Svartvita dokumentärbilder lockar läsare till bloggen

Det mest lästa inlägget i min blogg förra året hade rubriken ”När ljuset inte riktigt räcker till” och handlade om mitt besök i en romsk by utanför Pazardzjik i Bulgarien strax innan mörkrets inbrott.



Inlägget illustrerades med några opolerade svartvita dokumentärbilder som tagits på höga ASA. Till dags dato har inlägget lockat lite mer än 20 000 läsare. När man skriver ett blogginlägg är det svårt att på förhand riktigt veta vilken typ av inlägg som lockar läsare. Men min personliga erfarenhet är att inlägg som illustreras med rakt, enkelt dokumentärfoto, gärna i svartvitt fortfarande går hem i stugorna. Inläggen som handlar om dokumentärfoto som jag lagt upp i bloggen har överlag haft många läsare.



Jag kommer att försätta att dela med mig av mina svartvita dokumentärbilder från jordens alla hörn i min blogg, men inte för att locka läsare utan för att jag älskar dokumentärfoto och gärna delar med mig av mina bilder och upplevelser till andra, och så länge som jag har minst en läsare kommer jag att fortsätta. Bilderna i inlägget tog jag med en Fuji X-T1 och ett 18-135mm.

Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Gatuliv i Warszawa

Coronapandemin har satt käppar i hjulet för många resplaner denna sommar så även för mina. Men genom att återkomma till bilder som jag tagit tidigare år har jag kunnat resa iväg en stund i tanken och återupplevt det som jag har varit med om samt upptäckt nya saker i bilderna.

I mitten av december förra året besökte jag Warszawa tillsammans med familjen. Medan fru och barn besökte illusions museet i gamla staden passade jag på att njuta av det härliga vädret och flanerade runt i de historiska omgivningarna och dokumentera dem och människorna som vistades där med min kamera.





I länder som tidigare legat bakom järnridån har många äldre medborgare utsatts för säkerhetspolisens granskningar och därför kan de vara misstänksamma mot människor som smyger omkring med kameror. Min vana trogen var jag öppen med vad jag gjorde och smög inte omkring med kameran utan mötte människors blickar och gav dem ett vänligt leende om de överraskats av mitt fotograferande.





Jag såg nog inte så turistig ut för det var många turister från Polen och andra länder som frågade mig om vägen till olika sevärdheter. Även polsk TV som syns på en av bilderna ville göra en intervju med mig angående mina julaftonsplaner. När de förstod att jag inte var polack tog de tillbaka erbjudandet, men de gjorde det efter en stunds dividerande då de tyckte det lät spännande att jag skulle besöka släktingar i Indien tillsammans med familjen över jul och nyår.






Även om jag kan lite ryska som är besläktat med polska valde jag att prata engelska denna gången. Ryssar är inte så populära i Polen men å andra sidan kan de flesta yngre polackerna engelska nuförtiden, och äldre kan ofta tyska vilket gjorde det enkelt för mig att göra mig förstådd.



Jag använde en Ricoh GR II med GV-2 sökare och en Sony A6500 med 18-135mm till bilderna. De flesta bilderna tog jag med Ricohn.









Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Gatuliv i Darjeeling

Staden Darjeeling som ligger i nordöstra Indien är känd för att ha världens högst belägna järnvägsstation, sitt utsökta te och för sin kvälls- och nattmarknad. Under julledigheten åker många inhemska turister till staden för att shoppa och besöka sevärdheter i staden och dess omgivningar.

Många av de inhemska turisterna kommer från södra och mellersta Indien. Där är det oftast betydligt varmare än i Darjeeling som ligger på ungefär 2050 meters höjd vilket gör att det kan vara riktigt kallt där på vintern. Turisterna som jag mötte hade på sig nyinköpta jackor, mössor, vantar och halsdukar för att skydda sig mot den för dem oväntade kylan.

Till skillnad från andra marknader som jag besökt i Indien såldes originalkläder  i Darjeeling och priserna var fullt jämförbara med dem i Sverige. Men givetvis fanns det även lokalproducerade kläder med priser som var riktigt låga med svenska mått mätt. Försäljarna var i vart fall inte vana med kunder som inte prutade och som tyckte att det var billigt!

Jag är alltid öppen med att jag fotograferar. Att smyga omkring eller att dyka på folk är inte någon fotograferingsstil som tilltalar mig. När jag tagit en bild möter jag ofta en blick med ett leende, och får oftast ett leende tillbaka.





I Indien fick jag även vara med på en hel del selfies. Min dotter utbrast ”Är du en kändis pappa” efter en anstormning av Indier som ville fotograferas tillsammans med mig. Även om jag är känd i vissa kretsar är jag ingen kändis per definition. Anledningen till uppmärksamheten berodde främst på att en av karaktärerna i HBO-serien Vikings liknar mig, och många Indier ville fotograferas tillsammans med ”Vikingen”! Jag vet inte hur många gruppfoton som jag är med på men det blev några stycken!




Något som slog mig under min vandring i Darjeeling var att det var så rent överallt. Faktiskt var det mycket renare än i Sverige. Förklaringen var att kommunen infört ett lokalt nedskräpningsförbud, och har nolltolerans mot nedskräpning. De som bryter mot förbudet kan räkna med dryga böter. I andra indiska kommuner behöver man inte gå många steg förrän man hittar skräp.

Text och foto: Mikael Good

"Svartvitt är fotografins sanna färg!"

Bildredaktörer och kommunikatörer som köper in bilder till olika publikationer efterfrågar ofta allmänna bilder på människor och miljöer. Därför kan det vara bra att inte glömma bort att ta den typen av bilder när man är ute på reportageresor. 




Jag tycker om att berätta med bilder och tänker ofta bildreportage när jag fotograferar. Därför är jag noga med att få med mig alla typer av bilder när jag är ute, och jag söker med varsam blick efter sådant som är värt att dokumentera. Det finns ofta en stor efterfrågan på allmänna bilder till artiklar och reportage och genom åren har jag fått många sådana bilder publicerade i olika tidningar och medier.



Tyvärr är det allt för sällan som jag får leverera bilder i svartvitt i Sverige. Det beror främst på att många svenska redaktörer och kommunikatörer inte förstått att "svartvitt är fotografins sanna färg" som Robert Frank uttryckte det! När jag levererat bilder utomlands är det sällan som de frågar om jag har bilderna i färg.




Bilderna i inlägget tog jag i södra Serbien i slutet av september 2018. Jag använde en Fujifilm X-T2 och ett 18-135.





Text och foto: Mikael Good

Välkommen till förorten - stort bildreportage

De flesta känner mig säkert som en reporter som reser världen runt och berättar om människor och miljöer. Men lika viktigt är det för mig att berätta om människor i mitt närområde. Under några år har jag rört mig på Österängen och Öxnehaga två förortsområden som ligger på promenadavstånd från mitt hem.

Jag bodde på Österängen i elva år innan jag gifte mig och flyttade till Huskvarna för 16 år sedan. Trots att det fanns mycket spännande och färgstarka människor i mitt grannskap på den tiden valde jag tyvärr inte att dokumentera dem, vilket jag ångrar idag. Nu har åren gått och många av dem finns tyvärr inte kvar förutom i minnet. Under tiden som jag bodde där var jag själv en del av förorten, vilket gör att jag har lätt för att smälta in. Detta tillsammans med att jag är öppen med vad jag gör, och att många känner igen mig, gör att jag kan röra mig och fotografera ganska så fritt.




I många länder som jag rest i lever människorna sina liv på gatan i betydligt större utsträckning än i Sverige. I och med att förortsområdena ofta består av en blandning av människor från många olika kulturer och bakgrunder är det ett annat folkvimmel än i så kallade "svennegetton" där livet ofta kretsar runt det egna huset. I förortsområdena är barn ute och leker och spelar fotboll, äldre rör sig runt på områdena, eller träffas i centrum för att snacka eller ta en fika. Jag tycker om multikultur och trivs i förorten, där det finns liv och rörelse, och en möjlighet att möta människor och byta några ord.




Jag försöker inte romantisera förorten som en del politiker och kulturarbetare tenderar att göra. Det finns problem i förorten men jag tror att det går att göra något åt problemen. Under några år var jag själv en del av problemen och sedermera arbetade jag volontärt mot dem. Ska man nå en positiv förändring i förorten ska man hålla röstfiskande politiker så långt borta som möjligt och låta civilsamhället (församlingar, föreningar och privatpersoner) samverka tillsammans med bostadsbolag och kommun med uppbackning av områdespolis. Just områdespoliser är viktiga, då de bygger relationer med människorna på orten, och känner de flesta barnen och ungdomarna. Andra poliser ses ofta som fiender, och ibland utsätts de tyvärr för glåpord, raketbeskjutning och stenkastning vilket är helt förkastligt! 




Under de första åren i början av 2000-talet engagerade jag mig volontärt i Österängens gym tillsammans med några andra "gubbar" i 30-års åldern, vi kom från olika kulturer och bakgrunder och en del av oss hade vuxit upp på området. Vi var starka och bra på kampsport och vann snabbt förortsgrabbarnas respekt. Vi blev deras förebilder, de lyssnade på oss, och när vi behövde sätta gränser gjorde de som vi sa. De flesta grabbarna som vi lärde känna bröt med den våldsamma gängkulturen och är idag stadgade familjefäder.



Förorten är ett av projekten som jag jobbar med över tid, och det är inte helt omöjligt att projektet kommer att utmynna i en bok eller en utställning någon gång i framtiden. Bilderna i inlägget tog jag under våren och sommaren 2019 med en Sony A7rII och en Leica M 240.  I år är många rädda för coronaviruset, och det är inte alls samma folkvimmel på Öxnehaga och Österängen som tidigare år. Förhoppningsvis återkommer folklivet när faran för pandemin blåses av. 

Text och foto: Mikael Good