Kan man verkligen tävla i fotografi utan att förlora dess själ?

Jag läste precis på ettan att årets finalister i SM i fotografi är klara, artikeln satte igång mina tankar och jag började att fila på en kommentar. Men ju mer jag skrev, desto längre blev den, och till slut insåg jag att den blev för lång för att vara en kort kommentar. Därför bestämde jag mig för att lägga upp mina tankar om att tävla i fotografi i bloggen istället.

Varför ska vi tävla i konst? Är det meningen att vi ska göra konstformen fotografi till något som liknar sportens värld, där man jagar poäng och medaljer som om det vore ett 100-meterslopp? Konst och kreativitet har aldrig handlat om vem som är snabbast, vem som hoppar högst, eller vem som prickar flest rätt tekniska moment. Att betygsätta en fotografisk bild på en skala från 1 till 100, är det inte ett försök att koka ner något så subjektivt och djupt personligt som en konstnärlig skapelse till en mekanisk process?

Fotografi är som så många andra konstformer en uttrycksform. Varje bild bär med sig fotografens unika blick på världen, en vision, en känsla. Är det verkligen rimligt att sätta den bredvid en annan bild och avgöra vilken som är "bättre" utifrån en punktlista? När juryn bedömer bilder utifrån "påverkan", "berättelse", "komposition", är det då konst vi värderar, eller har vi glidit in i ett byråkratiskt system där det som kan mätas, också ska mätas?

Och vad gör det här med konstnärerna själva? När en fotograf får höra att den uppnått 89 poäng för sin ljussättning men bara 78 för sin berättelse, reduceras då inte deras konst till en samling tekniska prestationer, snarare än ett uttryck för något personligt, något subjektivt? Vi riskerar att skapa en kultur där konstnärerna inte längre strävar efter att uttrycka något djupt och genuint, utan istället efter att maximera sina poäng i olika kategorier.

Tanken om ett svenskt landslag som ska tävla i ett "VM i fotografi" är en intressant paradox. Är det verkligen en sport vi utövar här? Eller har vi bara inte lärt oss att uppskatta konsten för vad den är, en individuell resa, inte en tävlingsgren. Vad blir nästa steg? EM i Surrealism? VM i poesi? Låt oss hålla konst där den hör hemma: i det personliga, i det oförutsägbara och i det som inte går att kvantifiera. För när vi försöker tävla i konst som om det vore sport, förlorar vi något av dess själ.

Bilden i inlägget tog jag i Camden Town, London.

Text och foto: Mikael Good

Dokumentärfotografi – Ett fönster till verkligheten

I en tid där snabba och ytliga intryck dominerar, framstår dokumentärfotografin som ett oföränderligt verktyg för att skildra verkligheten. Den är inte bara en konstform, utan ett socialt och etiskt åtagande. Genom kamerans lins får vi insyn i dolda världar, fyllda av berättelser som lämnar outplånliga intryck och tvingar oss att omvärdera vår syn på omvärlden.

Dokumentärfotografin strävar efter att inte bara fånga det vackra, utan framför allt det sanna. Den avslöjar och utforskar det mänskliga tillståndet i alla dess nyanser. Det handlar om att visa världen precis som den är, med dess kontraster och komplexitet, utan försköning eller manipulation. Denna konstform påminner oss om vår kapacitet att både skapa och förstå på djupet.

Genom historien har fotografer som Robert Frank, Josef Koudelka och Sebastião Salgado förnyat vår bild av världen. I mitten av 1900-talet fångade Robert Frank med sin kamera en djupgående och komplex bild av det amerikanska samhället, särskilt i hans ikoniska verk The Americans. Franks bilder, både gripande och provocerande, utmanade den idealiserade bilden av USA och skildrade en verklighet fylld av kontraster och sociala spänningar. Hans arbete fungerade som ett rop på förändring och bidrog till en ny förståelse av det moderna livet.

Sebastião Salgado, en av vår tids mest inflytelserika fotografer, skildrar mänskligt lidande med en stil som förenar konstnärlighet med humanism. Hans verk, såsom Workers och Exodus, ger oss en oförskönad inblick i mänsklighetens stolthet och smärta, och lyfter fram röster som annars skulle förbli ohörda.

En annan central figur är Josef Koudelka, känd för sin förmåga att fånga flyktiga ögonblick med skarp intensitet. Hans bilder från invasionen av Tjeckoslovakien 1968 är en kraftfull skildring av mänskligt motstånd. Koudelkas dokumentation av romer i Östeuropa i boken Gypsies erbjuder en känslosam och komplex inblick i en förbisedd värld.

Dokumentärfotografi är inte bara en samling bilder, det är en ansvarstagande handling. Fotografen står mellan att vara en passiv observatör och en aktiv deltagare, och måste balansera teknisk skicklighet med etisk medvetenhet. Varje bild är ett val, en möjlighet att förmedla verkligheten utan att kompromissa med sanningen.

I en värld där vi snabbt glömmer, ger dokumentärfotografin oss ett tillfälle att stanna upp och reflektera. Varje bild bär på en berättelse, och genom dessa får vi inte bara inblick i andras liv, utan även en möjlighet att omvärdera vår egen plats i världen.

Med rötterna djupt förankrade i social rättvisa och medmänsklighet, påminner dokumentärfotografin oss om att även de mest förbisedda berättelserna förtjänar att bli hörda. Den lär oss att världen, i all sin komplexitet och skönhet, kan förändras genom bilder som tas med respekt och integritet.

Bilden på Tina tog jag i ett läger för rumänska romer i Huskvarna, 2014. Nu står den här, ensam och lösryckt ur sitt sammanhang, men den var en gång del av en utställning och en musikvideo, den har även publicerats i magasinet Dazed. Då, liksom nu, bar den på en berättelse, en skärva av något större, en verklighet jag försökte fånga i ett ögonblicks stillhet.

Text och foto: Mikael Good

En Hipsters liv – Att vara unik i en värld av identiska original

Vi lever i en tid där autenticitet är den största lyxen och där sökandet efter den verkar ha blivit en ny religion. Det är en värld där en avokadomacka säger mer om din själ än vad du någonsin skulle våga erkänna. En värld där ett vinylskivomslag, lite lagom slitet, hänger på din vägg som en helig relik och där kaffebönorna, vars namn du knappt kan uttala, rostas på ett mikrobryggeri fyra kvarter bort. Det är här, i den post-industriella urbaniteten, vi hittar vår moderna profet: hipstern.

Hipstern är en paradoxens mästare. Han, eller hon (det är viktigt att inte könskoda), är på ständig jakt efter unika upplevelser, sådana som ingen annan upplevt – tills alla gör det. Den oansenliga lilla kvarterskrogen med loppisfynd till stolar blir snart ett Mecka för alla som "verkligen förstår mat", tills den får en plats på Instagram, och därmed förlorar all sin "äkta" charm. Det som en gång var exklusivt och underground blir, inom loppet av några veckor, mainstream och därmed förbrukat. Cirkeln sluts och jakten på nästa dolda pärla inleds.

Men vad är egentligen hipsterns liv? Det är ett ständigt klättrande uppför ett berg av identiteter, där varje topp du når bara avslöjar en ny nivå av ytlighet. Du är orginell, tills någon annan gör precis samma sak. Du dricker ekologisk, kallpressad juice och läser böcker du aldrig riktigt förstår, men citera dem kan du! Åtminstone på en statusuppdatering på sociala medier.

Det är också en värld där man konstant måste uppdatera sin garderob, men utan att det får verka så. Allt ska se ut som om du inte har försökt. Vintagejackan, vars pris hade räckt för att föda en svensk familj i en månad, ska bäras med nonchalant sliten elegans. Skägget, eller avsaknaden av det, är ett konstverk i sig. En slags överdriven medvetenhet i att inte vara medveten. Och glöm för all del inte glasögonen – helst utan styrka, för inget säger "intellektuell" lika bra som att se ut som en suddig filosof.

En viktig accessoar att ha hängande runt halsen är en analog Leica, gärna en M6, eller en digital kamera i Fujifilms X100-serie. Den fungerar som ett smycke som signalerar att du verkligen omfamnar hipsterkulturen. Precis som med alla andra attribut, är det inte bara kameran i sig som räknas, utan det sätt på vilket du bär den, som ett statement om din unika stil och din plats i det kulturella landskapet. Men dina bilder tar du med din smartphone, så att det är lätt att dela dem.

Livsstilen bygger på en grundläggande tes: vara unik. Men i sin jakt på denna originalitet ser man snart att den äkthet som söks egentligen är lika konstruerad som snabbmatsrestaurangens plastiga inredning. Att tillhöra denna subkultur kräver mycket arbete. Att inte se ut som alla andra innebär att noggrant följa ett inofficiellt manifest om hur man just inte ska göra det. Paradoxen är komplett.

Det finns dock en charm i det hela, en slags vänlig självmedvetenhet i hipsterns livsstil. En tyst överenskommelse om att vi alla deltar i ett skådespel, men att skådespelet kanske är själva poängen. Kanske är det just denna kamp för att alltid vara ett steg före, att alltid vara den som upptäcker den nästa stora trenden, som skapar ett slags kulturellt drama vi alla njuter av att följa.

Så, vad kan vi lära oss av denna livsstil? Kanske att äkthet är en illusion, att det är den oändliga jakten på den som skapar rörelsen framåt. Och kanske, bara kanske, att det enda sättet att verkligen vara unik är att sluta försöka. Men tills dess, drick ditt kallbryggda kaffe, sätt på en obskyr vinyl och citera Nietzsche i ett hörn på den där dolda cocktailbaren som ingen annan känner till, än.

Det här är en lätt satirisk krönika som är influerad av Amsterdam Klezmer Band’s låt The Hipster’s Life. Mannen och kvinnan på bilden har inget med innehållet i artikeln att göra.

Text och foto: Mikael Good

London en fascinerande blandning av dåtid och nutid

London, en metropol där doften av historia och mångfald hänger i luften, är inte bara en turistmagnet utan även en utmärkt plats för gatufotografering. Bland de välkända turistmålen gömmer sig en mängd platser som bara väntar på att upptäckas.

Förra året begav jag mig till London med familjen och lyckades förena nytta med nöje genom att fånga bilderna som illustrerar denna artikel. Gatufotografi kräver koncentration och närvaro, och att resa med familjen är inte alltid det optimala valet. För att inte låta dem vänta på mig allt för länge anpassade jag mig och fångade många bilder i farten eller passade på under deras shoppingutflykter.

Många gatufotografer väljer att jobba med vidvinkel, men för mig som har bildreportage-tänket djupt rotat i ryggmärgen, har ett 28-200mm-objektiv blivit mitt val. Tamrons 28-200mm f2.8-5.6 är ett objektiv som jag varmt rekommenderar och som ger möjlighet att snabbt växla mellan olika utsnitt för att skapa bredd och variation.

Bland mina Londonbilder kan du stöta på några välkända ansikten. För mig spelar en persons kändisstatus ingen roll; jag fokuserar på att fånga intressanta situationer. Respekt för människors integritet är dock avgörande, och jag undviker att fotografera dem som befinner sig i utsatta situationer. Mina redaktionella reportage om utsatta människor har alltid skapats med största respekt för individen och på deras villkor!

Valet av kamera och objektiv är viktigt, men valet av skor är ännu viktigare. Londons gator kräver ordentligt skodon, och jag kan varmt rekommendera Reebok Ridgerider 6 Gore-Tex, en utmärkt och prisvärd sko för långa promenader på hårda ytor, och de håller fötterna torra om regnet skulle falla.

London är dyrt, mat och resor kostar betydligt mer än i Sverige, men stadens rika utbud av upplevelser gör kostnaderna väl värda resan. Även om det var trevligt att utforska London tillsammans med familjen rekommenderar jag starkt att resa ensam eller med en kompis om du främst är ute efter gatufotografering. I annat fall får du göra som mig och passa på att rasta kameran medan resten av familjen gör något annat.

Bilderna i den här artikeln är bara ett litet urval av de bilderna som jag tog i London med omnejd i april förra året. På resan använde jag mig av en Sony A9+28-200 samt en Ricoh GR III i reserv. Jag har varit ute på mängder av reportageresor runt om i världen och har lärt mig att bara plocka med det mest nödvändiga, oftast inte mer än att allt plus en MacBook Air ryms i handbagaget. En kameraväska kan bli väldigt tung om man ska bära runt på den en hel dag, och då är det bra att ha med sig en slimmad utrustning.

Text och foto: Mikael Good

Narnias världsturné startade i Eldsberga

Den 6 juli inledde metalveteranerna Narnia sin världsturné på Gullbrannafestivalen i Eldsberga, utanför Halmstad.




Som vanligt bjöd bandet på en stark show med kraftfulla låtar. Musikaliskt sett är Narnia ett av de bättre banden i sin genre (power, neoklassisk och progressiv metal) och de har sitt eget unika sound. Den senaste plattan "Ghost Town" har genomgående fått mycket bra recensioner i både svenska och utländska musiktidningar.

Narnia är ett mycket bra liveband, men trots den karismatiske sångaren Christian Liljegrens entusiastiska försök att få igång publiken, stod de mest stilla och lyssnade. Den svenska konsertpubliken är dock erkänt svår att få igång, och denna gången fick de inte konsertlokalen Skeppet i gungning. Men när bandet åker vidare till syd- och centralamerika i höst kommer de att få en mer livaktig publik som säkerligen kommer att sätta konsertlokalen i gungning redan från första tonen.


Turnédatum:
07/06: Eldsberga, SE @ Gullbranna Festival
08/11: Villena, ES @ Leyendas del Rock
Med Rob Rock:
09/16: México City, MX @ HDX Circus Bar
09/17: Guatemala, GT @ Al Carajo
09/19: Bogotá, CO @ Ace of Spades
09/22: Belo Horizonte, BR @ Caverna Pub
09/23: São Paulo, BR @ Legends Music Bar
09/24: Rio de Janeiro, BR @ Agyto
09/26: Curitiba, BR @ Basement Cultural
09/27: Goiânia, BR @ Bolshoi Pub
09/29: Fortaleza, BR @ Hard Noise
09/30: Recife, BR @ Estelita
10/02: Santiago, CL @ Sala Metrónomo
10/03: Buenos Aires, AR @ Uniclub
10/27: Oslo, NO @ Nordic Fest





Text och foto: Mikael Good