Allt började med en tysk mätsökarkamera

I år är det 30 år sedan jag började fotografera. Min första kamera var farsans gamla avlagda tyska mätsökarkamera, en Voigtländer Vito C. Efter drygt ett år ersattes den med en japansk spegelreflexkamera och det skulle dröja nästan 30 år innan cirkeln slöts och en annan tysk mätsökarkamera blev min huvudkamera. 


En av de första bilderna som jag tog hösten 1982.

Jag ångrar att jag inte tog steget tillbaka till mätsökarkameror långt tidigare. Det känns naturligt för mig att fotografera med mätsökarkameror. Som det känns just nu kommer jag att fortsätta att använda mätsökarkameror en lång tid framöver. De passar utmärkt för mitt sätt att berätta med bilder och de ställer sig inte i vägen mellan mig och motivet som en spegelreflex tenderar att göra. Med en mätsökarkamera kan jag umgås fram mina bilder som jag vill utan att behöva störa.



En annan positiv egenskap är att jag tar betydligt färre bilder med mina digitala mätsökarkameror än vad jag gör med andra digitalkameror och det gör att det går snabbt att sortera bilderna. Att jag tar mindre bilder tror jag beror på det analoga handhavandet. Jag faller in i samma tänk som jag lärde mig när jag använde min Voigtländer Vito C och jag fångar bilderna en och en utan någon stressande motormatning.

Du har väl inte missat årets julreportage? Om du mot förmodan skulle ha missat det så får du gärna klicka på den följande länken: Julreportaget - En trygg famn för Lisa

Text och foto: © Mikael Good

Julreportaget - En trygg famn för Lisa

Föreställ dig att du bara är 15 år gammal. Din mamma drack sig nyligen till döds och din far är hospitaliserad och kommer inte ihåg dig efter att ha druckit träsprit. Barnet som du födde har tagits ifrån dig av en snorkig barnmorska. Du har svikits av samhället och alla de människor som du litade på, du är helt ensam. Du börjar tro att det bara finns en väg ut ur din misär. Men när mörkret håller på att kväva dig greppar du det sista halmstrået och dras tillbaka in i ljuset av människor som verkligen bryr sig om dig.

Lisa är höggravid när jag träffar henne i den lilla lägenhet som hon och hennes storasyster ärvt efter sina föräldrar. Lägenheten är i bedrövligt skick och det luktar starkt av kloak och mögel. Lisa håller på att packa, om en vecka ska hon föda sitt andra barn och flytta in på familjecentret Grace i St. Petersburg. För ett halvår sedan var Lisa ensam, utlämnad och totalt uppgiven. Hon hade blivit sviken av alla som stod henne nära och de få vuxna som hon hade haft förtroende för hade vänt henne ryggen.

Lisa växte upp tillsammans med sin nio år äldre syster i lägenheten tillsammans med sin mamma och pappa. Både mamman och pappan var tunga missbrukare och brydde sig inte om sin yngsta dotter. Lisas storasyster höll sig oftast så långt bort från hemmet som hon kunde och kom i princip bara hem för att sova. När andra föräldrar följde sina barn till skolan, fick Lisa gå själv. När hon kom hem från skolan fick hon laga sin egen mat och tvätta sina egna kläder. Från köksfönstret kunde hon se andra barn leka och busa ute på gården och hon drömde om att kunna vara med. När Lisa var 13 år förlorade hennes föräldrar vårdnaden om henne och Lisa hamnade på barnhem. För Lisa, som var van att klara sig själv, var det svårt att anpassa sig till det ständigt uppassade och övervakade livet på barnhemmet. Så ofta hon kunde, sökte hon sig bort från barnhemmet.

Stulen barndom
När Lisa precis fyllt 14 dog mamma av svåra alkoholskador. Pappa som druckit dålig vodka (hembränt som säljs som vodka) fick så svåra hjärnskador att han hamnade på sjukhem. Mitt i sorgen efter sina föräldrar träffade Lisa Maxim, en ung man från Tadzjikistan. De blev kära och eftersom Lisa aldrig fått någon sexualkunskap var hon snart gravid. Personalen på barnhemmet rådde henne att göra abort, något som Lisa vägrade. Men eftersom hon bara var 15 år när sonen Roma föddes, togs han ifrån henne direkt och placerades på ett annat barnhem.
– När de tog min Roma från mig brast mitt hjärta. Jag var så ledsen att jag inte kunde sova på flera veckor, jag tänkte bara på min lille kille som tagits ifrån mig. Jag vet att jag skulle kunnat bli en bra mamma för honom, trots min ålder, men alla vuxna bara skrattade åt mig när jag sa att jag kunde ta hand om honom själv.
– Jag kommer särskilt ihåg en barnmorska som sa till mig att jag skulle glömma Roma. Hon sa till mig att jag säkert skulle få fler barn, det här barnet tar vi hand om. Hur kan någon vara så hjärtlös och elak, säger Lisa och torkar bort tårarna.

Gravid igen
När Lisa slutat högstadiet flyttade hon från barnhemmet till ett studenthem i St. Petersburg. Där skulle hon studera till konditor på en yrkesskola. På studenthemmet hade hon lite större frihet och började regelbundet besöka sonen Roma. Fortfarande bemöttes hon mest av förakt från personalen på barnhemmet.
– Det är svårt, jag vet att jag är mogen nog att ta hand om ett barn, men alla vuxna som jag mött har bara skrattat åt mig och nedlåtande sagt till mig att det klarar du inte lille vän. Det gör mig både arg och besviken.
Den ökade friheten innebar också att Lisa hade större möjlighet att träffa sin pojkvän Maxim. Snart var Lisa gravid igen. Myndigheterna krävde även denna gång att hon skulle göra abort men Lisa vägrade. Hon ville att barnet skulle få födas och växa upp tillsammans med sina föräldrar, trots alla svårigheter och problem. Men Lisa är inte myndig och Maxim saknar ryskt medborgarskap.

Ett julreportage i väntan på undergången

Medan jag väntar på undergången sitter jag och filar på årets julreportage som traditionsenligt ska publiceras i min blogg den 24 december. Denna gången kommer reportaget att handla om en ung tvåbarnsmamma som jag träffade i Ryssland förra året.

Förra årets julreportage Ängeln i Riga som publicerades på svenska i min blogg på Fotosidan och på engelska i min blogg på Blogger har sammantaget haft över 8000 läsare. Det återstår att se om årets julreportage får lika många läsare.

Här kan ni läsa årets julreportage: http://www.fotosidan.se/blogs/chasid/julreportaget-en-trygg-famn-for-lisa.htm 

Text och foto: © Mikael Good. All Rights Reserved.

Julreportaget - Ängeln i Riga

Med ett stort leende möter hon alla hon träffar, vare sig det är höga politiker eller ett barn med funktionsnedsättning. Det är ett leende som kommer från hjärtat, ett leende som gör att man blir både glad och varm inombords. För Liana Velks i Riga existerar inga omöjliga problem eller hinder. ALLT går att ordna, bara man har rätt inställning, lite god vilja och ett stort leende.

Liana Velka © Mikael Good

Vi befinner oss i Lettland, det är bara några dagar kvar till jul och vi är där för att vara med vid utdelningen av några av de närmare 5000 julpaket som ska delas ut. Jag stjäler till mig några minuter då och då i bussen när vi åker från den ena familjen till den andra. För Liana är det bråda dagar och de korta stunderna i bussen blir nästan den enda vila hon får. Ändå sitter hon där med ett stort leende på läpparna, jag har svårt att förstå hur hon mitt i stressen kan förmedla sådant lugn och värme, det riktigt lyser om henne.

Tron måste få konsekvens
Även om hon idag känns självklar i sin roll som ansvarig för Hoppets Stjärnas och Hjärta till Hjärtas arbete i Lettland gled hon in i verksamheten lite på ett bananskal. Det var inte något som hon hade planerat eller tänkt. Det började med en förfrågan från en lärare på dottern Elinas skola, hon undrade om Liana kunde tänka sig att hjälpa till att organisera en resa till Sverige för sju barnhemsbarn. Trots att hon egentligen tänkt säga nej, blev svaret ja. Året var 1991 och Lettland hade precis återfått sin frihet efter att i många år varit en del av Sovjetunionen. Allt kändes annorlunda, människor vågade uttrycka sina åsikter, de fick resa fritt; nu skulle de börja bygga upp sitt land igen. 

Med den ökade friheten kom även tidningar som vågade utmana sina läsare att tänka annorlunda. En sådan tidning var den kristna tidningen Pakapieni ”Gå”. Den talade bland annat om att den kristna tron inte bara fick stanna vid ord, det måste vara handling också. Det var en artikel i den tidningen som tog upp barnhemsbarnen som behövde åka på sommarlov till Sverige. Arrangör var organisationen Hjärta till Hjärta i Sverige och i Lettland blev det Liana som fick ordna med pass, visum och alla papper som behövdes för resan. Utan att kunna ett ord svenska eller engelska fick hon även följa med barnen till Sverige, en ganska bortkommen följeslagare tycker hon själv, men med hjälp av pictogram, en ordbok och händer blev det tre oerhört spännande veckor, inte minst för Liana som aldrig besökt ett västland tidigare.

Liana och Ivars vid lagret strax utanför Riga. Så här bara ett par dagar innan jul är de flesta paketen utdelade men några paket har de sparat för att dela ut till ryskortodoxa familjer, de firar sin jul den sjunde januari © Mikael Good

Ett arbete bland de ”outbildbara” tar form
Efter den där första kontakten med Sverige rullade arbetet på ganska snabbt. Hoppets Stjärna skulle samma år besöka Lettland i tanke att starta ett arbete bland funktionsnedsatta barn. De kontaktade tidningen Pakapiena för att höra vem som kunde hjälpa dem tillrätta i Lettland. 13 december 1991 när Hoppets Stjärna för första gången besökte Lettland fanns Liana där som värd. På min fråga om hur Liana reagerade när hon fick veta att det främst var funktionsnedsatta som Hoppets Stjärna ville arbeta med, utbrister hon;
– Det kändes oerhört bra. Jag visste hur hemskt de funktionsnedsatta barnen hade det, speciellt de som bodde på barnhem, de hade inget liv. Gravt funktionsnedsatta var outbildbara, de hade inget värde. Institutionerna var främst en förvaringsplats, där fanns inga aktiviteter och det var kallt, speciellt då mitt i vintern.

När Hoppets Stjärna några månader senare började sitt arbete i Lettland var den kapabla Liana en självklar medarbetare. Hon sa upp sig från sitt arbete som tysklärare och tillsammans med sin man Ivars bildade hon en lettisk organisation som fungerade som Hoppets Stjärnas förlängda arm i Lettland. Till en början handlade arbetet mycket om att ta hand om alla de hjälptransporter som skulle delas ut på de olika barnhemmen och institutionerna. Lianas man Ivars arbetade till en början mest som volontär på kvällar och helger;
– Men allt mer behövdes en stark karl som kunde köra lastbil, speciellt när vi började renovera institutionerna, så även Ivars jobbade ganska snart heltid.

Liana Velka utanför en kär väns hus © Mikael Good

Kunskap – en väg till förändring
Huvudmålet för arbetet har alltid varit att förändra attityden till de funktionsnedsatta. I den gamla sovjetrepubliken sågs funktionsnedsatta knappt som människor. Att förändra den attityden till att funktionsnedsatta är människor med precis samma rätt och värde som alla andra var och är fortfarande en utmaning. Till en början innebar det att se till att de funktionsnedsatta fick ett drägligt boende men redan efter något år började man även med att utbilda personal på institutioner och barnhem. Kunskap om att arbeta med funktionsnedsatta - om man bortser från den rent medicinska aspekten - fanns inte i Lettland. I början anordnade man därför seminarium med specialister från Sverige; barnläkare, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer, logopeder med flera. Snart fanns även föräldrar till funktionsnedsatta barn med på utbildningarna, främst föräldrar som valt att ha kvar sina funktionsnedsatta barn hemma men även många av dem som tidigare lämnat sina barn till barnhem kom och vågade nu ta hem sina funktionsnedsatta barn. En helt ny värld började öppnas. 

   
Liana på hembesök hos en av sina vänner. Liana som vi är vana att se henne med ett stort leende på läpparna och med ett julpaket i famnen © Mikael Good

Föräldraföreningar
Med allt fler funktionsnedsatta barn hemma, behövdes speciella förskolor och dagcentraler. Barnen och ungdomarna behövde även hjälp att ta sig till skola och dagcentral. 
– Men fortfarande var det många föräldrar som klagade och vi insåg att vårt arbete måste innefatta hela familjer. Att ha en familjemedlem med en funktionsnedsättning i familjen innebär på sätt och vis att hela familjen är handikappad, speciellt i vårt samhälle som fortfarande ser de funktionsnedsatta som mindre värda.
– Därför började vi arbeta med föräldraföreningar, mindre grupper - främst mammor -som samlas ett par gånger i månaden, ibland för att få utbildning, men oftast ”bara” för att få träffa andra vuxna, få samtala med varandra, byta erfarenheter och lära sig mer om vilka rättigheter de och deras barn har. Varje sommar ordnar vi dessutom flera läger för både barn och mammor. Vi kommer att ha ett sådant läger nu i januari, vi har fått pengar från EU, egentligen var det tänkt att vara ett sommarläger men de utlovade pengarna dröjde så nu ska vi ha sommarläger mitt i vintern, Liana skrattar när hon tänker på hur dumt det måste låta. (Lägret hölls i januari 2007).

– Det är otroligt roligt att arbeta med dessa mammor även om det är mycket jobb. De behöver kunskap om vilken hjälp som finns för deras barn och att de inte bara kan sitta och vänta på att ett mirakel ska ske. Vi måste hela tiden uppmuntra dem att våga släppa taget, barnen behöver komma hemifrån, de behöver komma till skolan och lära sig stå på egna ben. Många mammor har sina funktionsnedsatta barn hemma, oavsett vilken form av funktionsnedsättning som de har, ända upp i 10 – 11 årsåldern, då först får de börja skolan…
– Det roligaste är att se dessa mammor leva upp, när de kommer till gruppen de första gångerna kan de inte prata om något annat än sina barn, själva har de inga behov. Efter att ha träffats ett tag börjar de istället prata med varandra, det är som att de vågar börja leva själva. De har blivit så vackra, raka i ryggen, stolta och med otroligt mycket vilja. Vi sätter nu in många av mammorna som ansvariga för olika EU projekt, de får ta ansvar för projektansökningar, planering och genomförande.

Julklappsutdelning på 5:e skolan in Riga © Mikael Good

Mer kunskap
En del av arbetet med utbildning är även att ta fram böcker. I Lettland finns nästan inget material om funktionsnedsatta på lettiska. Med stöd från bland annat Sida har böcker av Tomas Sjödin och flera andra svenska författare översatts.
– Just nu arbetar vi med Berit Lagerheims ”Att utvecklas med handikapp”. Men många fler böcker behövs, kunskap är jätteviktigt och universiteten i Lettland ringer ständigt och frågar efter våra böcker. Idag finns vård av funktionsnedsatta med i universitetsprogrammen och nyutbildade speciallärare arbetar på våra skolor och dagcentraler. Det är egentligen först nu som vi börjar se en verklig förändring i politiken för funktionshindrade i landet. 

Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris © Mikael Good

Kraft från ovan
– Var får du din energi från? inflikar jag. 
Liana har precis lagt på luren efter att ha pratat med en av alla de mammor hon har kontakt med. Hennes telefon ringer flera gånger under vårt samtal; det är organisationer och kyrkor som ska hämta sin del av julpaketen, särskolor som vill bjuda in henne och Ivars till sina julfiranden men oftast är det mammor som behöver någon att prata med en stund. Jag inser mer och mer hur mycket arbete som ligger bakom Lianas till synes ganska lugna fasad. Liana tittar uppåt;
– Energin får jag uppifrån, det är det enda svar jag kan ge.

PS 34:5 De som skåda upp till honom stråla av fröjd, och deras ansikten behöver inte rodna av blygsel.

Lina Velka på hembesök hos en lettisk familj i kris © Mikael Good

– Vi har en dröm, eller egentligen är det nog mest jag, säger Liana och skrattar, Ivars drömmer om något annat. Jag skulle vilja öppna ett korttidsboende, där jag får arbeta mer direkt med barnen. Ett hem där jag kan ta emot fyra fem barn i taget och ge deras familjer en möjlighet att vila några dagar. I Lettland existerar inget sånt.

Vi vill i vårt arbete visa hur man kan arbeta rätt med funktionsnedsatta. Idag finns till exempel inte ens en plats där mammorna kan komma och prata med en socialarbetare eller kurator, det vill jag att de ska få möjlighet att göra på mitt korttidsboende, de kan ju knappast sitta och prata om sina personliga problem och behov på ett kafé.

Liana och rektorn på 5:e skolan i Riga, spexar framför kameran © Mikael Good

Drömmen var en docka med riktigt hår
– Där har vi fängelset, utbrister Liana plötsligt när vi åker förbi en stor smutsvit byggnad omgärdad av en hög betongmur. 
– Det är alltid fullt; I Lettland är det ofta lättare att begå brott och hamna i fängelse än att försöka leva ett ärligt liv utanför murarna. Det är svårt att hitta arbete och lönen är så låg att den knappt räcker till ens det mest nödvändiga. Ibland undrar jag om inte de fattiga har det svårare idag än 1991. Priserna har ökat till det dubbla på bara ett par år. Idag kan du köpa allt om du har pengar, innan hade vi pengar men det fanns nästan inget att köpa. 
Kan ni tänka er att jag, när jag var liten, drömde om att få en östtysk docka. För mig var en docka från Östtyskland det bästa man kunde tänka sig, de gick att kamma håret på. Våra sovjetisktillverkade dockor hade bara klistrat hår. 

Även lägenheter var svåra att få tag på, man var tvungen att ha en arbetsgivare som hade tillgång till lägenheter och jobba bra. När vi gifte oss, Ivars och jag, fick vi bo hos mina föräldrar. Vår första lägenhet fick vi tack vare att Ivars började arbeta som tekniker på ett kollektivjordbruk i utkanten av Riga. Bil var också svårt att köpa, de få bilar som fanns var reserverade för pampar inom kommunistpartiet, eller som belöningar till den som arbetat bra. Alla arbetsplatser hade speciella kösystem för ”lyxprylar” som t ex bilar. Bara de som arbetade bra kvalificerade sig för att få hamna i kön. Men Ivars lyckades få tag på en bil i Moskva, en Lada. Det var 1983 och vi var så stolta över vår lilla bil, den gav oss en fantastisk frihet att resa, visserligen bara inom Sovjetunionen, men ändå.

   
Liana och Ivars på sitt lilla kontor i Riga. Marita Good, Liana Velka och Ivars Velks vid julpaketslagret utanför Riga. © Mikael Good

Förändring tar tid
– Man blev lite paranoid, för bara ett par år sedan rensade jag bort flera lådor med tvål som jag hamstrat. Tvål fick man bara köpa för kuponger och även om vi inte behövde hela vår ranson vågade jag inte låta bli att ta ut hela ransonen. Jag vågade heller inte ge bort den av rädsla för att en dag stå utan. Behövde man gå till läkaren var man mer eller mindre tvungen att muta till sig en undersökning, jag gick aldrig till läkaren utan att ha med en blomma eller en chokladask.
Jag tror att korruptionen idag, mycket beror på det system vi hade innan, vi är så vana vid att muta oss fram. Det gör det ännu svårare för dem som är fattiga, de som har fallit ur systemet, de har ingen möjlighet att ta sig upp igen. Missförstå mig inte, allt är bättre idag, jag vill definitivt inte tillbaka till Sovjettiden, men vi har fortfarande mycket kvar att arbeta med. Det är trots allt bara 20 år sedan vi blev fria och att i djupet förändra människor tar tid.

Ivars har precis stannat bilen utanför något som för mig ser ut som ett fallfärdigt skjul, Liana tittar i sina anteckningar, vi ska överlämna två stora familjepaket. Med ett stort leende greppar hon ett av paketen och stiger in i det lilla huset. 
– Vet du, det här är något av det roligaste jag vet!

Det här är något av det roligast som jag vet © Mikael Good

Du kan stödja Ivars och Lianas viktiga arbete i Lettland genom att ge en gåva direkt till Velki Association: www.velki.lv/mums.htm eller biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta: www.hearttoheart.se/stod_oss.html eller biståndsorganisationen Hoppets Stjärna: www.hoppetsstjarna.se

If you want to read this article in English, please click on this link: http://www.chasid68.blogspot.com/2011/12/angel-in-riga.html

Text: Marita Good, foto: Mikael Good. All rights reserved.

Reportaget har tidigare publicerats i tidningen Junia. 

Ett kallt land med många varma människor

Som ni säkert redan vet har jag varit i Lettland ett flertal gånger och under den tiden har jag lärt känna Lettland och det lettiska folket ganska så väl. Jag har anlitats till att göra socialreportage som sedan har publicerats i nyhetsbrev, månadsbrev, magasin och tidningar.

En del av de reportagen som jag har gjort har jag även lagt upp i min blogg och i slutet av inlägget kommer en länklista till de reportagen. Det finns säkert de som ställer sig frågan varför jag har valt att lägga upp materialet i min blogg. Den största anledningen är att det har kommit in väldigt mycket pengar till behövande i Lettland den här vägen. Mitt primära mål är att se till så att människorna som jag mött och umgåtts med och människor i deras närhet inte ska behöva lida någon brist på vare sig mat eller kläder. De har bjudit in mig i sina hem och valt att visa upp sig i sin utsatthet och då är det inte mer än rätt att de får sin del av kakan.

Utan att vilja slå mig själv för bröstet vill jag ändå säga att mina Lettlandsreportage har fått vara med och dra in mångmiljonbelopp till behövande. Även om jag själv inte har tjänat så mycket pengar som jag borde på mitt arbete har jag fått vara med och dra in betydande belopp till människor som jag bryr mig om och vill hjälpa till en bättre tillvaro och det är faktiskt lön nog för mig!

Den som så vill kan klicka sig vidare och läsa artiklarna och reportagen:

• Skulle du vilja byta hus med dem?
  
• Regina är arbetslös och utförsäkrad
• Den ekonomiska krisens stora förlorare
  
• Jag bor som en drottning i mitt palats
• Lettland går en svår vinter till mötes
• Sprid lite ljus i mörkret!
• Den lyckliga familjen är nu ett minne blott
• En varm hälsning från ett kallt och vintrigt Lettland
• Sanna hjältar
• Ängeln i Riga
  
• LIFE FORCE Magazine number 3/2011
• Le Viseur Magazine nummer 1/2012 (sid 1, 4-11)
• Le Viseur Magazine nummer 2/2012 (sid 38-43)
• En trygg famn för Lisa
• Drömmen som gick i tusen bitar
• Greetings from Latvia - Sveicieni no Latvijas!