Annus horribilis - Ett mörkt år

Det här året har varit ett riktigt mörkt år för mig på jobbfronten. Året började i moll då jag fick reda på att det jobbet som jag hade fått ett muntligt löfte om att få, hade gått till en annan… I samma veva missade jag även ett annat arbete som hade passat mig perfekt med en hårsmån…



Jag har varit på mängder av intervjuer men hittills har jag inte fått något napp trots att jag har varit nummer två på en hel del olika arbeten. Det är i och för sig uppmuntrande att komma tvåa bland hundratals kandidater men så länge som det inte leder till ett arbete är det bara deprimerande.



Det är positivt att mIna reportage och bilder har rönt stor uppmärksamhet både inom som utom landet. De riktade reportagen som jag har gjort för hjälporganisationer har dragit in mer pengar än förväntat. Men tyvärr har inte ett positivt resultat medfört att jag har fått åka på fler reportageresor. Av fyra förväntade reportageresor under våren fick jag bara åka på en...



Men oroa er inte för mig, jag har inte tappat hoppet trots att det här året har varit ett riktigt Annus Horribilis för mig på jobbfronten. Jag söker mängder av arbeten och bär trots allt på en förhoppning om att det snart ska vända :)



Min tro är starkare än någonsin och jag bär trots allt på ett hopp om en ljusare framtid på arbetsmarknaden. Trots att jag har blivit utsatt för både lögner och förtal under det gångna året har jag valt att fortsätta att lita på mina medmänniskor och jag har förlåtit dem som på något sätt har svikit mig eller min familj. Det viktigaste är att jag själv står för det jag säger och försöker att leva på ett sådant sätt att jag får vara till både glädje och välsignelse för andra människor.



Nu tycker jag verkligen att det är på tiden att jag får uppleva ett riktigt annus mirabilis (glädjens år). Det är som sagt deprimerande att behöva vara arbetslös när man vill arbeta och göra rätt för sig. De gåvorna som jag har fått ska inte behöva ligga nedpackade i en sliten låda mellan gulnade tidningsblad, de ska användas och vara till välsignelse för andra människor. Jag hoppas och tror att 2012 är det året som den stora vändningen kommer för mig på arbetsmarknaden :)



Med detta inlägget vill jag också passa på att önska alla mina läsare ett riktigt gott nytt år och en trevlig fortsättning på det nya året :)

Dagens låt: Just Keep Goin´On- Rev Dan Smith

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved.

Julreportaget - Ängeln i Riga

Med ett stort leende möter hon alla hon träffar, vare sig det är höga politiker eller ett barn med funktionsnedsättning. Det är ett leende som kommer från hjärtat, ett leende som gör att man blir både glad och varm inombords. För Liana Velks i Riga existerar inga omöjliga problem eller hinder. ALLT går att ordna, bara man har rätt inställning, lite god vilja och ett stort leende.

Liana Velka © Mikael Good

Vi befinner oss i Lettland, det är bara några dagar kvar till jul och vi är där för att vara med vid utdelningen av några av de närmare 5000 julpaket som ska delas ut. Jag stjäler till mig några minuter då och då i bussen när vi åker från den ena familjen till den andra. För Liana är det bråda dagar och de korta stunderna i bussen blir nästan den enda vila hon får. Ändå sitter hon där med ett stort leende på läpparna, jag har svårt att förstå hur hon mitt i stressen kan förmedla sådant lugn och värme, det riktigt lyser om henne.

Tron måste få konsekvens
Även om hon idag känns självklar i sin roll som ansvarig för Hoppets Stjärnas och Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland gled hon in i verksamheten lite på ett bananskal. Det var inte något som hon hade planerat eller tänkt. Det började med en förfrågan från en lärare på dottern Elinas skola, hon undrade om Liana kunde tänka sig att hjälpa till att organisera en resa till Sverige för sju barnhemsbarn. Trots att hon egentligen tänkt säga nej, blev svaret ja. Året var 1991 och Lettland hade precis återfått sin frihet efter att i många år varit en del av Sovjetunionen. Allt kändes annorlunda, människor vågade uttrycka sina åsikter, de fick resa fritt; nu skulle de börja bygga upp sitt land igen. 

Med den ökade friheten kom även tidningar som vågade utmana sina läsare att tänka annorlunda. En sådan tidning var den kristna tidningen Pakapieni ”Gå”. Den talade bland annat om att den kristna tron inte bara fick stanna vid ord, det måste vara handling också. Det var en artikel i den tidningen som tog upp barnhemsbarnen som behövde åka på sommarlov till Sverige. Arrangör var organisationen Hjärta till Hjärta i Sverige och i Lettland blev det Liana som fick ordna med pass, visum och alla papper som behövdes för resan. Utan att kunna ett ord svenska eller engelska fick hon även följa med barnen till Sverige, en ganska bortkommen följeslagare tycker hon själv, men med hjälp av pictogram, en ordbok och händer blev det tre oerhört spännande veckor, inte minst för Liana som aldrig besökt ett västland tidigare.

Liana och Ivars vid lagret strax utanför Riga. Så här bara ett par dagar innan jul är de flesta paketen utdelade men några paket har de sparat för att dela ut till ryskortodoxa familjer, de firar sin jul den sjunde januari © Mikael Good

Ett arbete bland de ”outbildbara” tar form
Efter den där första kontakten med Sverige rullade arbetet på ganska snabbt. Hoppets Stjärna skulle samma år besöka Lettland i tanke att starta ett arbete bland funktionsnedsatta barn. De kontaktade tidningen Pakapiena för att höra vem som kunde hjälpa dem tillrätta i Lettland. 13 december 1991 när Hoppets Stjärna för första gången besökte Lettland fanns Liana där som värd. På min fråga om hur Liana reagerade när hon fick veta att det främst var funktionsnedsatta som Hoppets Stjärna ville arbeta med, utbrister hon;
– Det kändes oerhört bra. Jag visste hur hemskt de funktionsnedsatta barnen hade det, speciellt de som bodde på barnhem, de hade inget liv. Gravt funktionsnedsatta var outbildbara, de hade inget värde. Institutionerna var främst en förvaringsplats, där fanns inga aktiviteter och det var kallt, speciellt då mitt i vintern.

När Hoppets Stjärna några månader senare började sitt arbete i Lettland var den kapabla Liana en självklar medarbetare. Hon sa upp sig från sitt arbete som tysklärare och tillsammans med sin man Ivars bildade hon en lettisk organisation som fungerade som Hoppets Stjärnas förlängda arm i Lettland. Till en början handlade arbetet mycket om att ta hand om alla de hjälptransporter som skulle delas ut på de olika barnhemmen och institutionerna. Lianas man Ivars arbetade till en början mest som volontär på kvällar och helger;
– Men allt mer behövdes en stark karl som kunde köra lastbil, speciellt när vi började renovera institutionerna, så även Ivars jobbade ganska snart heltid.

Liana Velka utanför en kär väns hus © Mikael Good

Kunskap – en väg till förändring
Huvudmålet för arbetet har alltid varit att förändra attityden till de funktionsnedsatta. I den gamla sovjetrepubliken sågs funktionsnedsatta knappt som människor. Att förändra den attityden till att funktionsnedsatta är människor med precis samma rätt och värde som alla andra var och är fortfarande en utmaning. Till en början innebar det att se till att de funktionsnedsatta fick ett drägligt boende men redan efter något år började man även med att utbilda personal på institutioner och barnhem. Kunskap om att arbeta med funktionsnedsatta - om man bortser från den rent medicinska aspekten - fanns inte i Lettland. I början anordnade man därför seminarium med specialister från Sverige; barnläkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer, logopeder med flera. Snart fanns även föräldrar till funktionsnedsatta barn med på utbildningarna, främst föräldrar som valt att ha kvar sina funktionsnedsatta barn hemma men även många av dem som tidigare lämnat sina barn till barnhem kom och vågade nu ta hem sina funktionsnedsatta barn. En helt ny värld började öppnas. 

   
Liana på hembesök hos en av sina vänner. Liana som vi är vana att se henne med ett stort leende på läpparna och med ett julpaket i famnen © Mikael Good

Föräldraföreningar
Med allt fler funktionsnedsatta barn hemma, behövdes speciella förskolor och dagcentraler. Barnen och ungdomarna behövde även hjälp att ta sig till skola och dagcentral. 
– Men fortfarande var det många föräldrar som klagade och vi insåg att vårt arbete måste innefatta hela familjer. Att ha en familjemedlem med en funktionsnedsättning i familjen innebär på sätt och vis att hela familjen är handikappad, speciellt i vårt samhälle som fortfarande ser de funktionsnedsatta som mindre värda.
– Därför började vi arbeta med föräldraföreningar, mindre grupper - främst mammor -som samlas ett par gånger i månaden, ibland för att få utbildning, men oftast ”bara” för att få träffa andra vuxna, få samtala med varandra, byta erfarenheter och lära sig mer om vilka rättigheter de och deras barn har. Varje sommar ordnar vi dessutom flera läger för både barn och mammor. Vi kommer att ha ett sådant läger nu i januari, vi har fått pengar från EU, egentligen var det tänkt att vara ett sommarläger men de utlovade pengarna dröjde så nu ska vi ha sommarläger mitt i vintern, Liana skrattar när hon tänker på hur dumt det måste låta. (Lägret hölls i januari 2007).

– Det är otroligt roligt att arbeta med dessa mammor även om det är mycket jobb. De behöver kunskap om vilken hjälp som finns för deras barn och att de inte bara kan sitta och vänta på att ett mirakel ska ske. Vi måste hela tiden uppmuntra dem att våga släppa taget, barnen behöver komma hemifrån, de behöver komma till skolan och lära sig stå på egna ben. Många mammor har sina funktionsnedsatta barn hemma, oavsett vilken form av funktionsnedsättning som de har, ända upp i 10 – 11 årsåldern, då först får de börja skolan…
– Det roligaste är att se dessa mammor leva upp, när de kommer till gruppen de första gångerna kan de inte prata om något annat än sina barn, själva har de inga behov. Efter att ha träffats ett tag börjar de istället prata med varandra, det är som att de vågar börja leva själva. De har blivit så vackra, raka i ryggen, stolta och med otroligt mycket vilja. Vi sätter nu in många av mammorna som ansvariga för olika EU projekt, de får ta ansvar för projektansökningar, planering och genomförande.

Julklappsutdelning på 5:e skolan in Riga © Mikael Good

Mer kunskap
En del av arbetet med utbildning är även att ta fram böcker. I Lettland finns nästan inget material om funktionsnedsatta på lettiska. Med stöd från bland annat Sida har böcker av Tomas Sjödin och flera andra svenska författare översatts.
– Just nu arbetar vi med Berit Lagerheims ”Att utvecklas med handikapp”. Men många fler böcker behövs, kunskap är jätteviktigt och universiteten i Lettland ringer ständigt och frågar efter våra böcker. Idag finns vård av funktionsnedsatta med i universitetsprogrammen och nyutbildade speciallärare arbetar på våra skolor och dagcentraler. Det är egentligen först nu som vi börjar se en verklig förändring i politiken för funktionshindrade i landet. 

Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris © Mikael Good

Kraft från ovan
– Var får du din energi från? inflikar jag. 
Liana har precis lagt på luren efter att ha pratat med en av alla de mammor hon har kontakt med. Hennes telefon ringer flera gånger under vårt samtal; det är organisationer och kyrkor som ska hämta sin del av julpaketen, särskolor som vill bjuda in henne och Ivars till sina julfiranden men oftast är det mammor som behöver någon att prata med en stund. Jag inser mer och mer hur mycket arbete som ligger bakom Lianas till synes ganska lugna fasad. Liana tittar uppåt;
– Energin får jag uppifrån, det är det enda svar jag kan ge.

PS 34:5 De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av blygsel.

Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris © Mikael Good

– Vi har en dröm, eller egentligen är det nog mest jag, säger Liana och skrattar, Ivars drömmer om något annat. Jag skulle vilja öppna ett korttidsboende, där jag får arbeta mer direkt med barnen. Ett hem där jag kan ta emot fyra fem barn i taget och ge deras familjer en möjlighet att vila några dagar. I Lettland existerar inget sånt.

Vi vill i vårt arbete visa hur man kan arbeta rätt med funktionsnedsatta. Idag finns till exempel inte ens en plats där mammorna kan komma och prata med en socialarbetare eller kurator, det vill jag att de ska få möjlighet att göra på mitt korttidsboende, de kan ju knappast sitta och prata om sina personliga problem och behov på ett kafé.

Liana och rektorn på 5:e skolan i Riga, spexar framför kameran © Mikael Good

Drömmen var en docka med riktigt hår
– Där har vi fängelset, utbrister Liana plötsligt när vi åker förbi en stor smutsvit byggnad omgärdad av en hög betongmur. 
– Det är alltid fullt; I Lettland är det ofta lättare att begå brott och hamna i fängelse än att försöka leva ett ärligt liv utanför murarna. Det är svårt att hitta arbete och lönen är så låg att den knappt räcker till ens det mest nödvändiga. Ibland undrar jag om inte de fattiga har det svårare idag än 1991. Priserna har ökat till det dubbla på bara ett par år. Idag kan du köpa allt om du har pengar, innan hade vi pengar men det fanns nästan inget att köpa. 
Kan ni tänka er att jag, när jag var liten, drömde om att få en östtysk docka. För mig var en docka från Östtyskland det bästa man kunde tänka sig, de gick att kamma håret på. Våra sovjetisktillverkade dockor hade bara klistrat hår. 

Även lägenheter var svåra att få tag på, man var tvungen att ha en arbetsgivare som hade tillgång till lägenheter och jobba bra. När vi gifte oss, Ivars och jag, fick vi bo hos mina föräldrar. Vår första lägenhet fick vi tack vare att Ivars började arbeta som tekniker på ett kollektivjordbruk i utkanten av Riga. Bil var också svårt att köpa, de få bilar som fanns var reserverade för pampar inom kommunistpartiet, eller som belöningar till den som arbetat bra. Alla arbetsplatser hade speciella kösystem för ”lyxprylar” som t ex bilar. Bara de som arbetade bra kvalificerade sig för att få hamna i kön. Men Ivars lyckades få tag på en bil i Moskva, en Lada. Det var 1983 och vi var så stolta över vår lilla bil, den gav oss en fantastisk frihet att resa, visserligen bara inom Sovjetunionen, men ändå.

   
Liana och Ivars på sitt lilla kontor i Riga. Marita Good, Liana Velka och Ivars Velks vid julpaketslagret utanför Riga. © Mikael Good

Förändring tar tid
– Man blev lite paranoid, för bara ett par år sedan rensade jag bort flera lådor med tvål som jag hamstrat. Tvål fick man bara köpa för kuponger och även om vi inte behövde hela vår ranson vågade jag inte låta bli att ta ut hela ransonen. Jag vågade heller inte ge bort den av rädsla för att en dag stå utan. Behövde man gå till läkaren var man mer eller mindre tvungen att muta till sig en undersökning, jag gick aldrig till läkaren utan att ha med en blomma eller en chokladask.
Jag tror att korruptionen idag, mycket beror på det system vi hade innan, vi är så vana vid att muta oss fram. Det gör det ännu svårare för dem som är fattiga, de som har fallit ur systemet, de har ingen möjlighet att ta sig upp igen. Missförstå mig inte, allt är bättre idag, jag vill definitivt inte tillbaka till Sovjettiden, men vi har fortfarande mycket kvar att arbeta med. Det är trots allt bara 20 år sedan vi blev fria och att i djupet förändra människor tar tid.

Ivars har precis stannat bilen utanför något som för mig ser ut som ett fallfärdigt skjul, Liana tittar i sina anteckningar, vi ska överlämna två stora familjepaket. Med ett stort leende greppar hon ett av paketen och stiger in i det lilla huset. 
– Vet du, det här är något av det roligaste jag vet!

Det här är något av det roligast som jag vet © Mikael Good

Du kan stödja Ivars och Lianas viktiga arbete i Lettland genom att ge en gåva direkt till Velki Association: www.velki.lv/mums.htm eller biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta: www.hearttoheart.se/stod_oss.html eller biståndsorganisationen Hoppets Stjärna: www.hoppetsstjarna.se

If you want to read this article in English, please click on this link: http://www.chasid68.blogspot.com/2011/12/angel-in-riga.html

Text: Marita Good, foto: Mikael Good. All rights reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Junia. 

Jag skyr helst rampljuset

Även om det alltid är kul med uppskattning och uppmärksamhet för mitt engagemang för de minsta och svagaste grupperna i Lettland så är det inte det som driver mig. Min drivkraft är att få vara med om att förändra livssituationen för mina lettiska grannar. Om en stund i rampljuset för mig kan leda till att de utsatta letterna får det bättre så är det värt det, även om jag helst skyr rampljuset :)


Barnavdelningen på ett lettiskt sjukhus veckan före julafton © Mikael Good

Text och foto: Mikael Good. All rights reserved.

Skulle du vilja byta hus med dem?

Lettland är det landet inom EU som har drabbats allra hårdats av den ekonomiska krisen. Människor som hade det svårt redan innan krisen har fått det ännu sämre och många lettiska familjer lever idag under existensminimum.

Den tidigare så hoppfulla ekonomiska tillväxten i Lettland som pumpades upp av bl a de svenska storbankernas aggressiva utlåning har helt avstannat och landet har gått in i en djup ekonomisk depression. Uppemot trettio procent av befolkningen mellan 18 och 40 år har sökt sig utomlands på jakt efter ett arbete så att den kan försörja sina familjer, många av dem har i bästa fall lämnat sina barn hos far- eller morföräldrar och träffar dem bara högst ett par gånger per år. I en del fall har föräldrarna bara försvunnit och ingen vet var de är...


I det här huset på den lettiska landsbygden bor en pensionär © Mikael Good, 2008


I det här huset i Riga bor en trebarns familj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006

Arbetslösheten i Lettland stiger i och med att den ena arbetsplatsen efter den andra går i konkurs. Alkoholismen och hopplösheten breder ut sig. Kommuner slås ihop och hälsovårdsmottagningar, mataffärer och post avvecklas och lönerna sjunker. Detta samtidigt som priserna på mat och varor stiger. Myndigheterna saknar resurser till ordentliga pensioner, barnbidrag och arbetslöshetsersättningar. De största förlorarna är, som alltid, de som redan är svaga och utsatta; barn, pensionärer, ensamstående mammor och pappor, sjuka, handikappade och arbetslösa.


I det här huset i Riga bor en fembarnsfamilj och två pensionärspar © Mikael Good, 2006


I det här huset i Riga bor tre stycken pensionärer © Mikael Good, 2008

Det stora problemet är att det är väldigt få personer i Sverige och de övriga EU-länderna som egentligen har förstått den fulla vidden av den ekonomiska krisen i Lettland. Jag har i ett stort antal artiklar och reportage, genom utställningar och i mina bägge bloggar försökt göra förståelsen för den totala vidden av letternas ekonomiska katastrof större och det har glädjande nog resulterat i ett stort antal penningåvor till de mest utsatta i Lettland. Men jag är medveten om att mitt arbete bara är en liten droppe i havet av alla behov.

Ni har sett mina bilder från Lettland och läst mina artiklar och många har engagerat sig i letternas situation. Människor bor i rivningshus, det är bedrövligt att barn ska behöva växa upp under så bedrövliga förhållanden...

Tänk om vi kunde förmå de svenska storbankerna som har fått ta över många överbelånade och nyrenoverade lägenheter och hus i Lettland att upplåta dem till lettiska familjer i kris som nu bor i fallfärdiga ruckel eller på gatan. Om så skedde så skulle det ge de svenska bankerna mycket välbehövlig goodwill i Lettland.


I det här huset i Riga bor uteliggare på den utbrunna undervåningen och på övervåningen bor en ensamstående mamma med sina två barn © Mikael Good, 2006


I den här lägenheten på den lettiska landsbygden bor en mamma, pappa, son och en mormor © Mikael Good, 2006

Dagens låt: In The Gettio - Papa San

Text och foto: Mikael Good

Om du klickar dig in till min blog på blogger får du se inlägget som jag vill att det ska se ut. Prenumerera gärna på min blogg eller anslut dig till min webbplats så att du inte missar något inlägg, du hittar bloggen här: chasid68.blogspot.com 

Regina är arbetslös och utförsäkrad

Bara en timmas flygresa från Sverige, ligger Lettlands huvudstad Riga med nybyggda trendiga caféer och stora välfyllda, moderna shoppingcentra - där allt går att köpa för den som har pengar. Ute i ett litet flerfamiljshus på landsbygden, elva mil norr om Riga, gråter mormor Regina över en situation som hon inte kan hantera. Möt familjen Išlenktas en av många stora förlorare i den ekonomiska krisen.

Efter att ha skakat runt på mörka, snöiga och gropiga småvägar en bra stund kommer vi äntligen fram till familjen Išlenktas i Vārsts kommun. Doften av vedspis slår emot mig och trots den isande kylan utanför känns det riktigt varmt och skönt. Här bor mormor Regina, 52 år tillsammans med barnbarnen Emilija 14, Rickards 9 och Beatrise 8 år. Den lilla lägenheten saknar mycket som åtminstone jag förväntar mig; vatten hämtar de i brunnen på gården, utedasset delar de med två andra familjer och värmen kommer från vedspisen.

  

Svältkur för den fattige
Till för ett år sedan hade Regina ett nattjobb som säkerhetsvakt/vaktmästare på en byggfirma, idag är hon, liksom många andra, arbetslös och utförsäkrad. Så länge hon jobbade hade familjen det ganska bra. Nu försöker de klara sig på social- och barnbidrag, totalt 2 700 kronor per månad. Hyran för lägenheten är 850 kronor och barnens skolpeng 600 kronor. Resten, drygt 1 000 kronor, går till värme, el, mat, kläder och hygien¬artiklar, priserna på det är ungefär som i Sverige.

Vintern är värst
För att ändå få det att gå ihop jobbar hela familjen hårt; av kommunen har de fått en liten markplätt där de kan odla potatis och grönsaker, de plockade bär och svamp i skogen som de, tillsammans med midsommar- och julkransar som Regina tillverkar, säljer på marknaden i byn. Tidigare var det en hobby men nu är det ett viktigt ekonomiskt tillskott. Allt de tjänar sparas till vintern då utgifterna på framförallt värme och el stiger.

  

En fin fasad 
Samtalet avbryts när familjens lilla haltande pudel försöker ta min penna. Trots den svåra situationen bryter alla ut i skratt, ett hjärtligt skratt som får familjen att för en kort stund glömma sina svårigheter. Innan vi går frågar jag Regina om det är något mer hon behöver, förutom det fina Julpaket som hon fått. 
– Mina barn behöver varma vinterjackor, en ny vinterjacka kostar 600 kronor, det har jag inte råd med. Regina tittar ned i golvet som om hon skäms över sin situation. 
I Lettland är det viktigt att inte se fattig ut. Barn som har slitna eller otidsenliga kläder blir mobbade för det.

Det är dags att fortsätta; vi säger hej då till varandra och hoppar in i bilen. På trappan står familjen länge och vinkar. På väg tillbaka till Riga kan jag inte låta bli att tänka på alla de lettiska familjer som jag träffat under dagen. Många av dem har stora skulder till gasbolag, elbolag och hyresvärdar för att de pengar som de får ihop, går till mat. I vinter riskerar många lettiska barnfamiljer att bli vräkta från sina bostäder på grund av sina skulder. Än en gång kan jag konstatera hur bra vi har det i Sverige. Trots det är vi snabba på att klaga på våra löner, på våra höga skatter och på att vi inte har råd att köpa alla de saker vi vill eller åka på de resor som vi vill...

Text och foto: © Mikael Good

Reportaget om familjen Išlenktas gjorde jag 2009 det har tidigare publicerats i Hoppets Stjärnas månadsbrev. Det var många som engagerade sig i familjens svåra situation och idag har de fått den hjälp och det stöd som de behöver. Jag var själv med och gjorde en återrapport 2010, förutom att det var ett kärt återseend så gick det inte att ta miste på den uppriktiga glädjen som de kände över all den hjälp och det stöd som de fått efter reportaget :) Familjen heter egentligen något annat, men med tanke på att jag nu publicerar reportaget i min blogg har jag valt att ändra på deras namn.

Om du klickar din in till min blog på blogger får du se inlägget som jag vill att det ska se ut. Prenumerera gärna på min blogg eller anslut dig till min webbplats så att du inte missar något inlägg, du hittar bloggen här: chasid68.blogspot.com