Succé för mitt senaste fotoprojekt

För ett drygt år sedan drog jag igång ett nytt fotoprojekt med arbetsnamnet "A Romale, A Chavale". Syftet med projektet är att motverka den avhumanisering av romer som sker runt om i Europa och tyvärr även i Sverige och verka som motvikt till det brutala högerextrema mörker som sänker sig över Europa och visa på att vi alla är människor som är älskade precis som vi är. 



Tanken med projektet är att lyfta fram romerna och visa dem som de är. Trots att de har utsatt för förföljelse, förnedring och förtryck i hundratals år är de ändå ett lyckligt folk som alltid har nära till leenden och skratt. Glädjen och musiken svetsar dem samman som grupp och har blivit ett sätt för dem att fly undan allt det hat, förnedring och förtryck som de utsätts för. 



När jag drog igång projektet hade jag aldrig kunnat drömma om vilket genomslag som det skulle få. Tidigare projekt som Greetings from Lativa och de glömda barnen i Ryssland har fått ganska bra respons. Men de har inte ens varit i närheten av den respons som jag fått för "Devlesa avilan" som projektet nu heter.



Sedan jag drog igång projektet i augusti förr året har jag fått mängder av bilder och reportage publicerade i både små som stora tidningar såväl inom som utom landet. Jag har blivit intervjuad i tidningar, TV och radio. Jag har skrivit debattartiklar i Aftonbladet och Dagens Arena, blivit inbjuden att tala på en minnestund för förintelsens romska offer och på romernas nationaldagsfirande i Huskvarna. Förutom allt detta har jag fått ett bildspel visat på rysk TV! 



Men framförallt har jag fått vara med och lyfta fram situationen för vägens folk i rampljuset och har fått inspirera andra fotografer, reportrar och filmare att göra egna reportage. Jag har även delat med mig av mina kunskaper och erfarenheter till reportrar och fotojournalister från både små som stora tidningar samt till privatpersoner.



Tanken är att projektet slutligen ska utmynna i en utställning som ska visas i både Rumänien och Sverige samt publiceras i bokform. Bilderna i projektet har jag tagit både i Sverige och Rumänien. I min portfolio kan du ta del av fler bilder från projektet: https://www.flickr.com/photos/chasid68/albums

Text och foto: Mikael Good

EU-migranterna som fick en ny look

När vi vill unna oss en stunds avkoppling och uppleva den sköna känslan av att bli ompysslad av någon annan går vi till frisören. Vi börjar oftast att gå till frisören ifrån det att vi är små. I många länder är frisörsalongen en social mötesplats där allt mellan skvaller och politik avhandlas. Att gå till frisören är billigt och det är bara de allra fattigaste som inte har råd att gå dit.



Tillsammans med EU-migranterna Valentin och Cornel från Rumänien och tolken Luiza välkomnas jag av Karwan som äger salongen New Look i Linköping och hans medarbetare Natalie. När Karwan åkte till och från arbetet på salongen mötte han EU-migranterna som kurade ihop sig i kylan under järnvägsbron i Linköping. När han såg dem fylldes han av medlidande och påmindes om den bitande vinterkylan i flyktinglägret i Turkiet vintern 1991, där hans mor och han befann sig efter att ha flytt från hemlandet Kurdistan för att undvika den irakiske diktatorn Saddam Husseins attacker. 1999 återförenades de med Karwans far i Sverige där han hade fått uppehållstillstånd. Han flydde till Sverige några år tidigare sedan han hotats till livet i Kurdistan.



- Jag ville göra lite mer för dem som tigger än att bara lägga en slant i deras muggar. Natalie och jag diskuterade vad vi kunde göra för tiggarna och då kom Natalie på att vi skulle kunna erbjuda dem gratis klippning, säger Karwan.
- För oss är det en självklarhet att gå och klippa oss regelbundet, men för dem är kanske inte så vanligt, säger Natalie.
- Natalie och jag har bestämt att 4 EU-migranter per vecka ska erbjudas gratis klippning på New Look, säger Karwan 



Valentin bjuds att sätta sig i Karwans frisörstol. Han är 19 år och har bara varit hos frisören en gång tidigare. Vanligtvis är det en av hans släktingar som klipper honom.
- Att gå till frisören i Rumänien är mycket dyrt säger Valentin.
När jag frågar honom hur mycket det kostar svarar han att det kostar 20 kronor att gå till frisören. Cornel som är 21 år slår sig ned i frisörstolen bredvid Valentin. Med hjälp av tolken Luiza förklarar han för Natalie hur han vill att hon ska klippa honom. Han har aldrig tidigare varit inne på en frisörsalong men känner sig ändå ganska så hemtam efter en stund och njuter av klippningen.

     

Det plingar till i dörren och in kommer Florin som är lite försenad. Jag har träffat Florin tidigare i hans hemby i Rumänien och han hälsar glatt igenkännande på mig. Han slår sig ned i soffan medan han väntar på sin tur. Han får en varm kopp kaffe av Luiza att värma upp sin frusna kropp med. Florin har inte varit på en frisörsalong tidigare och han tittar nyfiket på när hans systerson Cornel och hans kompis Valentin blir klippta av Karwan och Natalie.



- Jag är överraskad av det kalla vädret, jag trodde faktiskt inte att de skulle vara så kallt i Sverige säger Florin och tar en klunk varmt kaffe.
När Cornel är färdig tar Florin plats i Natalies stol.
- Det här känns jättespännande säger han och ler med hela kroppen.
Trots att han är 40 år har han aldrig tidigare varit på en frisörsalong och han ser fram emot upplevelsen. Florin berättar för Natalie att han har 5 barn. Han har kommit till Sverige med en förhoppning att kunna få ihop tillräckligt med pengar till bromsmediciner till sin 19-åriga dotter som har hepatit-c. Hon fick sjukdomen som litet barn.

     

 Cornel och Valentin som är färdigklippta tittar på sig själva i spegeln och säger glatt:
- Nu är vi skitsnygga!
- Jag känner mig lättare, snyggare och bättre, säger Cornel med ett leende och stryker handen genom det nyklippta håret.



Cornel och Valentin är nyfikna på hur mycket det kostar att gå till frisören i Sverige och när de får reda på att de har blivit bjudna på en klippning för 290 kronor hämtar de andan. Cornel säger:
- Så mycket pengar får jag inte ens ihop på en vecka. Jag skulle nog behöva lägga undan pengar i ett helt år för att kunna ha råd att gå till frisören i Sverige. 



Trots att de inte är mer än 19 och 21 år är de gifta sedan flera år. Valentin och hans fru har en liten flicka. Cornel och hans fru har inte några barn. Även Florin gifte sig som tonåring. Karwan berättar att tidigare var tonårsäktenskap vanliga i Kurdistan men att de flesta numera väntar med att gifta sig tills de har passerat 20 år.
- Med facit i hand, skulle ni ha gift er lika tidigt idag, undrar Karwan
Valentin och Cornel vet inte riktigt hur de ska svara, men till sist säger de att de nog också skulle väntat. 



När Florin är färdigklippt tar de på sig sina ytterkläder och gör sig redo för att gå. Innan de går tackar Cornel, Valentin och Florin, Karwan och Natalie så mycket för klippningen.
- Glöm inte att ta på er mössorna. När det är kallt måste man ha en mössa säger Karwan omsorgsfullt till Valentin, Cornel och Florin innan de går ut i vinterkylan för att sätta sig och tigga ihop några små slantar till sina familjer hemma I Rumänien.



Text och foto: Mikael Good

Vem tigger på våra gator och vad gör vi?

I samtal mellan representanter för Linköpings kommun och Hjärta till Hjärta föddes för drygt 12 månader sedan en idé om ett samarbete som skulle bestå av en resa till tiggarnas hembyar i Rumänien och en konferens i Linköping. Den 4 februari 2015 anordnades den första konferensen för utsatta EU-medborgare som tigger i Sverige.

Linköping är ett exempel på en kommun som har nått långt i sin strävan att hjälpa de utsatta EU-medborgarna som tigger på gatorna. Tillsammans med kommunen har Hjärta till Hjärta och Stadsmissionen skapat Linköpingsmodellen för utsatta EU-medborgare som väckt intresse runt om i landet. Kommunen har avsatt 2,5 miljoner kronor årligen till arbetet med de utsatta EU-medborgarna. I staden finns ett härbärge i Ryttargårdskyrkan som drivs tillsammans med Stadsmissionen. Den 26-29 oktober åkte representanter från Hjärta till Hjärta, Linköpings Stadsmission, Svenska Kyrkan och Linköpings kommun på en resa till Rumänien, där besökte de byarna varifrån de flesta som tigger på gatorna i Linköping kommer. Med egna ögon fick de se den fattigdom som människorna lever i.

Konferensen "Vem tigger på våra gator och vad gör vi?" som hölls i Missionskyrkan i Linköping arrangerades av Sveriges kommuner och landsting (SKL) och Linköpings kommun i samverkan med Stadsmissionen och Hjärta till Hjärta. Syftet med konferensen var att problematisera och diskutera möjliga konkreta lösningar, både i dessa människors hemländer och i Sverige. Bland föreläsarna kan nämnas Åsa Regnér, Barn-, äldre- och jämställdhetsminister, Anneli Lindahl Kenny, Sveriges ambassadör i Rumänien, Mats Åberg, Nätverket för EU-migranter, Fredrik Holertz, Svenska Kyrkan, Thomas Hammarberg, ordförande i kommissionen mot antiziganism, Martin Valfridsson, regeringens nya samordnare för utsatta EU-medborgare, Ann Wedin, Röda korset, Erik Hansson, Uppsala universitet, Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL med flera representanter från kommuner och civilsamhället. Konferensen var den första i sitt slag och många av föreläsarna beskrev den som en milstolpe. En av tankarna med konferensen var att diskutera vad kommuner kan och får göra för hemlösa EU-medborgare.

Drygt 350 representanter från stat, kommun, landsting och civilsamhället samlades i Missionskyrkan. Där fick de lyssna på olika föredragshållarna och diskutera hur EU-medborgare som tigger ska få hjälp, och vilka utmaningar som finns i Sverige och på deras hemmaplan i Bulgarien och Rumänien. Så här sa ministern Åsa Regnér i sitt anförande: 

– Det är viktigt att inte bara se hindren, utan också möjligheten för Sverige att faktiskt nu bidra till att lösa det värsta minoritetsproblemet som funnits i Europa.
På konferensen slog SKL:s olika representanter fast att varje enskild kommun har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. Kommunerna får hjälpa till med att ordna härbärgen åt tiggarna men det är inte något måste. Men om barn bor i misär är de sociala myndigheterna skyldiga att ingripa.

Efter lunch var det dags för Anders Holmefur, direktor och Rickard Klerfors, biståndsansvarig på Hjärta till Hjärta samt affärsmannen och filantropen Valentin Preda från Rumänien att berätta om deras arbete i Rumänien. Rickard var först upp i talarstolen och han gick igenom romernas historia och orsakerna till det förtryck och det utanförskap som de är utsatta för och som är en av orsakerna till den desperata migrationen. Han berättade att romernas livslängd är 15-20 år lägre än etniska rumäner och att deras arbetslöshetssiffror ligger på 70-80% och att de har lägre utbildningsnivå än övriga medborgare. Rickard poängterade att om vi vill förändra förhållandena för den romska minoriteten i Rumänien så kommer det att behövas integrerade insatser inom utbildning, hälsa, försörjning och strukturpåverkande insatser.





Anders berättade med mycket hopp och framtidstro om Team Roma-projektet. Han berättade att vår avsikt är att Team Roma-projektet ska expandera till andra orter i Rumänien och till Bulgarien och det ska den göra med hjälp av samarbete med andra biståndsorganisationer och lokala grupper som hjälper romer på ort och ställe. Anders berättade att han och Jörgen Ljung som är ordförande i Hjärta till Hjärta nyligen var i Bulgarien där de gjorde fältbesök och träffade möjliga samarbetspartners. När den rumänske affärsmannen och filantropen Valentin Preda fick ordet sa han: 

– Vi affärsmän måste också bidra till samhällsutvecklingen, om vi inte gör det kommer de rika att bli rikare och de fattiga fattigare. Med min kunskap från affärsvärlden och erfarenhet av att skapa företag vill jag vara med och verka för en förändring.
Enligt Valentin är det samarbete som är nyckeln till en förändring i Rumänien och tillsammans med Hjärta till Hjärta kommer han att starta upp sociala företag som ska syfta till att skapa arbetstillfällen i tiggarnas hembyar.





Trots att alla var rörande överens om att det kommer att ta många år att komma åt och göra något åt den arbetslöshet, utsatthet och diskriminering som är en av grundorsakerna till att människor ger sig ut på en desperat migration i jakt på pengar, var ändå avslutningen av konferensen varm, optimistisk och hoppfull. I den avslutande paneldebatten påpekade Rickard Klerfors som bott och arbetat i Rumänien i 11 år att det har börjat hända en hel del positiva saker i Rumänien som ger honom hopp för framtiden och han fick medhåll av Anneli Lindahl Kenny och Thomas Hammarberg. Lennart Gabrielsson (fp), 1:e vice ordförande i SKL fick det sista ordet och han sammanfattade konferensen genom att citera Jesus:
– Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.

Kommunalrådet Daniel Andersson (fp) från Linköping, som är en av initiativtagarna till konferensen, var mycket nöjd efter konferensen och han hoppades att fler kommuner kommer att följa Linköpings exempel och ordna någon form av stöd till utsatta EU-medborgare som tigger på gatorna.

Text och foto: Mikael Good