Bildreportage – Fotografera som en monark med hyperfokal

Autofokus i all ära, men det finns en gammal välbeprövad fokuseringsform som heter hyperfokal. Trots att den funnits med i många år är den fortfarande blixtrande snabb och ställer skärpan snabbare än de snabbaste autofokuskamerorna. Bäst fungerar hyperfokal med analoga kameror och vidvinkelobjektiv.





Jag såg nyligen en bild på drottning Elizabeth II där hon fotograferar hästkapplöpning med en Leica M. På bilden håller drottningen kamerahuset med bägge händerna, utan att ha ett finger på objektivets fokuseringsspak. Bilden lades upp i Leica M Series User Group på Facebook. Några yngre fotografer började raljera över drottning Elizabeth i kommentarsfältet och skrev kommentar i stil med: "Hon vet ju inte ens hur man ställer in skärpan! :)" .

Jag såg direkt att drottning Elizabeth II visste precis vad hon gjorde. Oftast håller jag själv min Leica på samma sätt när jag fotar med hyperfokal. Det gör jag för att inte oavsiktligt ändra avståndet på objektivet. De flesta bilderna som jag tar med min Leica tar jag med hyperfokal. Bäst fungerar hyperfokal med vidvinkelobjektiv upp till 35mm.





Med ett 35mm objektiv ställer jag avståndet på 5 meter, bländaren på 8 och tiden på 1/250. Det betyder att allt från 2.5 meter till oändligt blir skarpt. Det är bara att titta i sökaren, komponera bilden och trycka av när motivet är inom hyperfokalavståndet. När jag rör mig in i folksamlingar ändrar jag avståndet till 2 eller 3 meter, och om ljuset tillåter bländaren till 11 och tiden till 1/500.





Oftast kör jag med auto-iso med 1600 i topp. Förr när jag körde med film var jag oftast begränsad till 400 ASA, men nu kör jag digitalt med de fördelar som det för med sig, auto-iso är en av dem och möjligheten att förhandsvisa bilden är en annan. Men det finns en stor nackdel med digitala Leicor gentemot analoga och det är att de kan ha en viss fördröjning vid uppstart, vilket gör att man kan missa avgörande ögonblick för att kameran inte var redo.





För att motverka detta har jag valt att stänga av "snåljåpen" eller strömspararen som den även kallas. Leica M240 har ett riktigt kraftigt batteri som räcker för en hel dags måttligt fotograferande utan snåljåp. Äldre Leicor såsom M8 och M9 suger ur batteriet snabbt om man stänger av strömspararen och då kan det vara bra att ha ett par färska batterier i fickan. Nyare Leicor ska enligt uppgift vara snabbare i uppstarten.




Jag brukar uppmuntra dokumentärfotografer att gå ett steg närmare. Några av bilderna i artikeln skulle helt klart mått bättre av att vara fotograferade på lite närmare avstånd. Om det inte vore för corona-pandemin hade jag gärna gått närmare. Denna gången valde  jag att ställa hyperfokalen på 5 meter och respektera Folkhälsomyndighetens riktlinjer gällande säkerhetsavstånd. Nästa år hoppas jag åter att jag åter kan "dyka" in i folksamlingar med ett 21mm objektiv!




Bilderna i inlägget har jag tagit under juli månad med en Leica M240 och ett Summircron M 35mm ASPH. Mätsökarkameror är som gjorda för hyperfokalfotografering. Givetvis går det lika bra att fokusera hyperfokalt med andra kameror och objektiv men det är viktigt att objektivet har en avståndsskala. 






Text och foto: Mikael Good

"Svartvitt är fotografins sanna färg!"

Bildredaktörer och kommunikatörer som köper in bilder till olika publikationer efterfrågar ofta allmänna bilder på människor och miljöer. Därför kan det vara bra att inte glömma bort att ta den typen av bilder när man är ute på reportageresor. 




Jag tycker om att berätta med bilder och tänker ofta bildreportage när jag fotograferar. Därför är jag noga med att få med mig alla typer av bilder när jag är ute, och jag söker med varsam blick efter sådant som är värt att dokumentera. Det finns ofta en stor efterfrågan på allmänna bilder till artiklar och reportage och genom åren har jag fått många sådana bilder publicerade i olika tidningar och medier.



Tyvärr är det allt för sällan som jag får leverera bilder i svartvitt i Sverige. Det beror främst på att många svenska redaktörer och kommunikatörer inte förstått att "svartvitt är fotografins sanna färg" som Robert Frank uttryckte det! När jag levererat bilder utomlands är det sällan som de frågar om jag har bilderna i färg.




Bilderna i inlägget tog jag i södra Serbien i slutet av september 2018. Jag använde en Fujifilm X-T2 och ett 18-135.





Text och foto: Mikael Good

Samban sätter kroppen i gungning – stort bildreportage

Förra året bevakade jag A Bunda, Escola de samba de Gotemburg när de medverkade på Öxnehagadagen. De plockade fram den rätta karnevalsstämningen och bjöd på en färgsprakande tillställning, fylld med mycket glädje och rytmer precis som det ska vara vid en karneval.





Jag la upp ett bildreportage på Fotosidan och till dags dato har det haft lite mer än 10 000 visningar. A Bunda är slang för "rumpan" på portugisiska vilket kan ha drivit en del trafik till artikeln. Men det finns en förklaring till namnet. När sambaskolan deltog i Köpenhamnskarnevalen 1984, kom de som en liten svans efter danska A Banda i karnevalståget. Någon föreslog halvt som halvt på skämt att de skulle kalla sig "A Bunda" och så blev det.






Tanken var att jag skulle dokumenterat A Bunda även i år men coronaviruset satte tyvärr stopp för de planerna. I slutet av förra veckan gick jag igenom bilder från maj 2019 och då bestämde jag mig för att plocka fram några bilder från Öxnehagadagen och göra om dem till svartvitt, mest för att se hur färgsprakande bilder blir om man gör om dem till fotografins sanna färger – svartvitt. Jag tycker faktiskt att det funkar, men mycket beror på alla färgstarka personer som är med i A Bunda. De behöver ingen extra färg för att lysa. Några av bilderna i artikeln har aldrig tidigare publicerats.






Jag hoppas att 2021 ska bli ett normalt karnevalsår. Och då skulle jag vilja dokumentera Öxnehagadagen och Hammarkullekarnevalen. Jag använde en Sony A7rII med ett 70-200 och en Leica M 240 med ett 28mm till bilderna.










Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Kvällsmarknaden i Darjeeling

Att fotografera när det är mörkt är oftast svårt, det kräver ofta långa tider och stativ. Att fota människor i rörelse på natten är ännu svårare. Men med dagens imponerande ljusmaskiner går det att fotografera i miljöer där man tidigare gick bet så vida man inte använde blixt.






Den nordindiska staden Darjeeling är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt te och för sin kvälls- och nattmarknad. Den senare lockade mig, men innan jag gav mig ut i marknadsvimlet passade jag på att äta middag tillsammans med familjen på klassiska Pine Tree Hotel. Deras korianderdipp, som jag avnjöt tillsammans med nybakat naanbröd var fantastiskt gott, även deras Rogan josh fick klart godkänt. Mätt i magen gav jag mig ut i kvällningen för att dokumentera marknaden utrustad med ett ljusstarkt 35mm, samt en kompakt systemkamera med bildstabilisering.

Min vana trogen smög jag inte omkring och försökte inte gömma mig bakom kameran. Jag sökte aktivt kontakt och var öppen med vad jag gjorde. Precis som vid andra tillfällen i Indien fick jag vara med på en hel del selfies. Det var många som ville vara med på bild med ”den Skandinaviske vikingen”. En av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig och det bidrog säkerligen till populariteten. Jag har letat lite efter bilderna på Google, men har ännu inte sett några.

Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. Inte ens cigarettfimpar var undantagna från förbudet som de märkligt nog är i Sverige. Trots att jag letade hittade jag inget skräp. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.




När jag kände mig mätt på intryck och möten efter att ha vandrat runt på marknaden i ett par timmar styrde jag åter stegen till hotellet och den sköna sängen. Ett par timmar senare var det dags för uppstigning för vidare transport med taxi till Tiger Hill med familj och vänner för att titta på soluppgången som ska lysa upp bergskedjan Himalaya. Om vi hade lite extra tur skulle vi kanske få se toppen på Mount Everest, men det är en annan berättelse.

Bilderna i inlägget togs med en Sony A6500, samt ett Voigtländer Ultron 1.7/35mm ASPH med en Techart PRO Leica M – Sony E autofokus Adapter. Kameran hade inga problem med att hitta fokus i dunklet, och fokuseringen var i princip lika snabb som med dedikerade AF-objektiv. A6500 har märkligt nog bara en inmatningsratt, men med den här kombon kan jag göra som jag föredrar och styra bländaren på objektivet och tiden med inmatningsratten.

Text och foto: Mikael Good

En liten och kompetent fujikamera för reportage

Jag tycker om Fujis kameror! De har knappar, och rattar på precis rätt ställen, vilket gör kamerorna lättarbetade och omtyckta av reportage- och gatufotografer. Men på ett par viktiga punkter fallerar de tyvärr.



De senaste åren har jag haft en del olika Fujikameror, det är kameror som designats av entusiaster för entusiaster, och alla knappar och vred sitter precis där de ska. Men trots detta har jag aldrig varit riktigt nöjd med kamerornas egenskaper på höga ASA, eller autofokusens förmåga i dunkla miljöer. Till sist blev mitt missnöje allt för stor och jag valde att gå tillbaka till Sony, som har kameror som är betydligt bättre på höga ASA, och som ställer fokus snabbt och exakt. Men jag måste erkänna att jag gillar känslan i Fujis kameror, och skulle gärna se att både Sony och Fuji slog sina kloka huvuden ihop, och tog fram ett par riktigt bra kameror för entusiaster. 



Trots att jag har sålt bort det mesta av min Fujiutrustning har jag valt att behålla en Fujikamera – XE-2. Det är en liten smidig och kompetent kamera som fortfarande levererar trots att den har fem år på nacken. Särskilt bra blir det i svartvitt, den är en av de bästa digitalkamerorna för svartvitt. I mitt tycke har XE-2:an den bästa Fujisensorn, den har hyffsat snabb autofokus, och den levererar filmlika RAW-filer på höga ASA, tyvärr lider den av smearing i JPG, men kör man i RAW kommer man förbi det problemet.



Det enda som jag saknar är bildstabilisering, vilket är väldigt användbart vid fotografering i dunkla miljöer. Det är lite märkligt att Fuji inte kan bygga in stabilisering i ett kamerahus som är något större än Sonys A6000-serie som har stabilisering. I en kommande XE-4 vore det ultimat om Fuji inkluderar bildstabilisering. De får gärna ge den bättre egenskaper på höga ASA, och något snabbare autofokus. En sådan kamera skulle kunna bli mumma för reportagefotografer. 



Jag använder oftast XE-2:an med ett Fuji 18/2, ibland i kombination med en Ricoh GW-3 vidvinkellins. Bilderna i inlägget tog jag förra året med en Fujifilm XE-2 och ett 18/2 under en reportageresa till södra Serbien. Tanken var att jag skulle återvänt dit i maj för att besöka mina romska vänner, och fortsätta mitt arbete med att dokumentera den pågående karismatiska väckelsen bland romer i landet, men Coronaviruset satte käpparna i hjulet för mig denna gången...





Text och foto: Mikael Good