Jag säger inte hejdå Fuji jag säger på återseende

Det finns kameror som känns som om de är som gjorda för dokumentärfotografer. De har funktioner och en uppbyggnad som gör dem lätta att arbeta med och som får användaren att känna sig hemma med dem.





En kameratillverkare som tillverkar sådana kameror är Fuji. Genom åren har de gjort en hel del kameror som har fallit dokumentär- och reportagefotografer i smaken. Men de har tyvärr haft svårare att nå ut till sport- och actionfotografer, då de inte är lika allround som Sony, Canon och Nikon.

Jag har använt Fujikameror på reportageresor runt om i världen. Fördelen gentemot andra kameror är att de är förhållandevis billiga begagnat och att märket inte är så eftertraktat av dem som har svårt att skilja på mitt och ditt. Samtidigt som handhavandet och bildkvaliteten är riktigt bra. I mitt arkiv har jag mängder av bilder som jag tagit med Fuji, och jag har illustrerat det här inlägget med några av dem. De flesta av dem har tidigare publicerats i olika medier, och några av dem kommer att vara med i min kommande bok.





Jag trivdes med Fuji men till sist blev det ohållbart för mig att har tre olika kamerasystem. Fuji har många riktigt bra kameror men de har tyvärr ingen som är lika allround som min Sony A9, eller A7R II vad gäller upplösning och Leicorna vill jag inte göra mig av med, därför bestämde jag mig för att sälja mina Fujikameror och objektiv. Även om jag själv har valt att göra mig av med min Fujikameror vill jag ändå rekommendera dem till dig som gärna fotar street-, dokumentär och reportagefoto. Det är inte hel omöjligt att det blir ett återssende för mig med Fuji i framtiden. En kamera i 100-serien med inbygd stabilisator och bra egenskaper på höga ASA skulle säkerligen locka mig tillbaka igen.





Jag föredrar att jobba med småbildsformat med det finns en del tillfället då jag vill ha en APS-C. Sonys APS-C kameror är för små och plottriga i min smak. De är fyllda till bristningsgränsen med funktioner men funktionaliteten har tyvärr fått stå tillbaka för designen. Personligen skulle jag vilja ha en Sony med rejäla rattar a la Fuji XT-4 eller XH-1 fast batterikapaciteten och ögonfokusen får gärna vara bättre.





Bilderna i inlägget är tagna i Bulgarien, Indien, Rumänien, Serbien och Sverige mellan 2014 och 2019. Med Fujifilm X100s, XT-1, XT-2 och XH-1.



Text och foto: Mikael Good

En teplockerska från Birpala

Jag träffade kvinnan som tillhör adivasi minoriteteten på en julfest på en skola i staden Birpala i Nordöstra Indien i december 2017. Hon hade tidigare jobbat som teplockerska på ett stort teplantage utanför staden. När plantaget lades ned i början av 2017 blev hon av med sitt arbete och hon försörjde sig nu på olika daglönarjobb. På julfesten fick hon ett paket som innehöll en kudde och en värmande filt samt basvaror som skulle räcka en månad.

Text och foto: Mikael Good

Gott nytt år

Jag vill passa på att önska dig ett riktigt gott och välsignat nytt år! Min förhoppning är att 2021 ska bli ett betydligt bättre år än 2020. Jag väljer nu att lämna 2020 bakom mig och blickar framåt mot 2021 och längtar efter att åter få kunna åka på reportageresor.

Text och foto: Mikael Good

Fotoåret 2020 blev stukat på grund av coronapandemin

Precis som för så många andra ställde sig coronapandemin i vägen för de flesta av mina fotografiska planer under 2020. Jag fick själv corona i mitten av mars och var sjuk i ett par veckor. Jag hade bara lättare symptom men lider fortfarande av sviter efter sjukdomen. 





Men året började bra och jag hann med att göra ett par reportage i New Delhi och Warszawa. Trots en bra start blev fotoåret 2020 inte riktigt som jag hade tänkt mig. Två reportageresor var inbokade under våren, en till Indien och en till Serbien. Och på sommaren skulle jag åter varit festivalfotograf. Under hösten var tanken att jag skulle gjort ytterligare en reportageresa förmodligen till Serbien och Nordmakedonien. Förutom resor till andra länder hade jag även tänkt att fortsätta mitt projekt med att dokumentera människor i olika förortsområden i min närhet men coronapandemin ställde sig tyvärr i vägen även för de planerna.

Trots pandemin har många av mina bilder publicerats under året. Bloggen har också varit välbesökt. Men den har inte haft riktigt lika många inklick som för ett par år sedan. På Google Maps där jag fortsatt att publicera en och annan bild under året är antalet inklick fullständigt ofattbara. Ett vanligt år brukar jag dokumentera ett 50-tal konserter, men i år har det varit riktigt skralt på grund av pandemin. Att gå på konsert och musikfestivaler är något som jag verkligen saknar. Jag tycker om att upptäcka ny musik och särskilt sådan som inte spelas i tid och otid på alla reklamkanaler. 

Framför allt är jag tacksam över att de bildreportagen som jag publicerat i bloggen har varit såpass välbesökta, och jag är tacksam över alla glada tillrop och kommentarer som har värmt under året. Mitt bildarkiv var överfullt med bilder som jag inte gått igenom och redigerat, men i år har jag haft tid över och tusentals bilder från Rumänien, Bulgarien, Ryssland, Lettland, Serbien, Kina och Indien har sorterats och gåtts igenom. 





Vad gäller resandet så avvaktar jag med att boka in några resor. Som det ser ut kommer restriktionerna att vara kvar fram till september och eventuellt längre, vilket gör det svårt att planera in och boka några reportageresor. Indien är nog tyvärr uteslutet men jag hoppas kunna resa till Serbien nästa höst och träffa mina bröder och systrar. Även om fotoåret 2020 blev stukat finns det hopp för framtiden och det finns mycket att ta igen under 2021.





Under året har sålt av en hel del fotoprylar. Men jag har svårt att motstå ett bra pris och därför behöver jag göra ytterligare rensningar i fotoväskorna, men det tar jag på nästa sida nyår. En fördel med att köpa billigt är att jag nästan alltid får tillbaka pengarna som jag gett, och på så vis får jag pengar över till annat och kan spara en del i ladorna i fall det skulle komma ännu svårare tider framöver.




Jag är tacksam för att jag har fått förlängt som redigerare på den nyhetstidning där jag jobbat sedan 2017. Det gör att jag inte behöver oroa mig för ekonomin och kan bygga upp en buffert för framtida projekt och resor. Genom jobbet har jag tillgång till TT:s och AP:s enorma bildarkiv. Där skulle man kunna stanna upp i timmar och bara botanisera bland alla fantastiska bilder som finns i arkivet.





Till sist vill jag önska dig som följer den här bloggen ett riktigt gott nytt år! Jag avslutar med att lägga upp en topp 5-lista över mina bildreportage som publicerades i bloggen under 2020. Jag har många fler på lager som kommer att publiceras under nästa år.
1. Välkommen till förorten
2. New Delhi efter mörkrets inbrott
3. Picknicksäsongen i Indien
4. Gårdakvarnen maldes ned i Huskvarna
5. Gatuliv i Warszawa








Text och foto: Mikael Good

Picknicksäsongen i Indien – stort bildreportage

Under julledigheten passar många Indier på att träffas utomhus och ha picknick. Ett populärt picknickområde finns i det lilla samhället Dudhia som ligger vid floden Balason i distriktet Darjeeling i de norra delarna av Västbengalen i Indien.








I Sverige har vi oftast picknick under våren och sommarn, då träffas vi för att grilla vid stranden eller för att ta en fika i en soldränkt vitsippsbacke efter en stärkande promenad. I år har det dock varit lite annorlunda och nuförtiden träffas många ute och har picknick för att minimera smittrisken. Även om de flesta Indierna är Hinduer är de lediga över julen. Och när de är jullediga träffas de gärna vid en naturskön plats helst i närheten av en flod för att umgås, dansa, festa och ha kul tillsammans.








Samhället Dudhia som ligger vid vägen mellan Silliguri och Mirik har en populär "Picnic-Spot" som ligger vackert utmed floden Balason där djungeln möter bergen. Jag passade på att göra ett par besök vid ”Balason Picnic Spot” när jag var i området tillsammans med min familj i december förra året. Utmed floden hade hundratals tillresta Indier samlats i olika stora grupper där de hade picknick, lyssnade på musik, dansade och festade tillsammans. Stämningen var god och uppslupen.

Många av sällskapen kom från den intilliggande storstaden Silliguri som ligger 27 kilometer bort. Men några kom långväga ifrån, ett par av sällskapen som jag pratade med kom från New Delhi och de hade tagit sig till Dudhia med flyg. Nu bodde de på hotell i Silliguri, och åkte med privatchaufförer eller bussar till picknickområdet. Några av personer som jag träffade hade rest ända från Mumbai (Bombay) som ligger på Indiens västkust.









Min fru, mina barn och jag fick ställa upp på mängder av selfies, och jag kände mig riktigt omsvärmad ett tag. Att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig spelade säkerligen in även denna gången. Men jag ställde glatt upp på alla bilder som togs, och det finns säkerligen hundratals bilder av min familj och mig på olika indiska Instagramkonton, men det bjuder jag gärna på. Enligt mig ska en dokumentärfotograf både se och synas. De bästa bilderna får man i mötet med människor. Det där med att försöka vara som en fluga på väggen är rent och skärt trams enligt mig. 








Jag tycker om Indien, det är inte lika anonymt och stelt som i Sverige, och det är lätt att få kontakt med människor. Tro är inte heller en privatsak som man håller för sig själv. Jag tycker om att prata om tro, och i Indien är det enkelt då tro och religion är en naturlig del av livet som man är öppen med. Hitintills har jag inte stött på en enda ateist i Indien men å andra sidan är även ateismen en slags tro.

För de bofast i Dudhia betyder turismen ett extra tillskott i ekonomin. De små värdshusen, hotellen, kaféerna och butikerna utmed vägen till Mirik lever upp och ökar sin omsättning under picknicksäsongen. De tillresta sällskapen hyr sig en plats utmed floden, och i priset ingår städning, vilket ger några av byinnevånarna lite extra pengar. Även om det bitvis kunde se rätt stökigt ut, var de bra på att städa upp och röja efter picknicksällskapen.







På grund av corona-pandemin är picknicksäsongen i området mer eller mindre inställd i år och betydligt färre sällskap vågar sig till Dudhia. De bofasta har det tufft ekonomiskt, många av dem är daglönare och ahr svårt att klara sig på de få inkomsterna som de har. Jag träffade några av invånarna i byn när jag besökte den förra året tilsammans med min familj och genom en inhemsk hjälporganisation som jobbar i området har vi kunnat stötta några av dem med pengar till basvaror såsom ris, lök och matolja.








Text och foto: Mikael Good