La Vida Es Un Carnaval

I lördags samlades drygt tusen människor i olika åldrar och med olika ursprung för att fira årets Öxnehagadag. I år var sambaskolan A Bunda på plats. Med sin färgsprakande och svängiga inledning av dagen hjälpte de till att höja festivaltemperaturen rejält.
– La Vida Es Un Carnaval (livet är en karneval), utbrast en kvinna i publiken med rötter i Chile när hon omfamnades av sambarytmerna.

Under ett par år har det kommunala bostadsföretaget Vätterhem arrangerat Öxnehagadagen tillsammans med föreningar och organisationer som är verksamma i stadsdelen Öxnehaga i Huskvarna. Ett av inslagen under dagen är ett karnevalståg, där dagis, skolor, föreningar och församlingar gått med. En lokal sambainfluerad danstrupp har tagit täten i tidigare karnevalståg, men trots att de har kämpat på har den rätta karnevals- och feststämningen ändå inte riktigt velat infinna sig.

I år bestämde sig Vätterhem för att satsa lite extra för att höja partytemperaturen. De tog kontakt med sambaskolan A Bunda från Göteborg, som med sina 170 medlemmar är en av Europas största sambaskolor. A Bunda som har uppträtt på festivaler och karnevaler runt om i Europa och Sverige tackade ja till att medverka.

När det var dags för årets Öxnehagadag fanns ett hundratal medlemmar från A Bunda på plats. I sina färgsprakande dräkter dansade de fram på Öxnehaga, och bjöd på svängiga rytmer, skir glädje och energisk sambadans som stöddes av en stor grupp med rytmiska slagverkare. Den rätta feststämningen infann sig direkt, och de drygt tusen åskådarna som samlats utmed karnevalsvägen fick nästan nypa sig i armen för att förstå att de var i Sverige och inte i något sydeuropeiskt land.

Bilderna i artikeln är tagna med Leica M 240 + 7Artisans 28/1,4 samt Sony A7rII+Canon EF 70-200/4 IS

Text och foto: Mikael Good

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla

Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.

En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.

De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good

När ljuset inte riktigt räcker till

Den blå timmen hade precis passerat när jag kom till det romska samhället i mitten av Bulgarien. Jag ville ha lite miljöbilder och gick runt, hälsade på folk och tog bilder. Egentligen var det lite för mörkt, men jag chansade och vred upp ASA-talet och lät objektivets inbyggda stabilisering göra sitt arbete.



En del skulle nog påstå att den första bilden i artikeln är allt för brusig. Men mig stör det inte. Bilden har tagits på motsvarande 6400 ASA, och bruset påminner en hel del om kornet i den klassiska filmen Tri-X, en film som jag använde flitigt när det begav sig. Personligen är jag trött på alla perfekta och tillrättalagda bilder som svämmar över på Instagram och andra bildsidor. Jag vill se mer opolerade dokumentära bilder som är fyllda med känsla och närvaro.



Jag hann att få några fler bilder på människor och miljöer i samhället innan mörkret omöjliggjorde vidare fotografering. Bland annat träffade jag en äldre romsk man utanför ett hus. Han berättade att han varit boxare i sin ungdom. En stund senare var det såpass mörkt att gatlyktornas sken knappt räckte till för att lysa upp husfasaderna.



Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm. X-T1 är en av de allra bästa digitalkamerorna för svartvitt och de går att hitta dem begagnat för ett par tusenlappar.

Text och foto: Mikael Good

Bilder på ettan och löpet är hett

För fotografer är det mest begärligt att hamna på ettan eller på löpet. På så vis når bilderna ut till en lite större publik än vanligt. Jag har kollegor som för statistik över hur många ettor och löp de haft.

Under 2018 har mina bilder hamnat på fler ettor och löpsedlar än något tidigare år. En av mina bilder är en av de mest publicerade i Sverige i år. Givetvis tycker jag att det är kul, men det är inget jag brinner för, och jag har inte fört någon statistik över hur många ettor och löp som jag haft med material på under förra året.

Jag brinner för att göra reportage. Att få berätta om människor och miljöer, både i min närhet och i andra länder. Personligen är jag mest stolt över de reportagen i text och bild som publicerats under året. Min förhoppning är att jag ska få möjlighet att göra ännu fler reportage i år. Balkan, Indien och Nepal står högt upp på önskelistan.

Bilden på den indiska kvinnan tog jag under en reportageresa i Indien i december 2017.

Text och foto: Mikael Good

Adaptern som ger autofokus med Leica M-optik

Under ett antal år använde jag Sony. Men i takt med att objektiven som jag ville ha blev allt större och dyrare blev jag mer och mer ointresserad av märket, och valde till sist att byta till Fujifilm, som valt att satsa på små smidiga kamerahus och har en hel del kompakta objektiv i lager.



Halvformatet är ett trevligt format men ibland räcker det inte riktigt till. I och med att jag har ett antal M-objektiv från extremt vidvinkel till kort tele, funderade jag på att komplettera Fujikamerorna med en Leica M. Jag budgeterade för ett inköp av en Leica M 240. Men precis när jag hittade en Leica M 240 för ett lämpligt pris, kom jag på andra tankar. 

När jag skrev om Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus adapter den 1 april 2016 var det många läsare som trodde att det var ett skämt, men det var inget skämt! Jag började fundera på om inte en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter skulle kunna fylla mina behov bättre än en Leica M 240. När ljuset inte riktigt räcker till är autofokus och bildstabilisering en bättre kombination än en mätsökarkamera utan stabilisering.



Jag köpte en billig begagnad Sony A7rII hos ett postorderföretag. När jag fick hem den, testade jag att köra min M-optik med adapter på kameran. Jag kom på så sätt fram till att det var rätt väg att vandra. Efter att ha läst på ordentligt om Techart PRO-adaptern, och tagit del av andras erfarenheter, köpte jag en adapter.



Med Techart PRO-adaptern ställs skärpan relativt snabbt med ljusstarka objektiv såsom M 28/1,4, 40/2 och 90/2. Men fokusen jagar med mina 15 och 21mm Voigtländer vidvinklar, men å andra sidan kan jag oftast köra de objektiven med hyperfokal. Om man vill ha snabb fokus med Techart PRO-adaptern är objektiv med bländare 2 eller lägre att föredra. Objektiv med 2,8 fungerar hyfsat bra. Men från 4 och uppåt jagar oftast autofokusen.



Att jag valt en begagnad A7rII beror på att det lämpar sig väl för M-optik och inte lider lika mycket av smearing med vidvinkeloptik som A7II gör. Även om jag själv inte har testat kombinationen, är det en del användare som påpekat att Techart PRO-adaptern fungerar något bättre tillsammans med Sony A7rIII. 



Primärt har jag använt adaptern med M-optik. Men jag har även använt den ihop med en C/Y-M-adapter, och har på så vis fått autofokus med gammal fin Carl Zeiss-optik för Contax/Yashica. Även om det funkar ganska bra kommer jag nog inte att använda Techart PRO-adaptern med en extra adapter så speciellt ofta. Bildkvaliteten blir säkert påverkad och tanken med att använda M-optik på Sony är att få tillgång till högkvalitativa små objektiv som i mitt tycke lämpar sig bättre till Sonys smidiga kameror än de överdimensionerade objektiven som företaget själv har tagit fram.



Jag har gjort reportage med A7rII + 21mm, 28mm, 40mm och 90mm. Trots dunkelt inomhusljus ställdes fokusen snabbt och exakt, och bilderna blev helt perfekt exponerade. Några av bilderna som jag tog vid det tillfället har mycket högt nyhetsvärde, men är samtidigt personliga, därför väljer jag att inte publicera någon av dem här. Men det är inte omöjligt att några av dem letar sig in i någon tidning tillsammans med en text fram igenom. 



En liten smidig kamera som har autofokus, bildstabilisering, är användbar upp till 6400 ISO tillsammans med små och skarptecknande 28/1,4 och 90/2 mm objektiv är som gjort för reportage i dunkla miljöer. Techart PRO-adaptern är främst riktad till entusiaster som redan har några M-objektiv liggande. För den som är på jakt efter små smidiga objektiv att använda på en  Sony E finns det en del "billigare" M-objektiv att få tag på från Iberit, 7Artisans, Voigtländer, Zeiss med mera, det går även att köpa en hel del bra optik begagnat till riktigt bra priser. Fotar du sport eller andra snabba förlopp är Techart PRO-adaptern inte att rekommendera. 



Bilderna har jag tagit under mina stadsvandringar i Huskvarna, ett par av dem har publicerats i en tidning. Trots att jag packar ned fyra objektiv, en kamera och några batterier i min Billingham Hadley PRO finns det gott om plats för annat i väskan.









Text och foto: Mikael Good