Årets julreportage blev en smärre succé

Man kan lugnt säga att årets julreportage blev en smärre succé. Reportaget har hittills haft 1200 besökare i mina båda bloggar och jag har fått mycket positiv respons från mina läsare. Men det som har överraskat mig mest är att mer än 1800 besökare från hela världen har sett bildspelet på mitt flickrkonto. Tack vare den uppmärksamheten har jag fått en inbjudan om en publicering av reportaget om Lisa i en ansedd internationell reportagetidning.

Men det viktigaste för mig är inte att få många läsare och positiva ryggdunkningar. Det viktigaste för mig är att Lisa och hennes barn har det bra idag och jag är mycket tacksam för att jag har fått vara med på ett litet hörn och hjälpa Lisa och barnen till en bättre tillvaro och en ljusare framtid.

Du kan läsa hela julreportaget om Lisa här: Julreportaget - En trygg famn för Lisa

På den här sidan kan du läsa en återrapportering om Lisa och hennes barn, artikeln är skriven på engelska: The Christmas story - There was a girl named Lisa

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Håll ögonen på Ryssarna

Nu har vi nått fram till ännu ett nytt år och det ska bli spännande att se vad detta nya år bär med sig. Förra året var det några som försökte utropa dokumentärfotots snara död i Sverige. Men i vårt östra grannland Ryssland lever och frodas genren i allra högsta välmåga. Det är inte bara i Ryssland som genren frodas. I stort sett i alla länder som tidigare låg innanför järnridån finns det många riktigt bra dokumentärfotografer som för genren framåt och vidare.

Här följer några ryska fotograferna som det kan vara värt att hålla koll på:
En är Dima Zverev: http://dimazverev.ru/artgalleries.html
En annan är Aleksey Myaksihev: http://alekseymyakishev.photoshelter.com/
En tredje är Anastasia Rudenko: http://www.anastasiarudenko.com/
En fjärde är Alexander Gronsky: http://www.alexandergronsky.com/
En femte är Sergey Maximishin: http://www.maximishin.com/

Det finns givetvis många fler namn att fylla på listan med men jag tycker att vi kan börja med de här fem namnen. 

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Julreportaget - En trygg famn för Lisa

Föreställ dig att du bara är 15 år gammal. Din mamma drack sig nyligen till döds och din far är hospitaliserad och kommer inte ihåg dig efter att ha druckit träsprit. Barnet som du födde har tagits ifrån dig av en snorkig barnmorska. Du har svikits av samhället och alla de människor som du litade på, du är helt ensam. Du börjar tro att det bara finns en väg ut ur din misär. Men när mörkret håller på att kväva dig greppar du det sista halmstrået och dras tillbaka in i ljuset av människor som verkligen bryr sig om dig.

Lisa är höggravid när jag träffar henne i den lilla lägenhet som hon och hennes storasyster ärvt efter sina föräldrar. Lägenheten är i bedrövligt skick och det luktar starkt av kloak och mögel. Lisa håller på att packa, om en vecka ska hon föda sitt andra barn och flytta in på familjecentret Grace i St. Petersburg. För ett halvår sedan var Lisa ensam, utlämnad och totalt uppgiven. Hon hade blivit sviken av alla som stod henne nära och de få vuxna som hon hade haft förtroende för hade vänt henne ryggen.

Lisa växte upp tillsammans med sin nio år äldre syster i lägenheten tillsammans med sin mamma och pappa. Både mamman och pappan var tunga missbrukare och brydde sig inte om sin yngsta dotter. Lisas storasyster höll sig oftast så långt bort från hemmet som hon kunde och kom i princip bara hem för att sova. När andra föräldrar följde sina barn till skolan, fick Lisa gå själv. När hon kom hem från skolan fick hon laga sin egen mat och tvätta sina egna kläder. Från köksfönstret kunde hon se andra barn leka och busa ute på gården och hon drömde om att kunna vara med. När Lisa var 13 år förlorade hennes föräldrar vårdnaden om henne och Lisa hamnade på barnhem. För Lisa, som var van att klara sig själv, var det svårt att anpassa sig till det ständigt uppassade och övervakade livet på barnhemmet. Så ofta hon kunde, sökte hon sig bort från barnhemmet.

Stulen barndom
När Lisa precis fyllt 14 dog mamma av svåra alkoholskador. Pappa som druckit dålig vodka (hembränt som säljs som vodka) fick så svåra hjärnskador att han hamnade på sjukhem. Mitt i sorgen efter sina föräldrar träffade Lisa Maxim, en ung man från Tadzjikistan. De blev kära och eftersom Lisa aldrig fått någon sexualkunskap var hon snart gravid. Personalen på barnhemmet rådde henne att göra abort, något som Lisa vägrade. Men eftersom hon bara var 15 år när sonen Roma föddes, togs han ifrån henne direkt och placerades på ett annat barnhem.
– När de tog min Roma från mig brast mitt hjärta. Jag var så ledsen att jag inte kunde sova på flera veckor, jag tänkte bara på min lille kille som tagits ifrån mig. Jag vet att jag skulle kunnat bli en bra mamma för honom, trots min ålder, men alla vuxna bara skrattade åt mig när jag sa att jag kunde ta hand om honom själv.
– Jag kommer särskilt ihåg en barnmorska som sa till mig att jag skulle glömma Roma. Hon sa till mig att jag säkert skulle få fler barn, det här barnet tar vi hand om. Hur kan någon vara så hjärtlös och elak, säger Lisa och torkar bort tårarna.

Gravid igen
När Lisa slutat högstadiet flyttade hon från barnhemmet till ett studenthem i St. Petersburg. Där skulle hon studera till konditor på en yrkesskola. På studenthemmet hade hon lite större frihet och började regelbundet besöka sonen Roma. Fortfarande bemöttes hon mest av förakt från personalen på barnhemmet.
– Det är svårt, jag vet att jag är mogen nog att ta hand om ett barn, men alla vuxna som jag mött har bara skrattat åt mig och nedlåtande sagt till mig att det klarar du inte lille vän. Det gör mig både arg och besviken.
Den ökade friheten innebar också att Lisa hade större möjlighet att träffa sin pojkvän Maxim. Snart var Lisa gravid igen. Myndigheterna krävde även denna gång att hon skulle göra abort men Lisa vägrade. Hon ville att barnet skulle få födas och växa upp tillsammans med sina föräldrar, trots alla svårigheter och problem. Men Lisa är inte myndig och Maxim saknar ryskt medborgarskap.

Ett julreportage i väntan på undergången

Medan jag väntar på undergången sitter jag och filar på årets julreportage som traditionsenligt ska publiceras i min blogg den 24 december. Denna gången kommer reportaget att handla om en ung tvåbarnsmamma som jag träffade i Ryssland förra året.

Förra årets julreportage Ängeln i Riga som publicerades på svenska i min blogg på Fotosidan och på engelska i min blogg på Blogger har sammantaget haft över 8000 läsare. Det återstår att se om årets julreportage får lika många läsare.

Här kan ni läsa årets julreportage: http://www.fotosidan.se/blogs/chasid/julreportaget-en-trygg-famn-for-lisa.htm 

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

The war against terror is also a war against drugs

Det finns de som undrar var mitt tidigare aviserade reportage om det växande heroinmissbruket i det forna Sovjetunionen med stark koppling till Afghanistan har tagit vägen? I vart fall var tanken att reportaget skulle gått under samma namn som rubriken till det här inlägget.



I vanliga fall är jag ganska så snabb med att få ut mitt material men i det här fallet fanns det två bra anledningar till varför jag valde att hålla på materialet. För det första så skulle jag behövt komplettera materialet genom att göra en eller två resor till Ryssland och Uzbekistan. För det andra har jag fått ta del av en del nytt material som helt omkullkastade min tidigare research vilket gjorde att tyngdpunkten i min story kraftigt försköts.



Det är viktigt för mig att det jag skriver stämmer med verkligheten. Jag är evinnerligt trött på tidningar och organisationer som bygger sina storys på uppgifter som verkar tagna helt ur luften eller där research och källkoll är allt annat än bra. Jag vet inte hur det är för dig men för min del sjunker mitt förtroende för dem när en text är full av felaktigheter. För att jag själv inte ska lockas i samma fälla har jag därför valt att lägga min story om heroinmissbruk på hyllan. Jag kommer istället att plocka fram bilder och skriva ihop en ny text med en helt annan vinkling utifrån mitt befintliga material.
.



Denna gången kommer jag att skriva på engelska och förhoppningsvis kommer reportaget att leta sig in i någon webbaserad engelskspråkig reportagetidning. Jag har i vart fall fått en del förfrågningar om att bidra med material. Trots att jag inte kommer att få någon betalning kan det vara ett bra sätt att nå ut till en betydligt större publik. Marknadsföringsvärdet är i vart fall mycket högt då tidningarna läses av en hel del branschfolk och kulturpersonligheter.

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.