Vem tigger på våra gator och vad gör vi?

I samtal mellan representanter för Linköpings kommun och Hjärta till Hjärta föddes för drygt 12 månader sedan en idé om ett samarbete som skulle bestå av en resa till tiggarnas hembyar i Rumänien och en konferens i Linköping. Den 4 februari 2015 anordnades den första konferensen för utsatta EU-medborgare som tigger i Sverige.

Linköping är ett exempel på en kommun som har nått långt i sin strävan att hjälpa de utsatta EU-medborgarna som tigger på gatorna. Tillsammans med kommunen har Hjärta till Hjärta och Stadsmissionen skapat Linköpingsmodellen för utsatta EU-medborgare som väckt intresse runt om i landet. Kommunen har avsatt 2,5 miljoner kronor årligen till arbetet med de utsatta EU-medborgarna. I staden finns ett härbärge i Ryttargårdskyrkan som drivs tillsammans med Stadsmissionen. Den 26-29 oktober åkte representanter från Hjärta till Hjärta, Linköpings Stadsmission, Svenska Kyrkan och Linköpings kommun på en resa till Rumänien, där besökte de byarna varifrån de flesta som tigger på gatorna i Linköping kommer. Med egna ögon fick de se den fattigdom som människorna lever i.

Konferensen "Vem tigger på våra gator och vad gör vi?" som hölls i Missionskyrkan i Linköping arrangerades av Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Linköpings kommun i samverkan med Stadsmissionen och Hjärta till Hjärta. Syftet med konferensen var att problematisera och diskutera möjliga konkreta lösningar, både i dessa människors hemländer och i Sverige. Bland föreläsarna kan nämnas Åsa Regnér, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, Anneli Lindahl Kenny, Sveriges ambassadör i Rumänien, Mats Åberg, Nätverket för EU-migranter, Fredrik Holertz, Svenska Kyrkan, Thomas Hammarberg, ordförande i kommissionen mot antiziganism, Martin Valfridsson, regeringens nya samordnare för utsatta EU-medborgare, Ann Wedin, Röda korset, Erik Hansson, Uppsala universitet, Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL med flera representanter från kommuner och civilsamhället. Konferensen var den första i sitt slag och många av föreläsarna beskrev den som en milstolpe. En av tankarna med konferensen var att diskutera vad kommuner kan och får göra för hemlösa EU-medborgare.

Drygt 350 representanter från stat, kommun, landsting och civilsamhället samlades i Missionskyrkan. Där fick de lyssna på olika föredragshållarna och diskutera hur EU-medborgare som tigger ska få hjälp, och vilka utmaningar som finns i Sverige och på deras hemmaplan i Bulgarien och Rumänien. Så här sa ministern Åsa Regnér i sitt anförande: 

– Det är viktigt att inte bara se hindren, utan också möjligheten för Sverige att faktiskt nu bidra till att lösa det värsta minoritetsproblemet som funnits i Europa.
På konferensen slog SKL:s olika representanter fast att varje enskild kommun har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunerna får hjälpa till med att ordna härbärgen åt tiggarna men det är inte något måste. Men om barn bor i misär är de sociala myndigheterna skyldiga att ingripa.

Efter lunch var det dags för Anders Holmefur, direktor och Rickard Klerfors, biståndsansvarig på Hjärta till Hjärta samt affärsmannen och filantropen Valentin Preda från Rumänien att berätta om deras arbete i Rumänien. Rickard var först upp i talarstolen och han gick igenom romernas historia och orsakerna till det förtryck och det utanförskap som de är utsatta för och som är en av orsakerna till den desperata migrationen. Han berättade att romernas livslängd är 15-20 år lägre än etniska rumäner och att deras arbetslöshetssiffror ligger på 70-80% och att de har lägre utbildningsnivå än övriga medborgare. Rickard poängterade att om vi vill förändra förhållandena för den romska minoriteten i Rumänien så kommer det att behövas integrerade insatser inom utbildning, hälsa, försörjning och strukturpåverkande insatser.





Anders berättade med mycket hopp och framtidstro om Team Roma-projektet. Han berättade att vår avsikt är att Team Roma-projektet ska expandera till andra orter i Rumänien och till Bulgarien och det ska den göra med hjälp av samarbete med andra biståndsorganisationer och lokala grupper som hjälper romer på ort och ställe. Anders berättade att han och Jörgen Ljung som är ordförande i Hjärta till Hjärta nyligen var i Bulgarien där de gjorde fältbesök och träffade möjliga samarbetspartners. När den rumänske affärsmannen och filantropen Valentin Preda fick ordet sa han: 

– Vi affärsmän måste också bidra till samhällsutvecklingen, om vi inte gör det kommer de rika att bli rikare och de fattiga fattigare. Med min kunskap från affärsvärlden och erfarenhet av att skapa företag vill jag vara med och verka för en förändring.
Enligt Valentin är det samarbete som är nyckeln till en förändring i Rumänien och tillsammans med Hjärta till Hjärta kommer han att starta upp sociala företag som ska syfta till att skapa arbetstillfällen i tiggarnas hembyar.





Trots att alla var rörande överens om att det kommer att ta många år att komma åt och göra något åt den arbetslöshet, utsatthet och diskriminering som är en av grundorsakerna till att människor ger sig ut på en desperat migration i jakt på pengar, var ändå avslutningen av konferensen varm, optimistisk och hoppfull. I den avslutande paneldebatten påpekade Rickard Klerfors som bott och arbetat i Rumänien i 11 år att det har börjat hända en hel del positiva saker i Rumänien som ger honom hopp för framtiden och han fick medhåll av Anneli Lindahl Kenny och Thomas Hammarberg. Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL fick det sista ordet och han sammanfattade konferensen genom att citera Jesus:
– Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.

Kommunalrådet Daniel Andersson (fp) från Linköping, som är en av initiativtagarna till konferensen, var mycket nöjd efter konferensen och han hoppades att fler kommuner kommer att följa Linköpings exempel och ordna någon form av stöd till utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna.

Text och foto: Mikael Good

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk

Har du bevittnat en solnedgång vid Oset i Huskvarna och sett solens sista stråla smeka Vätterns milda vågor? För oss som har gjort det är det en smått obeskrivbar upplevelse som är nästintill omöjlig att klä i ord. Men författaren Mark Twain försökte sig ändå på att göra det omöjliga för drygt 115 år sedan.

Sommaren 1899 kom Samuel L Clemens som är mera känd under sin pseudonym Mark Twain till Sanna som ligger ett stenkast från badplatsen Oset i Huskvarna, tillsammans med sin fru Jane och deras 19 åriga dotter Jean, för att behandla dotterns epilepsi på Sanna hälsoinstitut, som drevs av den framgångsrike sjukgymnasten Henrik Kellgren. Mark behandlades även för sin reumatism. Familjen stannade i tre månader och de vistades i huvudsak i området runt Sanna. Mark som var fascinerad av solnedgångar brukade ta kvällspromenader i området runt Sanna.

Den 6 september 1899 stod Mark på ungefär samma plats som jag tog bilden som illustrerar inlägget. Efter att han bevittnat 60 solnedgångar vid Södra Vätterstranden bestämde han sig för att försöka klä naturupplevelsen i ord:
"I shall never see another sunset to begin with it this side of heaven... This is the place to be. I have seen about 60 sunsets here; and a good 40 of them were clear and away beyond anything I had ever imagined before for dainty and exquisite and marvellous beauty and infinite change and variety. America? Italy? The tropics? They have no notion of what a sunset ought to be. And this one - this unspeakable wonder! It discounts all the rest. It brings the tears, it is so unutterably beautiful. " så skrev Mark Twain i ett brev daterat Sanna 6 september 1899.



Jag står kvar och beundrar solnedgången på den klara septemberhimlen en kort stund innan jag styr mina steg mot ställplatsen vid Oset. Dit har kommunen hänvisat romer som kommer från byar utanför industristaden Bacau i Rumänien. De har kommit hit med en förhoppning att hitta enklare jobb men har fått sätta sig ned och tigga ihop pengar till sina barns försörjning. På vägen till dem baxar jag mig förbi många av de lyxiga husbilarna som rika svenska pensionärer som besöker den pågående husvagnsmässan på Elmia kommit med.

Kontrasterna mellan de båda grupperna är milsvida trots att avståndet mellan dem bara är drygt 100 meter. Delen av ställplatsen som romerna bor på är allt annat än lyxig, de bor i skrotbilar, tält och gamla husvagnar som några vänliga själar lånat ut till dem. Ingen av de bättre bemedlade vågar närma sig romerna. Det känns som om någon byggt en drygt 100 meter bred osynlig mur mellan grupperna, en mur som effektivt håller isär dem och hindrar dem från att beblandas.



Jag har lärt känna några av romerna ganska bra sedan min första kontakt med dem i somras. De flesta av dem har gått 4 år i skola och några av dem pratar ganska så bra engelska. Tidigare har många av dem arbetat på industrier och jordbruk i Bacau med omnejd. 2008 köptes många av de jordbruk som de arbetat på upp av utländska jordbruksföretag och när de effektiviserade produktionen fanns det inte längre arbete för romerna och de förlorade sina jobb och sin inkomstkälla.

När den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft för några år sedan, gick även många fabriker i området i konkurs. En del av dem som bor på Oset hade en ganska så ordnad ekonomi med romska mått mätt innan krisen. De hade hus att bo i, kläder att sätta på kroppen och mat att äta. När de blev av med jobben föll deras ekonomi snabbt samman. Det statliga skyddsnätet som vi håller som självklart är inte lika utbyggt i Rumänien.



När de inte längre kunde försörja sig på hemmaplan bestämde de sig för att åka till Sverige för att försöka få tag på arbete. Men den typen av enklare jobb inom jordbruk och industri som de är bra på finns det tyvärr ingen efterfrågan på i Sverige. Därför har de tvingats att tigga ihop pengar till sin försörjning. De vill inte erkänna att de tigger, de skäms för att säga det, istället kallar de tiggandet för sitt arbete.

Ingen av mina nyfunna vänner på Oset vet vem författaren Mark Twain är. Och de är fullt upptagna med att försöka laga mat och täta sina tält och bilar mot den bitande nattkylan på kvällarna, än att ta sig tid att beundra de himmelska solnedgångarna som Mark Twain kallade för obeskrivbara underverk.



Till vardags arbetar jag på biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping. Vi har startat upp projekt Team Roma som syftar till att göra något åt grundorsakerna till den diskriminering, fattigdom och utanförskap som romer utsätts för. Genom konkreta åtgärder, opinionsbildning och meningsfull diplomati vill vi vara med och bidra till en djupgående förändring för Rumäniens och Bulgariens romer som syftar till att de inte längre ska behandlas som främlingar i sitt land utan få samma medborgerliga rättigheter och status som etniska Rumäner.

Just nu håller Hjärta till Hjärta och Rumänien/Cucova-hjälpen från Gnosjöregionen samt en rumänsk organisation på att undersöka möjligheterna att starta upp sociala företag i byarna runt Bacau. På sikt kanske vi kan vara med och skapa arbetstillfällen för några av dem som tigger på gatorna i Huskvarna och Jönköping. Vi är medvetna om att vägen till en varaktig förändring för Rumäniens romer är lång och snårig och därför behöver vi ditt stöd för att nå målet.

Text och foto: Mikael Good

Bajsattack mot tiggare i Huskvarna

Nicolai och Consuela* kom till Sverige med en desperat förhoppning att försöka få tag på pengar till sin egen och till sina barn och barnbarns försörjning. Möjligheten för dem att få tag på ett arbete hemma i Rumänien var obefintlig. Helst av allt skulle de vilja stanna kvar hemma, ta hand om barnbarnen, odla lite grönsaker och njuta av pensionärslivets frukter efter ett långt och många gånger slitsamt arbetsliv.

I början av förra veckan upptäckte de att bilen som de bott i forslats bort under den tiden som de varit i Jönköping och tiggt. Nicolai visste inte riktigt vem det var som forslat bort bilen men han misstänkte att bilhandlaren som hade sålt skrotbilen till honom hade tagit den. I vilket fall som helst var Nicolai mycket upprörd över det som hänt och sa:
- Jag har betalat ett par tusenlappar för bilen och så kommer någon och bara tar den, hur kan någon stjäla av en man som ingenting har?
Nicolai och Consuela hade ingenstans att sova och de fick sova ute under bar himmel. Att sova ute gick ganska bra så länge som det inte regnade. Men natten mellan fredag och lördag öppnade sig himlens portar över dem och regnet vräkte ned.
- Jag sov inte en blund den natten och jag fick stå där för att skydda mig mot regnet säger Consuela och pekade mot den kommunala toaletten vars tak skjuter ut en bit och ger lite skydd mot det värsta regnet.



I lördags fick Consuela och Nicolai mat, torra kläder, madrasser kuddar och täcken samt ett tält som skyddar dem mot regnet av några vänliga svenskar. Consuela strålade av lycka och gav kvinnan som hon fick tältet av en stor varm kram. Äntligen skulle hon få sova gott igen. Med hjälp av en extra presenning som spändes över tältet hade Nicolai och Consuela ett bra skydd mot de envetna regndropparna.
Natten till måndag vaknade de av att tältet öppnades och något slängdes in. En skarp doft av avföring spred sig snabbt i tältet och Nicolai och Consuela fick famla i mörkret för att komma ut ur tältet så att de kunde tvätta av sig i en vattenpöl och få ut de sängkläderna som träffats.
Nicolai var mycket arg över det som hade hänt:
- Jag kan inte förstå hur någon kan göra så här mot oss, vi har inte gjort något ont, vad är det för en hemsk människa som gör så här mot oss?

I mina ögon är det höjden av feghet när någon ger sig på och kränker dem som är gamla, fattiga och utsatta. Jag oroas över det ökande hatet, hoten och den avhumanisering av människor som sker på den politiska högerkanten i Sverige. Kränkningarna och hatbrotten mot EU-migranter i Sverige har ökat sedan i våras enligt Brottsförebyggande rådet. I tidningar kan vi nästan dagligen läsa om EU-migranter som attackeras på olika sätt runt om i landet. De har rätt att vara här. Att tigga är inte kriminellt och EU-migranterna omfattas av den fria rörligheten som är ett av grundfundamenten i EU. De flesta EU-migranterna är romer. I Rumänien är romerna diskriminerade och behandlas i bästa fall som andra klassens medborgare. Där är det inte ovanligt att folk skriker, gör obsena gester eller misshandlar dem. Trots att det finns en del rötägg även i Sverige är vi svenskarna på det hela taget betydligt vänligare mot romerna än rumänerna. De flesta EU-migranterna som jag har intervjuat de senaste åren tycker att svenskarna är fantastiska människor men utifrån deras berättelser har jag förstått att en liten grupp svenskar utsätter dem för kränkande behandling.



Jag jobbar på Hjärta till Hjärta i Linköping. Vi har precis startat upp ett arbete i byn Paulesca med omnejd för återvändande EU-migranter (tiggare). Vi kommer att ge stöd till utbildning, hjälp med akuta medicinska behov och vi kommer att starta upp ett självförsörjningsprojekt tillsammans med en rumänsk företagare som syftar till att skapa arbetstillfällen i Paulesca. Vi arbetar även med opinionsbildning för att synen på romer i Sverige och Rumänien ska förändras.

Text och foto: Mikael Good

*Nicolai och Consuela heter egentligen något annat

Till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau

Natten mellan den 2 och 3 augusti är känd som den så kallade "Zigenarnatten". För 70 år sedan beordrade SS chefen Heinrich Himmler att de sista kvarvarande romerna i dödslägret Auschwitz-Birkenau skulle dödas. 

Fram till den natten hade romernas område i förintelselägret varit fylld med sång och dans. Trots alla umbärande valde romerna att låta sången och musiken föra med sig glädje i sorgen och hopp i hopplösheten men den natten tystnade musiken i dödslägret och 3000 romer mötte döden i nazisternas gaskammare. Man vet inte exakt hur många romer som föll offer för nazisterna och deras kollaboratörer under andra världskriget. Till skillnad från med judarna förde inte tyskarna noggrann bok på hur många romer som dödades och därför kan man bara uppskatta antalet mördade romer. Man tror att någonstans mellan 100.000 - 1.500.000 romer miste livet på grund av nazisterna. Förföljelsen av romer borde ha begravts i Europa i och med det nazistiska imperiets fall 1945.

Men förföljelsen begravdes inte, det låg och pyrde ett par år innan det blossade upp igen och romer får utstå kollektiva bestraffningar och får se sina mänskliga rättigheter bli kränkta bara för att de är romer. Romerna har fortsatt att förföljas och dödas i Europa sedan 1945. Värst är situationen i Ungern och på Balkan där de behandlas som andra klassens medborgare och utsätts för den övriga befolkningens spott och spe. Antiziganismen har även blossat upp i vårt tidigare så toleranta Skandinavien och den fria rörligheten som är ett av EUs fundament har börjat att naggas ordentligt i kanten, nu tycks den bara gälla önskvärda folkgrupper i Europa. Jag önskar att vi kunde ta lärdom av historien. Ingen minoritet är viktigare än någon annan, men romerna verkar allt som oftast hamna i skuggan av andra minoriteter som är betydligt mer färgstarka och röststarka i opinionen. Det är märkligt att de ivrigaste förespråkarna för människors lika värde och mänskliga rättigheter oftast är tysta när frågan om romernas rättigheter kommer till tals. Jag tänker dock inte vara tyst och kommer att fortsätta att kämpa för romernas rättigheter både i mitt arbete och på min fritid!

Jag vill avsluta med att spela romernas nationalsång Djelem, Djelem till minne av Zigenarnattens offer i Auschwitz-Birkenau och för alla romer som föll offer för nazisternas terror: http://www.youtube.com/watch?v=LCUv9W0ViRc

Text och foto: Mikael Good 

Paradis-Oskar från Paulesca i Rumänien

Det är inte för inte som jag kom att tänka på Paradis-Oskar i Astrid Lindgrens bok Rasmus på Luffen när jag träffade Simion på järnvägsstationen i Linköping för första gången. Simion satt med muggen framför sig och hälsade glatt på alla morgontrötta pendlare som ilade förbi på väg till sina arbetsplatser.