Leitz Tele Elmarit-M 90mm är perfekt för porträtt

Oskar Barnacks grundtanke med Leica var att det skulle vara ett kompakt kamerasystem som man inte skulle dra sig för att ta med sig. Jag har valt att följa hans grundtanke och jobbar bara med små kompakta objektiv till mina Leicor.



Det finns gott om kompakta M-objektiv till Leica att välja på både nya och på begagnatmarknaden. Men samtidigt är efterfrågan på exklusiva ljusstarka objektiv stor. Objektiv som kostar 100 000 kronor eller mer har inga problem att hitta köpare och det är lång väntetid på många av dem. Men för min egen del är de ointressanta. Jag vill inte vara beroende av en EVF-sökare för att kunna se hela bilden. Det är mätsökaren som är själva grejen med Leica M tar man bort eller skymmer den kan jag lika gärna jobba med Sony eller något annat märke.



Ett kompakt objektiv som inte skymmer sikten är Leitz Tele Elmarit-M 90mm f/2.8. De senaste dagarna har jag uteslutande fotograferat med det objektivet. Det är ett lätt och kompakt teleobjektiv som går att hitta för några tusenlappar begagnat. Anledningen är att objektivet tillverkades i Kanada fram till 1987, sedan flyttade produktionen till Tyskland där objektivet tillverkades fram till 1990. De tysktillverkade objektiven är besynnerligt nog dyrare trots att de inte är bättre vare sig optiskt eller mekaniskt! Gillar man att fynda ska man leta efter Leicaobjektiv eller kameror som det står Made in Canada på.



Tidigare har jag haft ett Leica Summicron-M 90mm f/2, men det objektivet skymde mätsökaren och var lite för stort och klumpigt i min smak. Tele Elmarit-M är ett av de minsta 90mm objektiven för Leica M, det väger inte mer än 225 gram och jag kan använda samma motljusskydd som till mitt 35mm. Kvalitetsmässigt står sig objektivet bra både optiskt och mekaniskt. Tele Elmarit-M 90mm är ett ypperligt porträttobjektiv men det funkar även bra för allroundbilder. Att det är litet och smidigt gör att jag inte drar mig för att ta med det i fickan eller i kameraväskan.



Under dagens fotopromenad träffade jag Ismael. Jag lärde känna honom och hans fru Maria för åtta år sedan. Ismael har kommit tillbaka till Sverige för att arbetslösheten åter är stor i Rumänien i sviterna av Coronapandemin. Nu väntar han på att hans svärson ska komma från Rumänien. Med sig i bilen har han material för att fläta korgar. Både Ismael och hans svärson är skickliga hantverkare och mästare på att fläta korgar. Jag passade på att ta ett porträtt på honom och bjöd honom på lunch innan våra vägar skildes åt.



Text och foto: Mikael Good

En M Leica för alla fotografer

Så snart en ny Leica dyker upp startar debatten om att den är dyr, är en statussymbol, är som gjord för vitrinskåpet und so weiter. Men det finns en Leica som begagnat har gått ned till prisnivåer som gör den högintressant för en större grupp fotografer som föredrar att se världen genom en mätsökare.



Kameran jag tänker på är Leica M (Typ 240) som förmodligen är den mest prisvärda digitala Leican. Anledningen är att Leica med den kameran försökte göra vissa förbättringar. Men den var några millimeter för bred, det klassiska reglaget för att välja utsnitt hade tagits bort och den såg inte riktigt ut som en klassisk M-kamera. Därför fnyste stockkonservativa Leicafotografer åt kameran och den blev snabbt 2010-talets svar på Leica M5. Detta har gjort att begagnade M240 går att hitta för riktigt rimliga pengar.



Jag föredrar att jobba i Oskar Barnacks anda med små lätta objektiv som inte skymmer sikten för mätsökaren. Till bilderna från Göteborg som illustrerar inlägget har jag nästan uteslutande använt ett Leica 35mm. Något annat objektiv behöver jag i princip inte till gatubilder. Men när jag fotar dokumentärt eller reportage jobbar jag gärna med de klassiska brännvidderna 21, 50 och 90mm. Och vid de tillfällena som jag behöver göra exakta kompositioner har jag en EVF-sökare som jag kan montera i tillbehörsskon.



Leicaobjektiv = dyrt tänker de flesta, och det stämmer i många fall, men riktigt bra M-objektiv behöver inte vara dyra. Jag har köpt fyra relativt billiga bättre begagnade objektiv från Zeiss, Voigtländer och Leica som alla håller hög optisk klass och som är onödigt skarpa. För min nyservade M240 och fyra objektiv har jag inte gett mer än vad motsvarande utrustning från Nikon, Canon eller Sony kostar, och som bonus har jag fått en mindre, smidigare och för mig mer lättarbetad kamerautrustning än vad någon av de nämnda tillverkarna har att erbjuda.



En annan viktig faktor för mig är att de som gör kameror och objektiv får en lön som de kan leva på. Därför drar jag mig för att köpa produkter som är tillverkade i låglöneländer. Arbetarna i Zeiss, Voigtländer (Cosina) och Leicas fabriker har både bra arbetsförhållanden och skälig lön.



Text och foto: Mikael Good

Fickameran från 2006 som inte höll måttet





Jag har i princip alltid med mig en kamera. Även om mobilkamerorna blir allt bättre har jag svårt att fotografera med dem. Helst av allt vill jag kunna sätta ögat till en sökare och snabbt komponera ihop en bild. 




Oftast har jag haft med mig en liten smidig kamera som lätt glider ned i fickan. För 13 år sedan när jag tog bilderna i inlägget hade jag en Ricoh GR till vilken jag hade en extern GV-1 sökare. När jag skärskådar bilderna som jag tog med Ricohn håller de flesta av dem inte måttet rent tekniskt. I ärlighetens namn missade jag en hel del bilder på grund av usel hög- och lågdagerteckning och stundtals slö autofokus. 
Skillnaden mellan GR med liten sensor och dagens GR III är astronomisk, den senare kameran har allt det jag önskade 2008. 

Till sist fick jag nog av den usla bildkvaliteten och gjorde mig av med min GR och ersatte den med en annan kompaktkamera som bättre passade mina behov.
 Hade jag haft en bättre kompaktkamera då det begav sig hade min ”hitrate” varit betydligt högre. Men trots de stora begränsningarna gick det ändå att ta en och annan vettig bild med Ricoh GR.
 Men jag lärde mig att aldrig mer köpa en kamera med mindre sensor än 4:3-formatet. Mobilen har en liten sensor och det är en anledning till att jag nästan aldrig använder den till att fota med.


Text och foto: Mikael Good

Mitt i folkvimlet på Sveriges äldsta stadsfestival – bildreportage

Trollhättan har arrangerat Fallens Dagar sedan 1959, vilket gör den till den äldsta stadsfestivalen i landet. Besökare lockas till staden med roliga aktiviteter, musik, gatuteater, torghandel med mera. Men staden har ytterligare ett ess i leken – ett mäktigt vattenfall.






Fallens dagar inleds den tredje fredagen i juli sedan 1959. Men 2020 bröts den 61-åriga sviten och Fallens Dagar ställdes in på grund av corona-pandemin. Årets festival ser än så länge ut att gå av stapeln den 16-18 juli. Men i dessa tider kan man tyvärr inte vara riktigt säker. Folkhälsomyndigheten kan komma med nya riktlinjer som omöjliggör sommarens stadsfestivaler om det föreligger risk för ökad smittspridning.



När jag besökte Fallens dagar 2018 passade jag på att dokumentera människor och miljöer i staden. Jag rörde mig mest vid Drottningtorget och Kungsgatan i de centrala delarna av staden där det var mest folk. Dokumentärbilderna från Trollhättan är inte lika "tajta" som mina bilder från andra länder. I Sverige har vi en större bekvämlighetszon, och av respekt till människorna som jag möter håller jag mig utanför den zonen när jag fotar.





Under Fallens Dagar rör sig uppemot 100 000 personer i staden och det är nästan en dubblering av antalet människor som bor i kommunen. Kanske var det just därför som det var såpass många poliser och vakter ute på gatorna. Det fanns till och med ridande poliser som var redo att gripa in om det skulle bli stökigt eller om något annat skulle hända. Såvitt jag vet behövde de inte gripa in. Folk var glada och lyckliga över en mycket lyckad stadsfestival och över det fantastiska vädret. 




Inga bilder i inlägget är tagna med kameran på magen, enligt mig ska man titta i sökaren när man fotograferar. Jag tycker att man måste vara öppen och ärlig med vad man gör när man fotar på gatan och vara beredd att snacka med folk. Är man inte beredd på det utan försöker gömma sig bakom kameran tycker jag att man ska hålla på med något annat! Jag brukar själv ställa upp på selfies när folk ber mig om det, men avskyr samtidigt att bli smygfotograferad, och särskilt av någon som fotar fegt från höften!






Enligt gatufotofundamentalisterna ska man inte använda teleobjektiv. Personligen bryr jag mig inte så mycket, jag är dokumentärfotograf och integrerar lika bra med ett vidvinkel som med ett teleobjektiv. Förutom vidvinkel hade jag med ett 18-135mm objektiv, som jag använde i teleläget vid ett par tillfällen. Om jag är tillräckligt nära händelsen föredrar jag att använda vidvinkel, det blir en speciell närvarokänsla som ofta uteblir vid telefoto.




Fördelen med ele är att det är lättare att plocka detaljer, och detaljer behövs för bildberättelsen. De senaste åren har jag jobbat mer och mer med zoomobjektiv med brännvidden 28-200mm. Det täcker in i stort sett alla brännvidderna som jag använder och jag behöver inte byta objektiv och riskera att missa en bild. Min senaste superzoom har bländare 2.8 i vidvinkelläget, vilket gör det användbart även i lite skummare miljöer.





Apropå Trollhättan så kommer tecknaren, författaren och Jazzmusikern Jan Lööf från staden. Som pojke var jag fascinerad av hans böcker om Felix och mannen med det röda äpplet. Janne har en unik stil och hans teckningar innehåller ofta många detaljer att upptäcka. Även om det är svårt försöker jag jobba så när jag dokumenterar människor, jag vill att det ska finnas mycket att hitta och upptäcka i bilderna för den som stannar upp en stund inför dem.




Det spelar egentligen inte så stor roll med vilken kamera som man jobbar. För min del är det viktigt att kameran har en bra sökare och inte ställer sig emellan mig och motivet med en massa förvirrande knappar och reglage. Bilderna i inlägget tog jag med en Fujifilm X-T2, ett 18-135mm, samt en X-Pro2 med ett 23mm.

Text och foto: Mikael Good

Vardagsnära dokumentärfotografi lever och frodas

Det händer att jag delar bilder i olika ”du vet om att du är från…”-grupper på Facebook. De mest uppskattade bilderna brukar vara vardagsnära dokumentärbilder som har några år på nacken och som helst föreställer människor i miljö. De brukar leda till igenkännanden, många kommentarer och glada tillrop från betraktarna.

Framförallt tycker jag att det är roligt att dela bilder bland människor som inte är intresserade av fototeknik. Då får jag sällan eller aldrig kommentarer om vilken kamera, eller objektiv som jag använt eller hur många pixlar en bild har. Bilderna brukar istället leda till intressanta kommentarer om vem eller vilka som finns med, eller om miljöer och butiker som inte längre finns kvar.

Bilderna i det här inlägget spänner över en tioårs-period. En del tog jag med intentionen att de skulle vara gatufoto, men i och med att de nödvändiga ögonblicken saknades sorterades de bort och hamnade i slaskmappen. Men över tid har många av bilderna i slaskmappen mognat till och blivit tidsdokument över en svunnen tid, och de har fått ett dokumentärt värde som tilltalar en större grupp än den initiala. På sikt kommer en del av de bilderna att ingå i en bok om de första decennierna i Huskvarna på 2000-talet.

Text och foto: Mikael Good