En broder mer

"Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.
Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre betyder en broder mer."
/Stig Dagerman 

Foto: Mikael Good

EU-migranterna som fick en ny look

När vi vill unna oss en stunds avkoppling och uppleva den sköna känslan av att bli ompysslad av någon annan går vi till frisören. Vi börjar oftast att gå till frisören ifrån det att vi är små. I många länder är frisörsalongen en social mötesplats där allt mellan skvaller och politik avhandlas. Att gå till frisören är billigt och det är bara de allra fattigaste som inte har råd att gå dit.



Tillsammans med EU-migranterna Valentin och Cornel från Rumänien och tolken Luiza välkomnas jag av Karwan som äger salongen New Look i Linköping och hans medarbetare Natalie. När Karwan åkte till och från arbetet på salongen mötte han EU-migranterna som kurade ihop sig i kylan under järnvägsbron i Linköping. När han såg dem fylldes han av medlidande och påmindes om den bitande vinterkylan i flyktinglägret i Turkiet vintern 1991, där hans mor och han befann sig efter att ha flytt från hemlandet Kurdistan för att undvika den irakiske diktatorn Saddam Husseins attacker. 1999 återförenades de med Karwans far i Sverige där han hade fått uppehållstillstånd. Han flydde till Sverige några år tidigare sedan han hotats till livet i Kurdistan.



- Jag ville göra lite mer för dem som tigger än att bara lägga en slant i deras muggar. Natalie och jag diskuterade vad vi kunde göra för tiggarna och då kom Natalie på att vi skulle kunna erbjuda dem gratis klippning, säger Karwan.
- För oss är det en självklarhet att gå och klippa oss regelbundet, men för dem är kanske inte så vanligt, säger Natalie.
- Natalie och jag har bestämt att 4 EU-migranter per vecka ska erbjudas gratis klippning på New Look, säger Karwan 



Valentin bjuds att sätta sig i Karwans frisörstol. Han är 19 år och har bara varit hos frisören en gång tidigare. Vanligtvis är det en av hans släktingar som klipper honom.
- Att gå till frisören i Rumänien är mycket dyrt säger Valentin.
När jag frågar honom hur mycket det kostar svarar han att det kostar 20 kronor att gå till frisören. Cornel som är 21 år slår sig ned i frisörstolen bredvid Valentin. Med hjälp av tolken Luiza förklarar han för Natalie hur han vill att hon ska klippa honom. Han har aldrig tidigare varit inne på en frisörsalong men känner sig ändå ganska så hemtam efter en stund och njuter av klippningen.

     

Det plingar till i dörren och in kommer Florin som är lite försenad. Jag har träffat Florin tidigare i hans hemby i Rumänien och han hälsar glatt igenkännande på mig. Han slår sig ned i soffan medan han väntar på sin tur. Han får en varm kopp kaffe av Luiza att värma upp sin frusna kropp med. Florin har inte varit på en frisörsalong tidigare och han tittar nyfiket på när hans systerson Cornel och hans kompis Valentin blir klippta av Karwan och Natalie.



- Jag är överraskad av det kalla vädret, jag trodde faktiskt inte att de skulle vara så kallt i Sverige säger Florin och tar en klunk varmt kaffe.
När Cornel är färdig tar Florin plats i Natalies stol.
- Det här känns jättespännande säger han och ler med hela kroppen.
Trots att han är 40 år har han aldrig tidigare varit på en frisörsalong och han ser fram emot upplevelsen. Florin berättar för Natalie att han har 5 barn. Han har kommit till Sverige med en förhoppning att kunna få ihop tillräckligt med pengar till bromsmediciner till sin 19-åriga dotter som har hepatit-c. Hon fick sjukdomen som litet barn.

     

 Cornel och Valentin som är färdigklippta tittar på sig själva i spegeln och säger glatt:
- Nu är vi skitsnygga!
- Jag känner mig lättare, snyggare och bättre, säger Cornel med ett leende och stryker handen genom det nyklippta håret.



Cornel och Valentin är nyfikna på hur mycket det kostar att gå till frisören i Sverige och när de får reda på att de har blivit bjudna på en klippning för 290 kronor hämtar de andan. Cornel säger:
- Så mycket pengar får jag inte ens ihop på en vecka. Jag skulle nog behöva lägga undan pengar i ett helt år för att kunna ha råd att gå till frisören i Sverige. 



Trots att de inte är mer än 19 och 21 år är de gifta sedan flera år. Valentin och hans fru har en liten flicka. Cornel och hans fru har inte några barn. Även Florin gifte sig som tonåring. Karwan berättar att tidigare var tonårsäktenskap vanliga i Kurdistan men att de flesta numera väntar med att gifta sig tills de har passerat 20 år.
- Med facit i hand, skulle ni ha gift er lika tidigt idag, undrar Karwan
Valentin och Cornel vet inte riktigt hur de ska svara, men till sist säger de att de nog också skulle väntat. 



När Florin är färdigklippt tar de på sig sina ytterkläder och gör sig redo för att gå. Innan de går tackar Cornel, Valentin och Florin, Karwan och Natalie så mycket för klippningen.
- Glöm inte att ta på er mössorna. När det är kallt måste man ha en mössa säger Karwan omsorgsfullt till Valentin, Cornel och Florin innan de går ut i vinterkylan för att sätta sig och tigga ihop några små slantar till sina familjer hemma I Rumänien.



Text och foto: Mikael Good

Pauleasca Das Dorf, das nicht existiert

Folgen Sie bitte mir zu drei kleinen rumänischen Dörfern in der Pauleasca Bereich, von wo viele der EU-Migranten, die auf den Straßen von Salzburg bittet kommen. Pauleasca besteht aus den Dörfern, Troislav, Tinca und Tufanu und etwa 4000 Personen leben im der Bereich.



Die Menschen in Pauleasca wurden Land gegeben, um auf durch das kommunistische Regime in der Ende der 1940er Jahre zu leben. Aber nach der rumänischen Revolution Ende 1989 die meisten der alten Dokumente aus der Zeit des Kommunismus war nicht mehr gültig, und die überwiegende Mehrheit der Häuser in der Gegend wurde als illegalen Siedlungen sein. Heute Pauleasca noch nicht einmal auf der offiziellen rumänischen Karten existieren. Sie sind nicht mehr erlaubt, auf Landstraßen mit Pferd und Wagen aufgrund staatlicher Beschränkungen reisen. Sie sind nicht mehr erlaubt, Zweigen der Weide und Birke holen In ihrer nahe gelegenen Wald, um traditionelles Handwerk wie Körbe und Besen, die sie auf dem lokalen Markt verkaufen können, zu machen. Seit 2012 ist Betteln illegal in Rumänien.



Alle diese neuen Einschränkungen, gepaart mit einer Arbeitslosenrate von fast 80 Prozent hat einen verzweifelten Arbeitsmigration in reichere Länder in den nördlichen Teilen der Europäischen Union erstellt. Die meisten der Rudari und romani, die keinen keine Arbeit finden und am Ende betteln um Geld auf den Straßen in der neuen Länder zu migrieren, um ihre Familien zu Hause zu unterstützen. Die Migration von Bereichen wie Pauleasca ist kein kosmopolitischen Streben nach neuen Horizonten, es von einem verzweifelten Überlebenskampf für eine Minderheit, die für die Gleichgültigkeit, Diskriminierung, Feindseligkeit und Rassismus aus den Staats- und ethnische Rumänen für Jahre und Jahre unterzogen wurde, entspringt.

Die Menschen in den Bildern gehören zur Rudari Minderheit. Selbst wenn sie in Europa leben, ihre Lebensbedingungen sind auf dem gleichen Niveau wie die Armut lebenden Menschen in der Dritten Welt. Sie haben Substandard-Wohnungen. Ihre Lebenserwartung ist 15 Jahre kürzer als die durchschnittliche Rumänisch. Es fehlt ihnen an fließendes Wasser, richtige Küche, Bad und WC. Viele der Erwachsenen sind Analphabeten, aber die meisten Kinder sind jetzt in der Schule der Klassenstufen 1-4. Ihre Nahrung ist mangelhaft und viele Kinder leiden an Unterernährung. Auch wenn die Zukunft für die Menschen in der Region scheint in dunklen Farben gestrichen werden Ich glaube, ein Wechsel ist gonna kommen.



Die schwedische NGO Hjärta till Hjärta (Herz zu Herz) Arbeit zusammen mit ihren Kooperationspartner Somebody Cares Rumänien in der Pauleasca Bereich. Somebody Cares wurde im Pauleasca Bereich seit 2002 arbeitet und kennt die Menschen und ihre Bedürfnisse. Das Team Roma-Projekt wird sich auf die folgenden Bereiche konzentrieren, um eine langfristige Änderung liefern: Bildung, Gesundheitswesen, Selbstmanagement und strukturelle Anstrengungen. Ich glaube, dass das Projekt in der Lage, Chancen, die erforderlich sind, um die Lebensbedingungen für die Menschen in Pauleasca in einer langfristigen Perspektive zu ändern erstellen.



Text und Foto: Mikael Good

The colors of photography

"Black and white are the colors of photography. To me they symbolize the alternatives of hope and despair to which mankind is forever subjected". - Robert Frank

Photo: Mikael Good

The Village that doesn't exist

Follow me to three small Romanian villages in the Pauleasca area from where many of the EU migrants that begs on the streets in the Swedish towns Jönköping, Linköping and Stockholm come from. Pauleasca consists of the villages, Troislav, Tinca and Tufanu and about 4000 persons live in the area.



The people in Pauleasca were given land to live on by the communist regime in the late 1940s. But after the Romanian revolution in late 1989 most of the old documents from the communist era wasn't valid anymore and the vast majority of the houses in the area was considered to be illegal settlements. Today Pauleasca doesn't even exist on official Romanian maps. They are not longer allowed to travel on main roads with horse and carriage due to governmental restrictions. They are not longer allowed to pick branches of willow and birch In their nearby woods to make traditional handicraft like baskets and broom that they can sell on the local market. Since 2012 is begging illegal in Romania.



All those new restrictions paired with a unemployment rate of nearly 80 percent has created a desperate job migration to richer countries in the northern parts of the European Union. Most of the rudari and romani that migrate don't find a work and end up begging for money on the streets in their new countries to be able to support their families back home. The migration from areas like Pauleasca is not a cosmopolitan aspiration towards new horizons, it springs from a desperate struggle for survival for a minority that has been subjected for indifference, discrimination, hostility and racism from the state and ethnic romanians for years and years.



The people in the pictures belong to the rudari minority. Even if they live in Europe their living conditions are down to the same poverty level as people living in third world countries. They have substandard housing. Their life expectancy is 13 years shorter than the average Romanian. They lack running water, proper kitchen, bathroom and toilet. Many of the adults are illiterate but most kids are now in school from grades 1-4. Their food is deficient and many children suffer from malnutrition. Even if the future for the people in the area seems to be painted in dark colours I believe a change is gonna come.



Click the following link if you cant see the Slide-Show on your phone or tablet: www.flickr.com/photos/chasid68/sets/72157649562924582/

Text and Photo: Mikael Good