Det finns många sätt att blogga på, en del för dagbok över sitt liv, en del gör bloggen till ett stort offentligt fotoalbum. Det finns många fler sätt att blogga på men en svensk blogg är i mångt och mycket ett rop efter uppmärksamhet, ett stort se mig för här är jag! Men i andra länder förs en desperat kamp för frihet och demokrati i bloggarna.

Förutom att blogga om sig själva är det många som skriver om teknik. Det kanska beror på att det inte kräver något djupare engagemang att skriva om teknik, det är bara att ta några bilder på en kamera, ladda in ett par bilder i bloggen och skriva några lösryckta meningar och sedan trycka på publicera. I vart fall så gnuggar säkert marknadsavdelningarna på de stora kameratillverkarna händerna över all den gratisreklam som de får genom exempelvis bloggarna på Fotosidan. Det vore intressant att få reda på hur mycket Fotosidan har varit med och påverkat kameraförsäljningen i Sverige sedan starten 2001. I vilket fall som helst borde de som driver Fotosidan ha provision :)

I många länder fungerar bloggar som frihetens röster och de drivs av människor som drömmer om demokrati och frihet. De avslöjar envist korrupta politiker och maktens män. Det är inte allt för ovanligt att bloggare har fått vara med och avsätta maktens män och kvinnor efter att de har avslöjat dem med handen i kakburken. Media i de länderna ägs allt som oftast av makten och de ger bara sin rentvättade och politiskt korrekta bild av vad som händer. I bloggar kan läsarna få ta del av den otvättade sanningen av människor som för en envis kamp för demokrati och yttrandefrihet mot förtryck, censur och orättvisor. Bloggare som kämpar för sanningen får ofta betala ett högt pris genom trakasserier, misshandel, fängelse och till och med ond bråd död. Men så snart en bloggare har tystats av maktens män träder en annan fram. Det går inte att tysta frihetens röst.

Ni som har följt min blogg över tid vet att den kan handla om precis vad som helst men att tyngdpunkten allt som oftast har legat på mitt stora engagemang för människor i nöd. För min del har det varit ganska så framgångsrikt att föra det samtalet i min blogg. Det är många som har fått upp ögonen för de problem och orättvisor som finns i vår omedelbara närhet genom bloggen och förhoppningsvis eller rättare sagt vet jag att många människor som jag har skrivit om har fått hjälp och stöd genom personer som läst min blogg.

I december 2010 publicerade jag ett stort antal artiklar i min blogg om lettiska familjer som jag hade träffat och delat ut julpaket till. Ni kan läsa de artiklarna här om ni vill:  Ett kallt land med många varma människor. Som ni säkert såg har 5829 personer klickat in till det blogginlägget till dags dato. Det manliga givandet ökade i vart fall kraftigt den månaden och det kom in mycket pengar till lettiska familjer i nöd via mina läsare. En del gav en hundring eller två och andra tiotusentals kronor. Jag vet tyvärr inte riktigt hur mycket pengar det rörde sig om  men uppskattningsvis tror jag att det kom in en bit över 100.000 kronor.

Trots att biståndsorganisationen som jag arbetade för fick ordentlig valuta för sina pengar har jag inte fått åka tillbaka till Lettland och göra fler reportage för dem. Märk väl att jag inte är bitter. Jag är faktiskt glad och tacksam för att jag fick chansen att vara med och göra skillnad för människor som jag bryr mig om. Men jag erkänner att jag är frustrerad över att de inte samlar in så mycket pengar som behövs idag. Det betyder att färre personer får den hjälp som de behöver och samtidigt vet jag att jag lätt skulle kunna dra in de pengarna som behövs för att inte verksamheten ska behöva bli lidande…



Text och foto:  © Mikael Good, 2013

Tänk dig att du bara är 17 år, höggravid, hemlös och inte har några föräldrar som du kan vända dig till, du har precis blivit utkastad från ditt studenthem, din bästa vän har vänt dig ryggen, du har ingenstans att vända dig eller ta vägen, du är helt ensam och övergiven av alla. Så var situationen för Sveta som jag träffade på familjecentret Grace i St. Petersburg.

Svetas föräldar dog i en bilolycka när hon bara var nio år. Hon hamnade på barnhemmet Svalan där hon bodde tills hon tog examen. Hon flyttade till ett studentboende i närheten av skolan i St. Petersburg och började att studera på en yrkesskola. På studenthemmet träffade hon en kille som hon blev ihop med snart var hon gravid. Ett par år tidigare hade hon fått reda på att hon aldrig skulle kunna bli gravid på grund av en medfödd defekt på livmodern. Förhållandet med pojkvännen hann dock ta slut innan hon förstod att hon var gravid, den före detta pojkvännen var inte alls intresserad av att bli pappa och han tyckte att hon skulle göra abort. 
– Först ville jag också göra abort och jag bokade in en tid på sjukhuset. Men precis innan aborten skulle utföras ändrade jag mig och bestämde mig för att barnet skulle få födas, säger Sveta och tittar blygt ned i golvet. 
Sveta visste inte om hon skulle kunna få flera barn i framtiden och därför beslöt hon att barnet skulle få födas. Men när personalen på studenthemmet där hon bodde fick reda på att hon var gravid blev hon utkastad därifrån.

Hon blev utsparkad av sin kompis
Sveta fick bo hos en kompis, men kompisen ville hyra ut rummet och tjäna pengar på det, när det visade sig att Sveta inte kunde betala för sig blev hon utsparkad. Sveta var nu både hemlös och höggravid och som en sista utväg ringde hon till sin före detta rektor på barnhemmet Svalan, hon kunde inte heller hjälpa Sveta men hon gav henne telefonnumret till familjecentret Grace i St. Petersburg. Sveta ringde till familjecentret Grace och när de svarade sa hon med ren och skär desperation i rösten:
– Jag är höggravid, jag har ingenstans att bo och det finns ingen som vill eller kan hjälpa mig.
Personalen på Grace bestämde att Sveta skulle få bo familjecentrets lägenhet och redan samma eftermiddag hämtade de Sveta. När jag besöker Grace har Sveta bott i ett rum där sedan början av september 2009. Hennes son Sergei föddes i oktober samma år. 
– Jag är mycket tacksam för att jag behöll Sergei och inte gjorde abort, det är inte säkert att jag kan få fler barn i framtiden, Sveta hämtar andan och säger, Sergei är en riktig gudagåva, en mirakelbaby, han är en frisk och mycket glad liten kille, Sveta kramar kärleksfullt om sin lilla son.
Sergei får tag på en leksakskamera och han hoppar ned från sin mammas knä och börjar ta kort på mig med den. Jag tar kort på honom med min fotoapparat och visar bilden för honom på kameradisplayen, Sergei skrattar så att han kiknar när han ser bilden på sig själv. Sergei är en glad liten kille som trivs med att stå i händelsernas centrum och på Grace finns det alltid ett vänligt knä som han kan få sitta i.



Det största som hänt i mitt liv
Sveta stormtrivs på Grace trots att det stundtals är trångt och stökigt där. Den varma kristna atmosfären och alla vänliga människor i hennes närhet som lever ut sin tro gjorde att Sveta blev avundsjuk på dem, hon ville också ha det som de hade.
– Det största som har hänt mig på Grace är att jag har tagit emot Jesus som min personliga frälsare och Herre och blivit döpt. Min mamma brukade tala med mig om Jesus när jag var liten och när jag bodde på barnhemmet brukade vi besöka kyrkan ett par gånger per år men det är först här på Grace som jag har mött människor som verkligen lever ut sin tro säger Sveta och strålar.
Trots att alla som kommer till Grace inte är kristna så brukar de flesta följa med till gudstjänsterna i den närbelägna Rysk-ortodoxa kyrkan. Prästen och nunnorna är ofta på besök på Grace, där de håller i bibelstudier och pratar med dem som bor på eller besöker centret.
När Sergei blir två år ska personalen på Grace hjälpa Sveta att få tag på en egen lägenhet där hon och hennes son kan få bo. Då ska Sergei börja på dagis och Sveta ska försöka få tag på ett arbete. I samband med att Sergei föddes så dog Svetas mormor och hon ärvde ett litet markområde som hon funderar på att sälja så att hon får ett startkapital. Gud har verkligen tagit hand om Sveta och Sergei.

    

Kärlek och godhet är något som vi alla behöver
Grace är ett familjecenter i St. Petersburg som arbetar efter mottot: Kärlek och godhet är något som alla behöver. De har byggt upp en kristen familjegemenskap för ensamstående mammor och före detta barnhemsbarn. De ensamstående mammorna som kommer till Grace har oftast vuxit upp på barnhem. Ett av målen med verksamheten på Grace är att de som kommer dit ska få möta Jesus och bli en del av Guds stora familj. De som arbetar på Grace är noga med att inte tvinga sig på någon, även de som inte är troende är varmt välkomna att dela gemenskapen på familjecentret. Personal från Grace besöker regelbundet föräldralösa barn och ungdomar på studenthem, internatskolor och barnhem i St. Petersburg med omnejd, de predikar evangeliet för dem som vill lyssna och bjuder in barnen till gemenskapen på familjecentret, allt för att de föräldralösa barnen ska veta vart de kan vända sig när de har tagit studenten och förväntas klara sig själva. Arbetet är viktigt, särskilt i en storstad som St. Petersburg där ensamheten är utbredd och många före detta barnhemsbarn hamnar i fel sällskap. Det finns några sängplatser på Grace där de som behöver extra stöd kan få bo. 

   

Om du vill får du gärna stödja Grace Family Center genom att antingen ta kontakt med mig så hjälper jag dig att förmedla dina pengar via en betrodd svensk hjälporganisation eller så kan du donera pengar direkt till Grace via biståndsorganisationen Star of Hope, USA. Även om de inte själva jobbar mot Ryssland så ställer de gärna upp och förmedlar pengar till Grace: Grace St. Petersburg

Text och foto: © Mikael Good, All Rights Reserved