White Only

Jag var tvungen att gå in på stationen i Linköping för att med egna ögon se om det som var sagt var sant. Mycket riktigt, på varje soffa satt skyltar som påpekade att sittplatsen enbart är för resenärer med giltigt färdbevis. Jag kunde inte låta bli att att associera skylten med de förhatliga "White Only" skyltarna som tidigare fanns i USA:s segregerade Sydstater och i Aphartheidens Sydafrika.

Tanken är att skyltarna ska hjälpa till att hålla oönskade element såsom hemlösa svenskar, missbrukare, vilsna tonåringar, fattiga EU-migranter och andra trasiga själar borta från vänthallen. Jernhusen som äger vänthallen vill inte låta frusna och trötta hjärtan komma in i stugvärmen för en liten stunds värme.

Att hantera fattigdom och utanförskap ingår inte Jernhusens arbetsbeskrivning, men medmänsklig värme borde definitivt finnas på en offentlig mötesplats. Istället väljer Jernhusen att stänga dörren och tvinga ut alla dem som inte passar in i arbetsbeskrivningen rakt ut i kylan. Jernhusen har genom sitt agerande lyckats att göra Sverige till ett kallare land . Som medmänniskor har vi alla ett ansvar även företag!

Appropå något helt annat fick jag precis ett mail från den verkställande direktören på en världsomspännande TV-kanal. De är intresserade av att visa bildspelet Ederlezi i ett av sina debattprogram, om allt går vägen kan bildspelet komma att nå en mångmiljon-publik! :) Jag återkommer med mer information när jag vet mer.

Text och foto: Mikael Good

Ederlezi - Romano dive, amaro dive

Jag är mycket tacksam för att jag genom foton, artiklar, reportage och opinionsbildning får vara en liten del av ett mycket fruktbärande arbete som i förlängningen kan leda till en varaktig förändring för Rumäniens romer. Om du inte har sett mitt bildspel Ederlezi - Romano dive, amaro dive från romernas hembyar i Rumänien som ackompanjeras av de båda romska mästermusikanterna Catalin Vlad och Stefanica Gheorghe får du gärna göra det nu. Många EU-migranter som är eller har varit i Jönköping, Linköping och Stockholm kommer från de områdena i Rumänien som jag varit i.

Ederlezi - Romano dive, amaro dive (Full HD): https://www.youtube.com/watch?v=28S0kpDfJ04

Text och foto: Mikael Good 

Ederlezi - ett bildspel från "tiggarnas" bakgård

I det här bildspelet kan ni följa med till några byar i Rumänien varifrån många av de EU-migranter som vi ser på gatorna i Jönköping, Linköping och Stockholm kommer ifrån.

Catalin Vlad från Rumänien är en klassisk gitarrist av yppersta klass. Ni som brukar titta på kulturnyheterna på SVT är säkerligen bekanta med hans namn och gitarrspel. Stefanica Gheorge är en mycket skicklig cellist som precis har kommit in på en masterutbildning Bukarest med högsta betyg. Både Catalin och Stefanica har romska rötter. När jag hörde deras tolkning av den romska folksången Ederlezi bad jag genast att få använda den till ett bildspel som jag höll på att arbeta med. Efter att ha de sett bildspelet tackade de ja.

Bilderna i bildspelet har jag tagit i 5 romska byar i Rumänien. En del av människorna från byarna har tidigare varit i Sverige och försörjt sig genom daglönarjobb eller genom att tigga. Målet med bildspelet är att visa hur det ser ut på "tiggarnas" bakgård som en motvikt mot alla de felaktiga rykten om dem som sprids i Sverige. Det är dags att romerna som varit andra klassens invånare i Europa i generationer får den upprättelsen som de förtjänar. Det är dags att bryta de osynliga bojorna som har tyngt ned dem i generationer. Det är dags att vi gör upp med våra fördomar om romer. Det är dags för en ny vår och en ny framtid för europas 12-15 miljoner romer - Ederlezi!

Jag arbetar på Hjärta till Hjärta och vi arbetar bland annat för romers och rudaris rättigheter i Rumänien. Genom direkta åtgärder, opinionsbildning och meningsfull diplomati vill vi vara med och bidra till en djupgående förändring för Rumäniens romer och rudari. En förändring som gör det möjligt för dem att en gång för alla kan bryta sig ur fattigdom och förtryck och få samma medborgerliga rättigheter som sina rumänska grannar. Vi är medvetna om att vägen till en varaktig förändring är lång och därför behöver vi ditt stöd. 

Klicka här om du vill komma till bildspelet: https://www.youtube.com/watch?v=28S0kpDfJ04

Text och foto: Mikael Good

That's How You Change The World

"Photography isn't a way to get famous. Photography is a way to change the world!" - Mikael Good, Photojournalist & Reporter 

Romerna som bor granne med ett obeskrivbart underverk

Har du bevittnat en solnedgång vid Oset i Huskvarna och sett solens sista stråla smeka Vätterns milda vågor? För oss som har gjort det är det en smått obeskrivbar upplevelse som är nästintill omöjlig att klä i ord. Men författaren Mark Twain försökte sig ändå på att göra det omöjliga för drygt 115 år sedan.

Sommaren 1899 kom Samuel L Clemens som är mera känd under sin pseudonym Mark Twain till Sanna som ligger ett stenkast från badplatsen Oset i Huskvarna, tillsammans med sin fru Jane och deras 19 åriga dotter Jean, för att behandla dotterns epilepsi på Sanna hälsoinstitut, som drevs av den framgångsrike sjukgymnasten Henrik Kellgren. Mark behandlades även för sin reumatism. Familjen stannade i tre månader och de vistades i huvudsak i området runt Sanna. Mark som var fascinerad av solnedgångar brukade ta kvällspromenader i området runt Sanna.

Den 6 september 1899 stod Mark på ungefär samma plats som jag tog bilden som illustrerar inlägget. Efter att han bevittnat 60 solnedgångar vid Södra Vätterstranden bestämde han sig för att försöka klä naturupplevelsen i ord:
"I shall never see another sunset to begin with it this side of heaven... This is the place to be. I have seen about 60 sunsets here; and a good 40 of them were clear and away beyond anything I had ever imagined before for dainty and exquisite and marvellous beauty and infinite change and variety. America? Italy? The tropics? They have no notion of what a sunset ought to be. And this one - this unspeakable wonder! It discounts all the rest. It brings the tears, it is so unutterably beautiful. " så skrev Mark Twain i ett brev daterat Sanna 6 september 1899.



Jag står kvar och beundrar solnedgången på den klara septemberhimlen en kort stund innan jag styr mina steg mot ställplatsen vid Oset. Dit har kommunen hänvisat romer som kommer från byar utanför industristaden Bacau i Rumänien. De har kommit hit med en förhoppning att hitta enklare jobb men har fått sätta sig ned och tigga ihop pengar till sina barns försörjning. På vägen till dem baxar jag mig förbi många av de lyxiga husbilarna som rika svenska pensionärer som besöker den pågående husvagnsmässan på Elmia kommit med.

Kontrasterna mellan de båda grupperna är milsvida trots att avståndet mellan dem bara är drygt 100 meter. Delen av ställplatsen som romerna bor på är allt annat än lyxig, de bor i skrotbilar, tält och gamla husvagnar som några vänliga själar lånat ut till dem. Ingen av de bättre bemedlade vågar närma sig romerna. Det känns som om någon byggt en drygt 100 meter bred osynlig mur mellan grupperna, en mur som effektivt håller isär dem och hindrar dem från att beblandas.



Jag har lärt känna några av romerna ganska bra sedan min första kontakt med dem i somras. De flesta av dem har gått 4 år i skola och några av dem pratar ganska så bra engelska. Tidigare har många av dem arbetat på industrier och jordbruk i Bacau med omnejd. 2008 köptes många av de jordbruk som de arbetat på upp av utländska jordbruksföretag och när de effektiviserade produktionen fanns det inte längre arbete för romerna och de förlorade sina jobb och sin inkomstkälla.

När den ekonomiska krisen slog till mot Rumänien med full kraft för några år sedan, gick även många fabriker i området i konkurs. En del av dem som bor på Oset hade en ganska så ordnad ekonomi med romska mått mätt innan krisen. De hade hus att bo i, kläder att sätta på kroppen och mat att äta. När de blev av med jobben föll deras ekonomi snabbt samman. Det statliga skyddsnätet som vi håller som självklart är inte lika utbyggt i Rumänien.



När de inte längre kunde försörja sig på hemmaplan bestämde de sig för att åka till Sverige för att försöka få tag på arbete. Men den typen av enklare jobb inom jordbruk och industri som de är bra på finns det tyvärr ingen efterfrågan på i Sverige. Därför har de tvingats att tigga ihop pengar till sin försörjning. De vill inte erkänna att de tigger, de skäms för att säga det, istället kallar de tiggandet för sitt arbete.

Ingen av mina nyfunna vänner på Oset vet vem författaren Mark Twain är. Och de är fullt upptagna med att försöka laga mat och täta sina tält och bilar mot den bitande nattkylan på kvällarna, än att ta sig tid att beundra de himmelska solnedgångarna som Mark Twain kallade för obeskrivbara underverk.



Till vardags arbetar jag på biståndsorganisationen Hjärta till Hjärta i Linköping. Vi har startat upp projekt Team Roma som syftar till att göra något åt grundorsakerna till den diskriminering, fattigdom och utanförskap som romer utsätts för. Genom konkreta åtgärder, opinionsbildning och meningsfull diplomati vill vi vara med och bidra till en djupgående förändring för Rumäniens och Bulgariens romer som syftar till att de inte längre ska behandlas som främlingar i sitt land utan få samma medborgerliga rättigheter och status som etniska Rumäner.

Just nu håller Hjärta till Hjärta och Rumänien/Cucova-hjälpen från Gnosjöregionen samt en rumänsk organisation på att undersöka möjligheterna att starta upp sociala företag i byarna runt Bacau. På sikt kanske vi kan vara med och skapa arbetstillfällen för några av dem som tigger på gatorna i Huskvarna och Jönköping. Vi är medvetna om att vägen till en varaktig förändring för Rumäniens romer är lång och snårig och därför behöver vi ditt stöd för att nå målet.

Text och foto: Mikael Good