<Edit> Klicka er gärna in på chasid68.blogspot.com så får ni se reportaget "Den ekonomiska krisens stora förlorare" som jag egentligen vill visa upp det för er läsare. Som grädde på moset är det även kryddat med fler bilder. Trots envisa och desperata försök kan jag tyvärr inte få till layouten i det här blogginlägget på Fotosidan. Tack på förhand! <Edit>

Du har säker hört talas om den stora ekonomiska krisen i Lettland. Men det mesta som har skrivits om Lettland i media är siffror och olika uttalanden från politiker och ekonomer eller artiklar av svenska journalister som skrivit om krisen i Lettland över en perfekt latte på något trendigt café i centrala Riga. Låt mig istället ta er med på en resa till den pittoreska lettiska medeltidsstaden Cesis, 85 km nordöst om Riga där jag mötte några av den ekonomiska krisens stora förlorare.

Hack i häl på socialarbetaren Evita från Cesis kommun och biståndsarbetaren Liana från Riga, gick jag upp för en gammal knarrande spiraltrappa i ett mycket slitet hyreshus. I dörren till en av lägenheterna möttes vi av den leende småbarnsmamman Dace Gimenes som hälsade oss välkomna. Daniela, 4 år tittade nyfiket fram i skydd av sin mamma. Vi gick genom det lilla köket och in i vardagsrummet där jag hälsade på pappa Aldis, Sandra, 2 år och lille Kristers, 11 månader. Den äldsta dottern Adrija, 6 år var i förskolan. Familjen Gimenes hade verkligen sett fram emot vårt besök, det var första gången som de fått besök av någon från ett annat land och barnen hade klätts i sina finaste kläder dagen till ära. För letter är det viktigt att hålla en fin fasad utåt och inte se fattiga ut.
– Du jobbar väl inte för en lettisk tidning, sa Dace och tittade lite oroligt på mig.
När jag förklarade att jag är en svensk frilansjournalist slappnade hon av. Familjen var orolig för vad grannarna skulle tycka om artikeln publicerades i en lettisk tidning, det är fult att vara fattig i Lettland.

Olämplig lägenhet för en småbarnsfamilj
De sex personerna i familjen trängs i en liten sliten enrumslägenhet på 40 kvm som är i stort behov av renovering. I rummet finns en gammal kakelugn som effektivt sprider värme i rummets alla hörn. De gulnade väggarna är fyllda med sotflagor och mögel, en smutsig blå matta ligger på parkettgolvet framför en kraftigt nedsutten och smutsig bäddsoffa som lämnat sina bästa dagar långt bakom sig. En otäck stank av urin spreds över lägenheten från toaletten på samma våningsplan, en toalett som de delade med en annan familj.
– Usch det är så smutsigt och hemskt här, du behöver väl inte ta kort på köket eller toaletten, sa mamma Dace och såg mig vädjande i ögonen när jag höjde kameran för att ta ett kort.Det lilla köket är direkt otjänligt; det är vattenskadat, fullt med mögel och definitivt inte ett kök för en småbarnsfamilj...
– Jag har försökt att få lägenheten ren och snygg inför ert besök men det går inte att få den ren hur jag än försöker sa mamma Dace.
Även om jag inte är speciellt äckelmagad avstod jag från att besöka den stinkande toaletten.

Inga arbeten för småbarnsföräldrar
Som småbarnsförälder skulle jag aldrig vilja bo som familjen Gimenes. Särskilt inte med en liten kille som Kristers, han smakade nyfiket på allt han hittade på golvet. Mamma Dace och pappa Aldis gör ändå allt för att hålla humöret uppe så att barnen inte ska bli alltför oroliga. Aldis är mycket plågad över situationen, han är sjukpensionär på grund av en hörselskada men vill ändå ha ett arbete så att han kan göra rätt för sig och inte vara beroende av bidrag och andra människors välvilja.
– Ingen vill anställa en småbarnsförälder. De vi känner som har jobb får dessutom sämre och sämre lön och vissa månader får de ingen lön alls..., sa Dace med tårar i ögonen.
Jag tog upp kameran och tog en bild på barnen och Daniela var snabbt framme och ville titta på bilden på kameradisplayen, hon kommenterade bilden på klingande lettiska och skrattade så att hon kiknade. Daniela påminde mig en hel del om min dotter Marcia som är i samma ålder, de har samma glimt i ögat och samma nyfikenhet på omvärlden.

Märkligt skuldsystem
Med el och värme kostar lägenheten 1 500 kronor per månad, men den är ändå för dyr för familjen Gimenes som flyttade till Cesis från en mindre kommun för ett år sen i hopp om att hitta arbete. Aldis sjukpension är på 1 125 kronor och mamma Dace får just nu föräldrapenning på 1 500 kronor per månad för sonen Kristers. När han fyller ett år, upphör den och övergår i ett barnbidrag på endast 120 kronor per barn.
– Jag vet inte hur vi ska klara oss när föräldrapenningen upphör, vi kommer inte att ha råd med mat till barnen. Min äldsta dotter Adrija har talstörningar och behöver hjälp av en logoped, men det har vi heller inga pengar till.

Familjen Gimenes är i stort behov av socialhjälp men för att få den hjälpen måste de först bli skrivna i Cesis, det hade inte varit några problem om inte hyresvärden hade satt sig på tvären och vägrat. Hyresvärden kräver att familjen först ska betala den före detta hyresgästens elskuld på 2 250 kronor för att han ska gå med på att skriva dem på lägenheten och det är pengar som familjen omöjligt kan få fram. Den förre hyresgästen bara lämnade lägenheten och ingen vet var han befinner sig. Även om det låter märkligt i våra öron är det helt lagligt i Lettland att kräva nya hyresgäster på gamla hyresgästers skulder.
Jag frågade varför inte familjen också lämnade lägenheten och skulden bakom sig?
– Var ska vi då bo med våra barn i vinter? svarade Dace.

Den ekonomiska krisens stora förlorare
– Vi skulle vilja få tag på ett billigt boende i utkanten av staden eller på landet, så att barnen kan springa fritt, nu är jag orolig varje gång som vi går ut på grund av trafiken. Vi skulle också vilja odla vår egen potatis och egna grönsaker för att hålla nere på kostnaderna.
Med matpriser som är lika höga som i Sverige är det svårt för familjen att få matpengarna att räcka till, de har oftast bara råd att köpa basvaror som potatis, bröd och lök.
Jag sa hej då och lämnade familjen Gimenes. För mig kändes det som om jag hade satts i en tidskapsel och transporterats tillbaka till det Fattigsverige som min gamla mormor växte upp i på 1920-talet och så många gånger berättat om för mig.

Uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov
Socialarbetaren Evita är förtvivlad över familjen Gimenes situation och försöker göra allt som står i hennes makt för att hjälpa dem. Då socialtjänstens regelverk hindrade henne från att hjälpa familjen Gimenes tog hon kontakt med biståndsarbetare Liana från Riga och via henne har familjen fått nödhjälp i form av mat, kläder, hygienprodukter och även leksaker. Det som främst slog mig vid mitt besök i Cesis var socialtjänstens stora engagemang i sina klienter, trots att arbetsbördan nästan fördubblats sedan årets början och lönerna sänkts med uppemot 40% samtidigt som socialtjänsten får allt mindre pengar till sin verksamhet. I Cesis drivs socialassistenterna av en uppriktig medkänsla för dem med stora hjälpbehov. De vill ogärna ge pengar i handen. Istället betalar de en stor del av hyran och köper in basvaror och vitaminpiller till barnen samt står för skolpeng och dagisavgifter om så behövs. Familjen Gimenes är en skötsam familj som vill göra rätt för sig men många fattiga familjer i området plågas av att pappor och i en del fall även mammor tar till flaskan för att dränka sina sorger med påföljd att barnen far mycket illa, därför vill socialtjänsten ogärna ge sina klienter pengar då risken är stor att de sups upp.

Lettlands sak är vår
Letterna ville snabbt bli ett nordeuropeiskt land efter självständigheten 1991 men de glömde att bygga en stabil ekonomisk grund fri från mutor och korruption som tidigare hade präglat Sovjetunionens ekonomi. Landets snabba tillväxt var i mångt och mycket ett luftslott som pumpades upp av de svenska storbankernas frikostiga lån utan säkerhet. Nu har luften helt gått ur den lettiska ekonomin och de är tvungna att gå igenom ett stålbad av värsta sort för att åter få igång ekonomin och för att uppfylla de tuffa kraven som EU, IMF och Sverige har ställt på landet i samband med de nödlån på 7,5 miljarder Euro som Lettland tagit för att reda upp sin ekonomi. Den svenska kronans dåliga värde beror i mångt och mycket på att marknaden har förlorat förtroendet för de svenska storbankerna pga deras frikostiga och i många fall rent dumdristiga utlåning i Baltikum. I Lettland var det bara 15% av befolkningen som drogs med i lånekarusellen men det är de övriga 85% som får betala för kalaset i form av kraftiga neddragningar i de offentliga utgifterna.

Familjen Gimenes heter egentligen något annat men då jag valt att publicera reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn. Sedan mitt reportage om familjen publicerades i tidningen Världen Idag har familjen Gimenes fått mycket hjälp och stöd. De bor nu i en betydligt bättre lägenhet i en annan lettisk stad. Föräldrarna är fortfarande arbetslösa. Men Dace har haft en del ströjobb som konditor och Aldis har fått hjälp att köpa en hörapparat.

Den lettiska huvudstaden ligger insvept i en kall grå decemberdimma som letat sig upp från floden Daugava. En hård isskorpa ligger över trottoarer och vägar, människor och bilar halkar sig sakta fram genom staden. Det ligger oro i luften både från ett annalkande oväder och oro över vad som ska hända i Lettland i efterdyningarna till den ekonomiska kraschen. Den ekonomiska optimismen och framtidstron som jag tidigare upplevt vid mina många besök i Lettland, har nästan helt försvunnit in i den kalla grå decemberdimman.

Jag blir upphämtad med bil av Ivars och Liana utanför det slitna Hostel i utkanten av Riga som jag har tillbringat natten på och vi ger oss av mot stadsdelen Kipsala, i de västra delarna av Riga. Ivars och Liana arbetar för den lettiska hjälporganisationen Velku Fonds.

Värme trots kyla
Vi stannar utanför ett hus som jag först trodde var öde men det visade sig att det var här som Emma, kvinnan vi skulle träffa bodde. Liana och jag gick in genom den skeva och mycket slitna ytterdörren till huset och vi gick upp för en knarrig trappa som kändes som om den skulle kunna ramla ihop när som helst, till sist hamnade vi utanför en gisten gammal lägenhetsdörr. Vi knackade på dörren och efter en kort stund öppnade en bastant och vänlig kvinna i 70-årsåldern dörren med ett knarr, kvinnan log stort när hon såg oss och välkomnade oss på klingande ryska och bjöd oss in med en vänlig handrörelse. Vi utbyter några artighetsfraser på ryska och presenterar oss för varandra.

    

Emma bjuder in oss i sitt råkalla dragiga mögeldoftande vardagsrum där vi sätter oss. Trots att Emmas levnadssituation är nästintill obeskrivbar för oss svenskar håller hon ändå modet uppe och låter sitt glada humör och smittsamma skratt sprida värme i det kalla rummet. Emma beklagar att hon inte har något att bjuda på då hennes skafferi är helt tomt.

Emmas far var tysk och hennes mor från Ryssland, men när jag frågar henne om hon pratar tyska, skakar hon lite på huvudet och säger, samtidigt som hon visar med tummen och pekfingret, att hon bara kan lite, lite tyska. Då min ryska inte är den allra bästa överlåter jag tolkningen åt Liana. Emma börjar sedan berätta en historia som för mig, som växt upp i trygga Sverige, känns nästan osannolik.

    

Privilegierad men ständigt övervakad
Emma växte upp i Riga och hon utbildade sig till elektroingenjör i Kiev för över fyrtio år sedan efter utbildningen flyttade hon tillbaka till Riga där hon fick ett arbete som elektroingenjör på en nystartad fabrik.

– Om jag hade sagt till dig vad jag jobbade med för tjugo år sedan, hade jag blivit kastad i fängelse. Emma talar tyst, som om väggarna hade öron. Efter ytterligare tvekan säger hon allvarligt med lite darr på rösten: 
– Det här har jag inte berättat för någon tidigare inte ens för mina närmaste, jag jobbade på den topphemliga statliga fabriken Alfa i Riga. På Alfa framställdes avancerad militärelektronik till sovjetunionens flotta, flygvapen och till det ryska rymdprogrammet. På Alfa var det ständiga kontroller av de anställda och den hemliga polisen KGB höll ett extra vakande öga på de anställda, allt för att topphemlig information inte skulle hamna i fel händer.

Emma trivdes ändå bra på Alfa trots alla de stränga och påfrestande kontrollerna. Hon hade en mycket medmänsklig chef och bra arbetskamrater. Emmas man var svårt sjuk på 1980-talet och behövde mycket omvårdnad, Emma fick alltid ledigt när hon behövde ta hand om sin sjuke man. Emmas man dog i slutet av 1980-talet. Som elektroingenjör hade Emma en del privilegier som andra sovjetmedborgare inte hade, hon fick handla i butiker för speciellt utvalda medborgare och kunde servera sin man och son rent kött minst en gång per vecka. Emma var med andra ord privilegierad och kunde leva relativt gott med tanke på omständigheterna.

1992 förändrades allt, Lettland hade åter blivit ett fritt land och den topphemliga fabriken Alfa som hon jobbade för lades ned och hon pensionerades i förtid. Om Sovjetunionen funnits kvar hade hon fått en riktigt dräglig pension och hade kunnat leva gott men nu var det nya tider och Lettland var åter ett fritt land efter många års sovjetisk ockupation. Hennes pension blev bara 25 rubel och hon tvingades att leva på hundmat och dålig potatis för att överleva.

Jag frågar Emma om det inte var jobbigt med en sådan radikal omställning. Hon spänner blicken i mig och säger:
– Jag förlorade alla mina privilegier men jag vann min frihet och frihet är betydligt mer värd än allt vad privilegier är!

Medborgarna i Sovjetunionen var tvungna att ständigt vara på sin vakt mot angivare och den hemliga polisen KGB, det var vanligt att KGB buggade vanliga medborgares hem på jakt efter spioner och andra misstänkta landsförrädare. Det är något som är svårt för oss i väst, som har vuxit upp med demokrati, att förstå.

Pengar under bordet
Emma överlevde de svåra åren i början av 1990-talet och efter hand blev hennes ekonomiska situation bättre. I slutet av 1990-talet drabbades Emma av nästa stora bakslag, hennes son drabbades av elefantsjuka, en virussjukdom som gör att huden och underliggande vävnader blir tjockare än normalt. Den som lider av sjukdomen behöver genomgå många och smärtsamma operationer för att avlägsna överskottsvävnaden. Sonen, som är i fyrtioårsåldern, befinner sig under vårt samtal i rummet bredvid men vill absolut inte bli nämnd vid namn eller fotograferad.

Den ekonomiska situationen i Lettland är så svår att Emma själv är tvungen att spara ihop pengar till sonens operationer. Sjukvården i Lettland är förvisso fri men för att få vård och mediciner måste man ge läkarna och sjuksköterskorna pengar under bordet för att få det man på pappret har rätt till. Med en pension på drygt 1 000 kr och ett sjukbidrag på 500 kr för sonen i månaden är det svårt för Emma att få ihop tillräckligt med pengar till mat, el, värme och mediciner. Emma städar därför på universitetet i Riga ett par timmar varje morgon och försöker snåla in på både värme och mat för att spara ihop de dryga 7 000 kr som läkaren vill ha för att utföra sonens operation.

Pensionär med dagligt arbete
Trots sin svåra situation är Emma definitivt inte bitter utan säger flera gånger:
– Det kan aldrig bli värre än det var i början av 1990-talet. Jag är glad att jag har det som jag har det, jag har mat att äta, kläder att sätta på kroppen och en lägenhet att bo i.

Men Emma önskar att hon hade lite mera pengar i pension så att hon slapp jobba som städare på mornarna för att få ihop pengar till sonens operationer och mediciner.
– Min sjuttioåriga kropp har börjat protestera och jag orkar nog inte jobba så mycket längre till. Då vet jag inte riktigt hur jag ska få det att gå ihop sa hon med darr på stämman och tårar i ögonen.
– Behöver du ett hembiträde? Frågar Emma mig plötsligt i en blandning av skämt och allvar. Hon har hört att levnadsförhållandena i Sverige är mycket, mycket bättre än i Lettland och att de fattigaste i Sverige till och med har råd att unna sig lyxen att äta ute ibland och att sjukvården i Sverige verkligen är fri.

Till sist kommer Ivars in i rummet och överlämnar ett välfyllt julpaket till Emma, det finns inte ord till att beskriva den stora glädje som sprids i Emmas ögon över det välbehövliga tillskottet och hon kramar om oss och kysser oss alla i ren spontan glädje över den fina gåvan.

– Nu kan jag fylla mitt skafferi och min son och jag kommer att få äta riktig festmat till julen!

Jag besökte Emma den 13 december 2008. Idag har det ekonomiska läget i Lettland förvärrats ytterligare. För att få ekonomiska nödlån från IMF (Internationella valutafonden) har Lettland varit tvungna att genomgå ett ekonomiskt stålbad av värsta sort. Offentliganställdas löner har sänkts med upp till 40%. För pensionärer som har ett extraknäck sänks pensionerna med hela 70%. Många lettiska läkare och specialister flyr landet mot välbetalda jobb i andra EU-länder. Hälften av Lettlands 70 sjukhus har stängts eller kommer att stängas och många patienter som behöver vård har idag ingenstans att vända sig. Samtidigt som priserna för mat och värme har rusat i höjden. Man talar idag om att stänga flera skolor. Internatskolor och institutioner har fått budgetnerdragningar på 40%...

Det kommer att bli en mycket kall och sträng vinter i Lettland och risken är överhängande att många letter kommer att hungra och frysa.

Text och foto: © Mikael Good 2008, 2009. All rights reserved.

Med det är reportaget som tidigare publicerats i tidningen Junia firar jag mitt 700 blogginlägg på Fotosidan. Klicka på följande länk om du vill läsa och uppleva reportaget utan att behöva störas av annonser: chasid68.blogspot.com

Dagens låt: ‪Amsterdam Klezmer Band - Papa Chajes‬

//Chasid