När New Delhi vaknade – stort bildreportage

Årets första timmar tillbringade jag i New Delhi. I gryningen bestämde jag mig för att lämna hotellet och ge mig ut på en promenad för att dokumentera staden och dess invånare när gryningens första värmande strålar väckte dem ur sin nattslummer. 





Natten hade varit "bone frezing cold" som meterologen hade utryckt det på TV dagen innan. Termometern hade letat sig ned ända till 5 minusgrader, vilket är ovanligt i New Dehli. Nattemperaturen brukar ligga på 7 grader i januari och på dagen runt 18 grader. Jag slapp frysa då klimatanläggningen på hotellet höll temperaturen på en behaglig nivå, men för alla dem som bodde på gatan eller i dåligt isolerade lägenheter var det en riktigt kall natt, och de fick kura ihop sig tätt insvepta i filtar för att hålla den envisa kylan borta.




I december 2017 var jag också i New Delhi, då var staden insvept i en tjock smog som förpestade luften och lungorna. På grund av min astma kunde jag tyvärr inte gå ut och bekanta mig med omgivningarna. Denna gången förde kylan det goda med sig att det var betydligt mindre smog än vanligt, luften var betydligt mer lättandad och solens värmande strålar kunde fritt leta sig ned och värma de frusna människorna i den köldslagna storstaden.






I takt med att staden tinade upp återgick livet till det normala, gatuförsäljarna kom cyklande med sina varor för att vara på plats när människorna började myllra på gatan. Några hade redan börjat flockas runt teförsäljarna som sålde rykande varmt te. På min vandring mötte jag Tuc Tuc- och taxichaufförer, skoputsare, torghandlare, en familj som sålde ballonger med kärleksbudskap, samt andra vuxna och barn som levde och verkade i området. Jag stannade till och pratade med en del av dem, och fick även vara med på en och annan selfie.






Hela tiden var jag öppen och ärlig med mitt fotograferande, och hälsade glatt på dem jag mötte. För mig är det viktigt att de som eventuellt vill opponera sig har en chans att göra det. Av samma anledning tackar jag i princip aldrig nej när någon vill ta en bild på mig eller tillsammans med mig. Personligen är jag ganska trött på fotografer som smyger omkring med kameran, skjuter från höften eller på annat sätt "stjäl" bilder på sina medmänniskor. Rent lagligt är det tillåtet att göra så på offentlig plats, men rent moraliskt är det fel enligt mig.






Föga visste jag då att bildreportaget från New Delhi skulle bli det enda utlandsreportaget som jag gjorde under 2020. Under våren hade jag bokat in resor till både Indien och Serbien, men de blev tyvärr inställda på grund av corona-pandemin. Men å andra sidan har jag haft tid att gå igenom äldre bilder från jordens alla hörn, en del av dem har jag delat i bloggen under året och andra har jag samlat för kommande bildreportage, publiceringar och för ett kommande bokprojekt.






När jag är ute på reportageresor reser jag lätt och har med mig så lite utrustning som möjligt. Till reportaget använde jag mig av en Sony A6500 med ett 18-135mm och en Ricoh GR II (APS). 










Text och foto: Mikael Good

Ge Tian knyter kinesiska knutar

Att gå igenom bilder är ett bra sätt att fräscha upp minnet på. I och med att jag inte har kunnat åka iväg på några reportageresor i år har jag haft lite mer tid att spendera på arkivbilder. När jag nyligen gick igenom mina bilder från Kina hittade jag den här bilden på Ge Tian, och jag stannade upp en stund och mindes vårt möte.

När min fru och jag var på reportageresa i Kina 2004 besökte vi bland annat tonårstjejen Ge Tian som bodde med sin mamma i lägenhet i en stad i den norra delen av landet. Ge Tian hade en funktionsnedsättning som gjorde att hon inte kunde ta sig till skolan varje dag. De dagarna som hon inte kunde ta sig dit fick hon stödundervisning i hemmet. Ge Tian var mycket flitig och hade toppbetyg i alla ämnen. Hon pratade utmärkt engelska, vilket inte var så vanligt i Kina 2004.

När hon mådde tillräckligt bra umgicks hon gärna med sina kompisar. Men den mesta av sin tid spenderade hon i hemmet. Men hon var inte sysslolös, hon hade lärt sig hantverket att knyta kinesiska knutar, som hennes mamma sedan sålde i sin kiosk. Att knyta knutar är en nära nog femtusenårig hantverkstradition i Kina som är djupt rotad i den kinesiska folksjälen. Innan min fru och jag lämnade Ge Tian och hennes mamma fick vi en röd lyckoamulett som hon knutit.

Text och foto: Mikael Good

En skola för barn med hörselnedsättning i nordöstra Kina

När jag har varit ute på reportageresor har jag många gånger kommit till platser där det tidigare inte har varit så många västerlänningar. En sådan plats var skolan för barn med hörselnedsättning i Siping i norra Kina som jag besökte i december 2004. Jag var där mitt i vintern och utomhus var det 25 minusgrader, men de nyrenoverade vedkaminerna i skolan gick för fullt och det var varmt och skönt inomhus.

Pojkarna på bilden som gick på lågstadiet trivdes i värmen, de hade lättare hörselnedsättning och stod på kö för att få varsin hörapparat. 2004 behövde skolan ekonomiskt stöd utifrån för att kunna köpa in hörapparater till barnen. Men i takt med att kinas ekonomi har förbättrats behöver skolan inte längre stöd utifrån och klarar sig på bidrag från kommun och stat. 

Text och foto: Mikael Good

Det bästa vidvinkelobjektivet för Leica M

Under våren skulle jag åkt på två reportageresor och gjort ett reportage på hemmaplan från en stadsdelsfest. Allt har tyvärr blivit inställt på grund av corona. Istället har jag passat på att gå igenom bildarkivet, och gått igenom fotoutrustning i syfte att sälja av det som jag knappt använder.




Men innan jag har sålt av överskottet av kameror och objektiv, har jag testat dem ordentligt. En av kamerorna som jag testade var Sony A7s som jag skrev om igår. Efter att jag publicerat artikeln tog jag en promenad med kameran, och passade på att testa ett onödigt skarpt Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM på den.




Objektivet presterar riktigt, riktigt bra på Leica M-kameror. Men har inte övertygat när jag använt det på Sony A9 och A7r II. Jag bestämde mig för att testa det på A7s och fäste det på kameran med hjälp av en Novoflex-adapter. Att jag inte använde Techart PRO adaptern som ger autofokus med M-optik på Sonykameror beror på att den tyvärr inte fungerar med A7s.




Jag blev positivt överraskad. Objektivet presterar nästan lika bra som på mina Leica M. Kantskärpan är godkänd men inte riktigt lika bra som på Leica. Det blir färgskiftningar i bilden, men inte värre än att det enkelt går att rätta till i ACR, och kör man i svartvitt spelar de ingen roll. Jag kommer definitivt att använda Zeiss 21/2.8 ZM på Sonyn igen. Faktum är att det trots begränsningarna är det bästa 21mm som jag har kört med på Sony.

Objektivet har ingen autofokus. Men ställer jag objektivet på 2 meter har jag skärpa från drygt 1 meter till oändligt på bländare 8. Sony A7s är brusfri upp till 6400 ASA vilket gör att det bara är sätta tiden på 1/250, ASA på auto och tuta och köra utan att behöva göra några inställningar. Behöver jag köra på 2.8 kan jag enkelt ställa skärpan med hjälp av de fokuseringshjälpmedlen som finns i kameran. Men jag längtar till den dag då jag kan montera objektivet på kameran och ge mig in i en folksamling igen. 21mm är en härlig brännvidd att fota människor med.




Zeiss 21/2.8 ZM borde vara ett obligatoriskt objektiv för alla Leica M fotografer. Bättre än så här blir det inte oavsett märke och prislapp. Leica har förvisso ett 21mm som är lika bra, men prisskillnaden är oförsvarbar. Jag har förståelse för att en del pungar ut tiotusentals kronor för perfektion men när det bästa kostar tiotusentals kronor mindre är det bara kapitalförstöring.



Bilderna i inlägget har tagits med en Leica M 240, en Sony A7s och ett Zeiss Biogon T* 2.8/21 ZM. Inga djur kom till skada vid fotograferingstillfällena. Dragarbilden tog jag med en Leica M 240 och ett Zeiss 21mm vid ett bönemöte på Ralingsåsgården i Aneby i augusti, den har tidigare publicerats på omslaget till en dagstidning.



Till sist – Glöm inte att lufta era ljusmaskiner, och kom ihåg att det alltid är bättre att berätta med kameran än att berätta om kameran!

Text och foto: Mikael Good

Coronaviruset slår hårt mot frilansfotografer

En del branscher har blivit hårt drabbade av den pågående coronapandemin. Några som drabbats hårt är frilansfotografer, som har fått se det ena uppdraget efter det andra bli inställt. De uteblivna uppdragen slår hårt mot många frilansare som redan hade en ansträngd ekonomi.



Att jobba som frilansfotograf eller reporter med inriktning på reportage är inte lukrativt. Slår man ihop allt arbete som krävs till ett reportage, såsom research, restid, kontakter, intervjuer, bildtagning, efterbearbetning, och renskrivning av text blir det inte någon hög timlön, gör man sedan avräkning på utrustning såsom kameror, objektiv och dator, blir förtjänsten ännu lägre. 



På Facebook ser jag att många av mina kollegor runt om i världen antingen sitter i karantän eller har begränsad rörelsefrihet. De lägger tid på att redigera bilder, vässa till texter, och drömma om vad de ska göra efter coronakrisen. Många har förlorat stora pengar på inställda resor. När man jobbar som frilans får man oftast betala resan själv, med förhoppning att få tillbaka pengarna när materialet publiceras. Det kan bli ett stort ekonomiskt avbräck om resan ställs in.

Även jag har drabbats. Under våren var det tänkt att jag skulle åkt på två reportageresor. En skulle gått till södra Asien och den här helgen var tanken att jag skulle åkt till Balkan. Men på grund av coronapandemin har bägge resorna blivit inställda, och det är osäkert om jag får tillbaka pengarna som jag lagt ut för hotell och flygresor.

Tanken var att jag skulle gjort en del bild- och textreportage, samt samlat på mig mer material till några egna projekt som jag jobbar med. Nu blir det tyvärr inte så, och det är högst osäkert om det blir några resor i höst eller nästa vinter eller vår. Även på hemmaplan ser det tunt ut med reportage. Sommarens uppdrag som festivalfotograf på en musikfestival är också osäkert. Och de övriga reportagen från lite olika platser i landet som jag tänkt göra, hänger också löst.

Jag sitter inte i sjön trots det ekonomiska avbräcket. Så länge som jag har ett jobb som redigerare på en dagstidning kan jag betala räkningar och mer därtill. Jag trivs med mitt arbete och mina kollegor, men reportagejobben sätter lite extra guldkant på tillvaron. Men jag är medveten om att alla fotografer inte är lika lyckligt lottade, och en del har fått börja sälja av utrustning för att kunna betala hyran och få mat på bordet.

För drygt tio år sedan blev jag av med mitt ordinarie arbete på en dagstidning och mina frilansuppdrag ungefär samtidigt. Det blev ett rejält avbräck på ekonomin. Men jag hade sparat i ladorna, och hade tillräckligt med pengar att ta av innan A-kassan kickade igång efter fem månader utan inkomst… Jag nödgades även att sälja av mina dyrare kameror och objektiv, och köpte istället en billig begagnad kamera och ett par objektiv, som jag kunde använda till ströjobb.



Bilderna i inlägget tog jag under en reportageresa till södra Serbien förra våren. Jag skulle varit med på en liknande tillställning i år, och jag hade nog varit i full färd med att umgås fram fler bilder om inte coronan hade satt punkt för planerna. Jag känner många av dem som är med på bilderna, och jag längtar efter att få möta mina romska bröder och systrar igen.

Text och foto: Mikael Good