Vilken cool kamera, är det en Fuji?

Läkare, tandläkare, direktörer, hipsters, eller andra penningstinna grupper tänker många fotografer på när de hör det klassiska kameramärket Leica nämnas. Men det finns faktiskt en del reportagefotografer som gärna arbetar med Leica, en av dem är jag.

Jag har alltid legat en bit under snittlönen för män i min egen ålder med samma kompetens och utbildning som mig. Men trots det går det ingen nöd på mig, och jag har haft råd med ett antal digitala Leicor genom åren. Hemligheten är att jag har köpt dem begagnat. Initialt är de dyra men när det har gått ett par år brukar priserna nå nivåer som passar min plånbok.

Personligen tycker jag att silverfärgade och svarta Leicor är lika snygga. När jag arbetat med silver Leicor har det hänt att jag fått frågan om vilken film jag använder och vart jag framkallar den. Med en svart Leica väcker jag inte lika mycket uppmärksamhet. Även om det är glesare mellan frågorna händer det att folk reagerar på kameran, men kanske inte alltid på det sätt jag förväntar sig. En ung man som såg mig med kameran utbrast: ”Vilken cool kamera, är det en Fuji?”.

När jag körde med Fujifilm X-Pro2 fick jag ofta frågan om det var en Leica, men jag hade inte riktigt räknat med att få den motsatta frågan om Leican var en Fuji! Fujis kameror i X-Pro och X100-serierna är Leicaliknande. Det är bra kameror, och de har genomsiktssökare. Med rätt objektiv blir bildresultatet nästan i paritet med Leica, men de saknar den där speciella 3D-looken, och färgerna som man får med Leicaobjektiv. Men framförallt saknar Fujikamerorna mätsökare, en genomsiktsökare är ett bra substitut, men personligen vill jag ha en mätsökare.

När jag jobbar med Leica kör jag oftast med 35mm och hyperfokal. Jag ställer tiden på 1/250 dels sekund, bländaren på 8 och avståndet på 5 meter, och ASA på auto med 100 i botten och 2500 i topp. Mätsökaren använder jag främst när jag behöver finlira på bländare 2, 2.8 eller 4, och när jag använder ett ljusstarkt normalobjektiv eller kort tele tar jag hjälp av en EVF-sökare som jag sätter i blixtskon.

Förr när jag använde film, och var ivrig att framkalla den och se resultatet brukade jag klämma av de sista bildrutorna framför spegeln för att inget skulle gå tillspillo. Många Leicafotografer gjorde samma sak, och för många blev det som en ritual att göra så, det kanske är en förklaring till att det är såpass vanligt bland Leicafotografer att ta självporträtt.

Text och foto: Mikael Good

Det bästa vidvinkelobjektivet för Leica M

Under våren skulle jag åkt på två reportageresor och gjort ett reportage på hemmaplan från en stadsdelsfest. Allt har tyvärr blivit inställt på grund av corona. Istället har jag passat på att gå igenom bildarkivet, och gått igenom fotoutrustning i syfte att sälja av det som jag knappt använder.




Men innan jag har sålt av överskottet av kameror och objektiv, har jag testat dem ordentligt. En av kamerorna som jag testade var Sony A7s som jag skrev om igår. Efter att jag publicerat artikeln tog jag en promenad med kameran, och passade på att testa ett onödigt skarpt Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM på den.




Objektivet presterar riktigt, riktigt bra på Leica M-kameror. Men har inte övertygat när jag använt det på Sony A9 och A7r II. Jag bestämde mig för att testa det på A7s och fäste det på kameran med hjälp av en Novoflex-adapter. Att jag inte använde Techart PRO adaptern som ger autofokus med M-optik på Sonykameror beror på att den tyvärr inte fungerar med A7s.




Jag blev positivt överraskad. Objektivet presterar nästan lika bra som på mina Leica M. Kantskärpan är godkänd men inte riktigt lika bra som på Leica. Det blir färgskiftningar i bilden, men inte värre än att det enkelt går att rätta till i ACR, och kör man i svartvitt spelar de ingen roll. Jag kommer definitivt att använda Zeiss 21/2.8 ZM på Sonyn igen. Faktum är att det trots begränsningarna är det bästa 21mm som jag har kört med på Sony.

Objektivet har ingen autofokus. Men ställer jag objektivet på 2 meter har jag skärpa från drygt 1 meter till oändligt på bländare 8. Sony A7s är brusfri upp till 6400 ASA vilket gör att det bara är sätta tiden på 1/250, ASA på auto och tuta och köra utan att behöva göra några inställningar. Behöver jag köra på 2.8 kan jag enkelt ställa skärpan med hjälp av de fokuseringshjälpmedlen som finns i kameran. Men jag längtar till den dag då jag kan montera objektivet på kameran och ge mig in i en folksamling igen. 21mm är en härlig brännvidd att fota människor med.




Zeiss 21/2.8 ZM borde vara ett obligatoriskt objektiv för alla Leica M fotografer. Bättre än så här blir det inte oavsett märke och prislapp. Leica har förvisso ett 21mm som är lika bra, men prisskillnaden är oförsvarbar. Jag har förståelse för att en del pungar ut tiotusentals kronor för perfektion men när det bästa kostar tiotusentals kronor mindre är det bara kapitalförstöring.



Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240, en Sony A7s och ett Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena. Dragarbilden tog jag med en Leica M 240 och ett Zeiss 21mm vid ett bönemöte på Ralingsåsgården i Aneby i augusti, den har tidigare publicerats på omslaget till en dagstidning.



Till sist – Glöm inte att lufta era ljusmaskiner, och kom ihåg att det alltid är bättre att berätta med kameran än att berätta om kameran!

Text och foto: Mikael Good

Drömmen om att fota analogt med digitalkameror

Det är inte ovanligt att äldre fotografer drömmer sig tillbaka till den analoga tiden då foto var ett hantverk, men det digitala är bekvämt, och det är inte så många som vill återgå till film. Därför när en del drömmar om att kunna sätta digitala bakstycken på sina analoga kameror och fota som förr fast utan film.

Digitala bakstycken har funnits en lång tid under den digitala historien, en av de första som såldes komersiellt var Kodak DCS 100 som monterades på en Nikon F3. Då och då dyker det upp rapporter om finurliga bakstycken, eller digitala filmrullar som ska förvandla gamla härliga analoga kameror till digitalkameror. Ofta faller de på att de är allt för dyra, för stora eller har för små sensorer för att det ska vara lönt att köpa ett bakstycke.

Det finns även detaljerade ritningar på hur man bygger om gamla kameror och monterar en sensor från en digitalkamera i dem. Bland annat har Frankencamera tagit fram en ritning på hur man konverterar en gammal Leica M3 till en digitalkamera. I detta fallet använder man sig av en Sony APS-C eller sensor i fullformat. Personligen skulle jag nog satt in en sensor från en Sony A7s, den sensorn gifter sig riktigt bra med mätsökaroptik och är fullt användbar upp till 25 600 ASA!





Men hur gör vi som har tummen mitt i handen vad gäller avancerad finmekanik och elektronik, men ändå ha en digitalkamera med mycket analog känsla? Svaret är enkelt - köp en begagnad Leica M! De är byggda som analoga kameror men har digitala fördelar. Begagnat kostar de från 8000 kronor och uppåt. Leica M8 och M9 är fortfarande bra köp, Leica M240 är ett ännu bättre köp och har du råd med en M10 så är din lycka gjord. Jag köpte min M 240 billigt för att den hade ett par defekter, de var dock inte värre än att de enkelt gick att åtgärda.

Leica M240 har analog känsla, men det går även att sätta en digital sökare i tillbehörsskon, och även filma om man så vill. Oftast kör jag med hyperfokal, men vid finlir på största bländaröppning är det en fördel att kunna hala upp den digitala sökaren ur fickan och montera den på kameran.

För mig som gillar det analoga förfarandet och föredrar att se världen genom en mätsökare är M240 en bra kompromiss mellan gammalt och nytt. Jag kan forsätta fånga ljuset på samma vis som jag gjort i nästan 40 år men slipper gå in i mörkrummet och framkalla filmen för att sedan scanna in den. Idag kan jag lägga mig på sofflocket med laptoppen i knät och framkalla dagens bildskörd i Photoshop!

Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240 och ett Summicron-M 35/2 ASPH, och ett TTArtisan 35/1.4 ASPH. Den som kan se vilken bild som är tagen med vilket objektiv vinner en resa till Krokom.

Text och foto: Mikael Good

Tjenixen Kanadicken

Under de snart 40 år som jag har hållit på med foto har jag haft en mätsökarkamera. Första gången som jag höll i en Leica M6:a i slutet av 1980-talet ville jag ha en. Men jag hade inte råd och fick nöja mig med en Yashica Electro 35 och en Olympus XA.

För tio år sedan köpte jag min första M-Leica efter att ha harvat runt med Voitgländer ett par år. Jag hade först en M3:a och sedan en Leica M2. Men hur jag än vände och vred på det var jag inte riktigt nöjd med dem. Helst av allt ville jag ha en M6:a! I och med att jag fotade mer och mer digitalt blev M3:an och M2:an överflödiga och såldes. Någon M6:a införskaffades inte som ersättning, då de precis som nu kostar för mycket, och jag vill inte betala överpris för en kamera som jag kommer att använda sporadiskt.

Men jag ville fortfarande ha en analog Leica, och till sist fick jag tips om Kanadicken Leica M4-2. Den är som en M6:a fast utan ljusmätare. Men vem behöver ljusmätare när Sunny 16-metoden finns! Kruxet med M4-2 är att de inte är lika driftsäkra som sina tyska bröder. Det var helt enkelt för många måndagar vid fabriken i Midland där de tillverkades. Det gör att begagnatpriset inte är så högt. Jag köpte nyligen en välanvänd och nyservad M4-2 för en mycket rimlig peng. Välanvänd tyder på att det inte är ett måndagsexemplar, och nyservad betyder att tider, mätsökare och rattar fungerar som de ska samt att kameran har fått en skvätt olja på väl valda platser för att fungera optimalt.

På bilden ser man tydligt att det är en bruksmodell, som laddats med otaliga rullar med Tri-X och som tjänat gott hos några fotografer. Jag kommer att damma av den lite då och då och köra en rulle Tri-X med den för att inte stelna till allt för mycket som fotograf. Det kan vara bra att bibehålla den analoga fotokunskapen, för vem vet vad framtiden bär med sig?

Dagens inlägg är ganska bildfattigt, och jag lovar bot och bättring till nästa inlägg! Fram till dess vill jag tipsa om det här bildreportaget som jag publicerade i bloggen igår: Bildreportage – New Delhi efter mörkrets inbrott 

Text och foto: Mikael Good

Hemkarantän stavas med ett r

I dessa Coronatider uppmanas alla med förkylningssymtom att stanna hemma från jobbet tills de varit symptomfria i minst två dagar. De som är friska och kan så göra rekommenderas även att jobba hemifrån.



De flesta kanske hoppar över att jobba när de är krassliga, men så länge jag inte har för hög feber, och inte riskerar att smitta någon annan väljer jag att jobba på som vanligt. Jag jobbar på en dagstidning. Under kristider fyller tidningar och andra medier en samhällsviktig funktion, och därför är det viktigt att de kommer ut som de ska.

Under veckan har jag haft sällskap av barnen som också har varit sjuka, och av katten som varit tacksam över den extra uppmärksamheten. Om vi har Corona eller inte må vara osagt. Men flera av barnens och mina symptom stämmer väl överens med Corona.



Vi har varit i kontakt med vården, och när vi över telefon beskrivit symptomen, och kunnat utesluta halsfluss, bad vårdcentralen oss att hålla oss hemma tills vi varit symptomfria i minst två dagar. När man är hemma är det viktigt att bibehålla rutiner från arbetsplats och skola. Därför har vi gått upp som vanligt, haft regelbundna fikaraster, ätit lagad mat, samt jobbat och skött skolarbetet efter förmåga.




Text och foto: Mikael Good