Jag vill bryta ner fördomar med mina reportage

Som du säker vet brinner jag för att berätta om människor och miljöer både utomlands och i Sverige. Oftast är målet och mening med mina reportage att skapa möten mellan människor med syfte att bryta ned fördomar.

Jag kanske är naiv men jag tror att när människor möts kommer fördomarna att brytas. För mig handlar fotografi i första hand inte om att vara en tekniskt skicklig fotograf, utan att kunna förmedla känslor och skapa en dialog mellan människor. Oftast har mina reportage handlat om fattiga och utsatta människor och om olika minoritetsgrupper runt om i världen. En grupp som jag har skrivit många artiklar och och gjort många reportage om är Europas största minoritetsgrupp romerna.

Genom åren har några av de bildreportage som jag lagt upp här på min blogg på Fotosidan haft tiotusentals inklick. Jag har även fått en hel del bildreportage publicerade och intresset från läsarna har varit stort. Ibland har reportagen lett till förändring för enskilda människor och även för hela samhällen. I och med det stora intresset sporras jag att fortsätta i samma hjulspår och fortsätter sätta samman reportage från både när och fjärran.

Just nu håller jag på med ett bildreportage om en serbisk by där romer och serber bor sida vid sida, och om en rysk internatskola som ligger vid en viktig historisk plats. Att göra ett bildreportage tar sin lilla tid och jag jobbar lite då och då med dem på min fritid. Att lägga upp flera inlägg per dag är inte riktigt min stil och jag vill gärna bjuda mina läsare på lite mervärde, och samtidigt skriva om det som jag känner för utan allt för många redaktionella ramar.



Bilderna i inlägget är tagna i den romska och turkiska stadsdelen i den bulgariska staden Pazardzjik. Turister rekommenderas att inte åka dit på grund av att brottsligheten är väldigt hög i stadsdelen. Polisen är tungt beväpnad och åker endast i undantagsfall in i de gängkontrollerade områdena.

Text och foto: Mikael Good

Jag säger inte hejdå Fuji jag säger på återseende

Det finns kameror som känns som om de är som gjorda för dokumentärfotografer. De har funktioner och en uppbyggnad som gör dem lätta att arbeta med och som får användaren att känna sig hemma med dem.





En kameratillverkare som tillverkar sådana kameror är Fuji. Genom åren har de gjort en hel del kameror som har fallit dokumentär- och reportagefotografer i smaken. Men de har tyvärr haft svårare att nå ut till sport- och actionfotografer, då de inte är lika allround som Sony, Canon och Nikon.

Jag har använt Fujikameror på reportageresor runt om i världen. Fördelen gentemot andra kameror är att de är förhållandevis billiga begagnat och att märket inte är så eftertraktat av dem som har svårt att skilja på mitt och ditt. Samtidigt som handhavandet och bildkvaliteten är riktigt bra. I mitt arkiv har jag mängder av bilder som jag tagit med Fuji, och jag har illustrerat det här inlägget med några av dem. De flesta av dem har tidigare publicerats i olika medier, och några av dem kommer att vara med i min kommande bok.





Jag trivdes med Fuji men till sist blev det ohållbart för mig att har tre olika kamerasystem. Fuji har många riktigt bra kameror men de har tyvärr ingen som är lika allround som min Sony A9, eller A7R II vad gäller upplösning och Leicorna vill jag inte göra mig av med, därför bestämde jag mig för att sälja mina Fujikameror och objektiv. Även om jag själv har valt att göra mig av med min Fujikameror vill jag ändå rekommendera dem till dig som gärna fotar street-, dokumentär och reportagefoto. Det är inte hel omöjligt att det blir ett återssende för mig med Fuji i framtiden. En kamera i 100-serien med inbygd stabilisator och bra egenskaper på höga ASA skulle säkerligen locka mig tillbaka igen.





Jag föredrar att jobba med småbildsformat med det finns en del tillfället då jag vill ha en APS-C. Sonys APS-C kameror är för små och plottriga i min smak. De är fyllda till bristningsgränsen med funktioner men funktionaliteten har tyvärr fått stå tillbaka för designen. Personligen skulle jag vilja ha en Sony med rejäla rattar a la Fuji XT-4 eller XH-1 fast batterikapaciteten och ögonfokusen får gärna vara bättre.





Bilderna i inlägget är tagna i Bulgarien, Indien, Rumänien, Serbien och Sverige mellan 2014 och 2019. Med Fujifilm X100s, XT-1, XT-2 och XH-1.



Text och foto: Mikael Good

Svartvita dokumentärbilder lockar läsare till bloggen

Det mest lästa inlägget i min blogg förra året hade rubriken ”När ljuset inte riktigt räcker till” och handlade om mitt besök i en romsk by utanför Pazardzjik i Bulgarien strax innan mörkrets inbrott.



Inlägget illustrerades med några opolerade svartvita dokumentärbilder som tagits på höga ASA. Till dags dato har inlägget lockat lite mer än 20 000 läsare. När man skriver ett blogginlägg är det svårt att på förhand riktigt veta vilken typ av inlägg som lockar läsare. Men min personliga erfarenhet är att inlägg som illustreras med rakt, enkelt dokumentärfoto, gärna i svartvitt fortfarande går hem i stugorna. Inläggen som handlar om dokumentärfoto som jag lagt upp i bloggen har överlag haft många läsare.



Jag kommer att försätta att dela med mig av mina svartvita dokumentärbilder från jordens alla hörn i min blogg, men inte för att locka läsare utan för att jag älskar dokumentärfoto och gärna delar med mig av mina bilder och upplevelser till andra, och så länge som jag har minst en läsare kommer jag att fortsätta. Bilderna i inlägget tog jag med en Fuji X-T1 och ett 18-135mm.

Text och foto: Mikael Good

Corona sätter stopp för reportageresor

Det är viktigt att gräva där man står och dokumentera sin hemmiljö. Men lika viktigt tycker jag att det är att resa till andra länder och möta nya människor och berätta om deras livssituation och öden i text och bild.



De senaste 15 åren har jag varit på reportageresor i Egypten, Lettland, Indien, Kina, Rumänien, Bulgarien, Serbien och Turkiet, en del av länderna har jag rest till flera gånger. Jag brinner verkligen för att träffa och berätta om människorna som jag möter, särskilt de som tillhör minoritetsgrupper eller lever i marginalen. Genom åren har jag fått en hel del reportage och bilder publicerade, men framförallt har jag träffat många intressanta människor, och flera av dem har jag kontakt med via sociala medier.



Det jag saknar mest under den pågående corona-pandemin är möjligheten att åka på reportageresor. Innan pandemin hade jag bokat en resa till Indien och en till Serbien. Tyvärr blev resorna inställda. Med tanke på världsläget är det fullt förståligt, men samtidigt är det tråkigt att inte kunna få göra det som jag förberett mig för och brinner för. Förhoppningsvis kommer jag snart att kunna åka ut på reportageresor igen.



Fram till dess får jag stilla min resfeber genom att gå igenom bilder från tidigare reportageresor. I våras köpte jag två hårddiskar där jag har samlat alla mina bilder från tidigare resor. Jag har även passat på att gå igenom många av bilderna och har framkallat ett par tusen av dem. Någongång i framtiden ska jag försöka göra en bok eller två av materialet.






Text och foto: Mikael Good

Bildredigering i hängmattan

Nu är äntligen semestern här. Men istället för att lägga mig i hängmattan med en god bok har jag lagt mig i ryggläge med min bärbara dator. När vädret inte är det bästa för husrenovering, trädgårdsskötsel eller utflykter passar jag på att gå igenom mina bilder från Balkan.



Tidigare har jag snabbt plockat ut några av dem till olika artiklar. Men nu var det dags för en mer grundlig genomgång. Jag har redan framkallat lite över tvåtusen bilder i ACR men flera tusen bilder återstår att gås igenom och framkallas. Alla bilderna som jag plockat fram skulle hålla för publicering, men jag kommer ändå att behöva göra en rejäl grovgallring bland dem och sortera ut ett par hundra bilder.



Jag vet inte hur det är för dig. Men för min egen del är bildredigering avkopplande. Jag tycker om att återuppleva det som jag varit med om och fått se och uppleva. Att få återknyta kontakten med människor som jag mött, och resa tillbaka i tanken till platser som jag besökt. 



Det händer att jag får frågan om vilken utrustning jag har för att redigera bilder. Jag använder en MacBook Pro Retina, 15 tum från 2015, den har 16 gb minne och en 256 gb stor SSD-disk. För bildredigering använder jag Adobe Bridge och Photoshop CC, samt egentillverkade macron i Efex Pro, enligt konceptet "less is more"!



Jag kör aldrig med extern kalibrerad skärm, och redigerar bara på den inbyggda skärmen. Sedan jag köpte min MacBook Pro har jag levererat tusentals bilder som jag redigerat på min laptop och hitintills är det ingen som klagat på bildkvaliteten.



Bilderna i inlägget tog jag i staden Pazardzjik i Bulgarien samt några byar och samhällen i närheten av staden i oktober 2017. Jag föredrar att resa lätt och hade bara med mig en Fujifilm X-T1 och ett 18-135mm.



Text och foto: Mikael Good