommunen ska kunna utvecklas till en plats som sprudlar av liv och aktivitet, där skrattet och glädjen alltid ligger nära till hands, där höga kommuntjänstemän och arbetare ska kunna arbeta sida vid sida mot det gemensamma målet som är en kommun där invånarna stormtrivs och många står på kö för att flytta in.

Som inskriven i jobb- och utvecklingsgarantin har jag även rätt till jobbskatteavdrag vilket innebär att kommunen har rätt till ett avdrag på närmare 50 procent av den totala lönekostnaden och på så vis skulle de få pengar över till annat. Kommunen skulle även kunna välja att prova på mig som stadsdirektör helt gratis genom en praktikplats i en eller två månader och på så vis slippa att köpa grisen i säcken.


Rådhuset i Jönköping, min nya arbetsplats?

Klicka på följande länk om du vill läsa en kort presentation av mig och se vad jag arbetat med tidigare: http://www.linkedin.com/pub/mikael-good/51/a75/689

Text och foto: © Mikael Good, all rights reserved.

Den økonomiske krisens store tapere

Du har sikkert hørt om den økonomiske krisen i Latvia. Det meste som skrives om Latvia i media er tall og uttalelser som kommer fra politikere og økonomer, eller artikler om krisen som skrives av utenlandske journalister over en kaffe latte på en trendy kafé i Riga. La meg i stedet ta deg med på en tur til den pittoreske middelalderbyen Cesis, 85 km nordøst for Riga, der jeg møtte noen av de virkelige taperne under og etter den økonomiske krisen.



Hakk i hæl på sosialarbeider Ivita fra Cesis kommune og bistandsarbeider Liana Velka fra Riga gikk jeg opp en gammel, knirkende spiraltrapp i en nedslitt boligblokk til en like nedslitt leilighet. I døren til leiligheten ble vi møtt av en smilende ung mor, Dace Gimenes, som tok imot oss. Daniela 4 år, så nysgjerrig opp bak sin mor. Vi gikk gjennom det lille kjøkkenet og inn i stuen, hvor jeg hilste på faren Aldis, Sandra 2 år og lille Krister 11 måneder. Den eldste datteren, Adrija, er 6 år og går på førskolen. Familien Gimenes hadde sett frem til vårt besøk med store forventninger. Det var første gang de hadde fått besøk av noen fra et annet land, og barna hadde på seg sine fineste klær. For latviere er det viktig å holde fasaden utad og ikke se fattig ut.
- Du arbeider vel ikke for en latvisk avis, sier Dace og ser litt spent på meg. Da jeg forklarte at jeg er en skandinavisk frilansjournalist, slappet hun av.
Familien var bekymret for hva naboene ville tro hvis artikkelen ble publisert i en latvisk avis, for i Latvia er det skamfullt å være fattig.

Uegnet leilighet for ung familie
De seks personene i denne familien klynger seg sammen i en liten, slitt ett-roms leilighet på 40 kvm med stort behov for renovering. Rommet varmes opp av en gammel vedovn som sprer varmen til hele rommet. Det er mugg på de gulnede veggene som opprinnelig er dekket med tapet, et skittent, blått teppe ligger på parketten foran en lav og skitten sovesofa som har sett sine beste dager for lenge siden. En ekkel stank av urin ligger over leiligheten. Den kommer fra toalettet i samme etasje, et toalett som de deler med en annen familie.
- Huff det er så skittent og fælt her; du må vel ikke ta bilde av kjøkkenet eller badet? sa mamma Dace og så bedende på meg da jeg løftet kameraet for å ta et bilde. Det lille kjøkkenet hadde vannskader og var fullt av mugg og helt uegnet for en småbarnsfamilie …
- Jeg forsøkte å gjøre leiligheten ren og ryddig før dere kom, men jeg klarer ikke å få den ren selv om jeg prøver hardt, sa mamma Dace.
Selv om jeg ikke har en spesielt ømfintlig nese, avstod jeg fra å besøke det stinkende toalettet.



Uegnet leilighet for småbarnsforeldre
Som småbarnsforelder ville jeg aldri ha bodd slik familien Gimenes bor. Spesielt ikke med en liten gutt som Krister, som nysgjerrig smaker på alt han finner på gulvet. Mamma Dace og pappa Aldis gjør alt for å holde motet opp, slik at barna ikke skal bli engstelige. Aldis er svært bekymret for situasjonen., Han har uførepensjon på grunn av en hørselsskade, men vil likevel arbeide slik at han kan klare seg selv, forsørge familien og ikke være avhengig av støtte og andre menneskers velvilje.
- Ingen ønsker å ansette småbarnsforeldre. De vi kjenner som har jobb, får lavere og lavere lønn og etter noen måneder får de ikke lønn i det hele tatt, sier Dace med tårer i øynene.
Jeg løfter kamerat og tar et bilde av barnet. Daniela ville se bildet på kameradisplayet med én gang. Hun kommenterte bildet på latvisk samtidig som hun lo sånn at hun nesten ble kvalt. Hun minner meg om min egen datter Marcia, som er i samme alder. De har det samme glimtet i øyet og samme nysgjerrighet på verden omkring seg.



Merkelig gjeldsordning
Med strøm og varme koster leiligheten ca kr 1 500 pr måned. Det er for dyrt for familien Gimenes, som flyttet til den lille kommune Cesis for et år siden i håp om å finne arbeid. Aldis’ uførepensjon er på kr 1 125 i måneden. Mamma Dace får for tiden kr 1 500 måneden i fødselspenger for sønnen Krister. Når Krister fyller et år opphører fødselspengene og går over til barnebidrag på ca kr 120 måneden per barn.
- Jeg vet ikke hvordan vi skal klare oss når fødselspermisjonen opphører; vi kommer ikke til å ha penger til mat til barna våre. Min eldste datter Adrija har taleforstyrrelser og hun trenger en logoped, men det har vi heller ikke penger til.

Familien har stort behov for sosialhjelp, men for å få det må de først bli registrert i Cesis. Det ville ikke ha vært noe problem hvis ikke eieren av leiligheten hadde satt foten ned og nektet. Eieren krever at familien først skal betale et depositum på kr 2 250 før han vil registrere dem på leilighetens adresse, og det er penger som familien ikke har mulighet for å skaffe. Den forrige leietakeren forlot bare leiligheten og ingen vet hvor han befinner seg. Selv om det høres rart ut i våre ører, er det i Latvia lov å kreve den gamle leietakerens gjeld fra nye leietakere.
Jeg spurte hvorfor ikke denne familien også forlot leiligheten og la gjelden bak seg.
- Hvor skal vi gjøre av barna våre nå i vinter da? svarte Dace.



Den økonomiske krisens store tapere
- Vi prøver å finne et billigere sted å bo utenfor byen eller på landet der barna kan løpe fritt omkring. Her blir jeg redd hver gang vi går ut på grunn av trafikken. Vi ønsker også å dyrke poteter og grønnsaker for å holde kostnadene nede, sier Dace Gimenes. Med matpriser som er like høye som i Norge, er det vanskelig for familien å få matpengene til å strekke til.  Som oftest har de bare råd til å kjøpe basisvarer som poteter, brød og løk.

Jeg sa adjø og forlot familien Gimenes. Det føltes som jeg hadde sittet i en tidkapsel og blitt ført tilbake til det fattige Sverige på 1920-tallet, som min gamle bestemor har fortalt meg om mange ganger.



Oppriktig medfølelse for dem med stor behov for hjelp
Sosialarbeideren Ivita er fortvilet over familien Gimenes situasjon og hun gjør alt som står i hennes makt for å hjelpe dem. Da sosialtjenestens reglene hindret henne i å gi dem mer hjelp, tok hun kontakt med Liana Velka fra Riga, og gjennom henne har familien mottatt krisehjelp i form av mat, klær, hygieneprodukter og til og med leker til barna. Det som først og fremst slo meg under mitt besøk i Cesis var engasjementet de ansatte i sosialtjenesten la for dagen for sine klienter, til tross for at arbeidsmengden deres har fordoblet seg siden i fjor samtidig som lønnen deres er redusert med ca 40%. Sosialtjenesten får mindre og mindre penger til sin virksomhet. Sosialarbeiderne i Cesis drives av en oppriktig medfølelse med de som trenger hjelp. De liker ikke å gi dem penger i hånden. I stedet betaler de en del av husleieutgiftene, kjøper basisvarer og vitaminpiller til barna, samt betaler skolepenger og barnehageavgifter.

Familien Gimenes er en familie som ønsker å gjøre rett for seg. I mange fattige familier i dette området har fedrene, og i noen tilfeller også mødrene, lett for å ta til flasken for å drukne sine sorger, med det resultatet at de da iallfall blir ute av stand til å ta seg av barna sine. Det er grunnen til at sosialtjenesten ikke ønsker å gi sine kunder kontante penger i hånden. Risikoen er stor for at pengene blir drukket opp.



Tekst & foto: Mikael Good 

Klicka på länken om du vill läsa reportaget på svenska: http://chasid68.blogspot.se

44-åringar är bäst på att arbeta

Har du precis som mig varit med ett tag i arbetslivet? I så fall kan du sträcka lite på dig. Det är i åldern mellan 40 och 49 som vi presterar som allra bäst på jobbet. Allt enligt en studie som nyligen gjorts av det tyska arbetsministeriet.

Jag är en produktiv, effektiv, kreativ och ambitiös man som tillhör den ovan nämnda gruppen. Som grädde på moset är jag även småbarnsförälder. Enligt en nyligen publicerad artikel i Sunt Liv med rubriken "Föräldraskap en fördel på jobbet" har småbarnsföräldrar utmärkta men ofta bortsedda ledaregenskaper. För min del har föräldraskapet bland annat vässat min förmåga att jämka ihop motstridiga viljor och att vara extra tydlig i min kommunikation.

Om du eller någon som du känner är på jakt efter en riktigt bra medarbetare, då är du varmt välkommen att kontakta mig på nedanstående mailadress så att vi kan boka in ett personligt möte.

Källa 1, Ingenjören: http://www.ingenjoren.se
Källa 2, Sunt Liv: http://www.suntliv.nu

Text och foto: © Mikael Good

chasid68©gmail.com

Jag förbehåller mig rätten att ta bort oönskade kommentarer från min blogg

Det är inte ofta som det händer men om det dyker upp en kommentar som på något sätt kan uppfattas som kränkande eller inte har något med inlägget att göra så förbehåller jag mig rätten att ta bort den kommentaren. Detta har dock bara skett ett par gånger under den tid som jag har skrivit blogg och jag hoppas givetvis att det inte ska behöva ske fler gånger.

Det vore  trevligt om de som ger kommentarer externt lämnar en tydlig avsändare bakom sig så att jag inte av ren nyfikenhet behöver söka på deras IP-adresser för att röna ut från vem kommentaren kom. Allt som vi skriver och gör på internet är faktiskt spårbart och det går inte att gömma sig bakom anonymiteten om nu någon trodde det. Därför tycker jag att det är bättre att spela med öppna kort från början.

På förekommen anledning vill jag också påpeka att jag föredrar att personer som jobbar på tidningsredaktioner hör av sig direkt till mig på telefon eller via mail än att de ställer sina frågor i mitt kommentarsfält. Jag svarar gärna på frågor gällande mitt ideella arbete för Le Viseur Magazine eller mitt engagemang för de minsta och svagaste grupperna runt om i världen men frågor av privat karraktär som rör mig eller min familj eller frågor som rör tidigare uppdrags- eller arbetsgivare är jag inte intresserad av att svara på.



Text och foto: © Mikael Good. All rights reserved