Hur levererar du bilder till dina kunder?

Förr i tiden använde jag ofta ZIP- eller CD-skivor när jag levererade bilder till kunder, men i takt med att internet blev snabbare började det dyka upp smidigare alternativ. Ett av dem var Dropbox som jag använde mig av i ett par år.

Men även Dropbox blev föråldrat, och igår eftermiddag gick jag igenom mitt Dropbox för att rensa upp och tömma det på bilder. När jag så gjorde fastnade jag för en stund i minnenas arkiv då jag hittade många bilder som levererats till olika tidskrifter genom åren. En del av dem har prytt omslag, några har publicerat i olika artiklar, och några har publicerats på webbsidor. Jag sorterade ut dem och lade dem i mitt bildarkiv.

Numera använder jag WeTransfer när jag levererar bilder. Jag tycker att det är en smidigare lösning, särskilt när jag ska leverera mycket material. Men det kanske finns bättre och smidigare alternativ att välja på? Vilken lösning brukar du själv använda dig av när du levererar bilder?

Text och foto: Mikael Good

En digital mätsökarkamera med 50-tals känsla

Den tekniska utvecklingen är enorm, de senaste 20 åren har utvecklingen varit lika stor som från den dagen då den första människan uppfann sitt första redskap fram till för 20 år sedan. Fotografins utvecklingen har också varit stor de senaste 20 åren, och vi har gått från ett analogt till ett digitalt förfarande.

En del saknar den gamla goda tiden, personligen omfamnar jag den tekniska utvecklingen som ger mig möjlighet att fotografera på ett sätt som jag inte kunde på filmtiden. Precis som när jag började på 1980-talet tycker jag om att fotografera med mätsökarkameror. När jag köpte min första analoga mätsökarkamera en Olympus XA kunde jag inte ens drömma om att jag en dag skulle äga en Leica.

När Leica M8 kom ut i september 2006 kände jag instinktivt att den kameran vill jag ha, men det skulle dröja fem år innan prislappen gick ned till en för mig rimlig nivå, och jag kunde köpa en begagnad Leica M8. Trots att den är snudd på antik i digitalkamera-världen och har en del märkliga egenheter, har den en en av mina absoluta favoritsensorer. Vilket har lett till att M8:an har fått följa med på reportagejobb både i som utanför landets gränser.

M8:an har egentligen bara en nackdel och det är att den inte har småbildsformat. Det gjorde att jag till sist bestämde mig för att uppgradera till en digital mätsökarkamera med småbildsformat. Efter mycket funderande kom jag fram till att jag ville ha en ”Kodachrome Leica” det vill säga Leica M9. Tyvärr har den problem med sensorn, och M9:or med nybytt sensor kostar oftast en bit över 20 000 kronor.

För ett par veckor sedan fick jag tag i en Leica M9 med nybytt sensor för ett bra pris. Jag har provkört kameran, och kan bara säga att jag är helnöjd. Att fota med en M9:a är som att fota med digital Kodachrome 64 med skillnad att jag kan ställa kameran ända upp till 1000 ASA och få likvärdigt resultat. Bilderna blir riktigt krispiga och med rätt objektiv levererar CCD-sensorn färgbilder med mellanformatskänsla av allra högsta klass.

De gångerna jag har slagit över bilderna till svartvitt i ACR:n blir resultatet nästan lika bra som med M8:an, som även kallas för ”Poor Man’s Monocrome”. Precis som med M8:an är det dynamiska omfånget litet och bilderna ”spricker” lätt om man bearbetar dem för mycket. I och med att sprattelutrymmet är litet pressar det mig att sätta bilderna rätt redan i fotograferingsögonblicket.

De svartvita bilderna har jag tagit på några vänner från Rumänien som jag mötte under en promenad i Jönköping. Det var ganska så skumt ute och jag fick vrida upp ASA till 1250, ställa tiden på 1/30 och bländaren på 1,4 alternativt 2. Det blev en skönt dokumentär känsla över bilderna vilket jag inte riktigt får fram med mina Fuji- eller Sonykameror. Det hade fungerat bra att köra bilderna i färg men som Robert Frank sa: ”Black and white are the colors of photography”.

1250 ASA är max för M9:an, efter det blir bruset fult och opersonligt. Det är lite i det knappaste laget för mig och jag hade gärna sett att kameran hade varit användbar upp till 6400 ASA. Jag har löst det problemet genom att köra M9:An ihop med en Sony A7rII och en Techart PRO Leica M - Sony E Autofokus Adapter. Med den kombinationen får jag en hyfsad autofokus, bildstabilisering och kan fota med mina M-objektiv upp till 12800 ASA!

Någon kanske undrar om det fortfarande är värt att köpa en smått antik digital mätsökarkamera som den tekniska utvecklingen har sprungit om flera gånger, svarar jag tveklöst ja! Om du inte tycker om att förlora dig bort i menyer och inställningsalternativ, och föredrar att jobba med mätsökarkameror är det väl värt att satsa på någon av de begagnade ”lågbudgetleicorna”. Det går att hitta begagnade Leica M8 för 11 000 kronor, M9 för 20 000 kronor (se till att sensorn är bytt) och Leica M 240 för 25 000 kronor.

Men framförallt ska du välja en kamera som du trivs med och som inte står mellan dig och bildskapandet. Det går utmärkt att ta bra bilder med en mobiltelefon eller en digitalkamera för några hundralappar. Till syvende och sist handlar det inte om kameror och objektiv utan om vem som står bakom kameran.

Text och foto: Mikael Good

Rockfoto - vänd kameran mot publiken

Var inte allt för fokuserad på vad som händer på scenen. Vänd dig om och fånga stämningen och samspelet mellan artist och publik. Det rådet fick jag av en erfaren rockfotograf i mitten av 80-talet och jag har följt det sedan dess.

Publikbilden tog jag på en Paul Coleman konsert med en Leica M8 och ett 15mm

Text och foto: Mikael Good

  

I fought the flu and the flu won...

Jag har försökt att stoppa influensan med febernedsättande tabletter och hostmedicin. Igår såg det ut som om jag skulle lyckas och jag blev stadigt bättre. Men i natt slog influensan tillbaka med full kraft och efter en rejäl hostattack och stigande feber insåg jag att slaget om min hälsa var förlorat för denna gången och jag drog mig tillbaka för att försöka samla krafterna och tillfriskna.

Text och foto: Mikael Good 

Fujifilm X-Pro1 - en kamera för dig som vill ha mycket valuta för pengarna

Glöm bort allt det negativa som du hörde om Fujifilm X-pro1 när kameran kom ut på marknaden. I och med de senaste firmeware-uppdateringarna har kameran äntligen blivit så bra som den borde varit från början och den har förvandlats till ett av de bättre begagnatköpen.



2012 kom Fuji X-Pro1 ut på marknaden. Kameran hade en optisk/digital sökare som väckte mitt habegär. Trots att kameran hade en saftig prislapp var jag ändå intresserad och funderade allvarligt på att byta system. Men efter att ha testat kameran tappade jag snabbt intresset. Bildkvaliteten var lysande men autofokusen var allt för långsam och osäker och den manuella fokusen var omständlig.



I slutet av förra året kom en firmware-uppdatering till X-pro1 som rättade till många av buggarna och missarna i kameran. Jag testade en uppgraderad X-Pro1 och nu föll den mig i smaken. Jag bestämde mig för att sälja min X100s och ersätta den med en begagnad X-Pro1. Möjligheten att kunna byta objektiv fällde avgörandet. Tanken är att jag ska använda Fujin för reportage tillsammans med min M-Leica. Med hjälp av adapter kan jag använda min M-optik på Fujin.



Även om Fuji X-Pro1 har tre år på nacken är den mycket prisvärd i och med den senaste firmware-uppdateringen. I mitt tycke är möjligheten att swisha mellan optisk och digital sökare helt suverän, detta kryddat med fantastiskt bra bildresulat, bra egenskaper på höga ASA och en säker lågljus autofokus gör kameran till ett mycket bra begagnat köp för oss som vill ha extra mycket valuta för pengarna.



Text och foto: Mikael Good